Mitt hjärtas önskan och min bön till Gud är att de skall bli räddade. Rom 10:1

Låt oss varje fredag kl 18 – när solen går ned och sabbaten går in – be att Guds älskade folk judarna skall se och lära känna Jesus (Yeshua) som sin egen Messias och hela världens Frälsare.

• Vi ber att fler judar denna sabbat skall återvända till Abrahams och Moses Gud

• Vi ber att det judiska folket skall få vara ett heligt prästerskap och ett ljus för folken

• Vi ber att deras ögon skall öppnas så att de ser Yeshua (Jesus) som deras Messias och världens ende frälsare

• Vi ber att det judiska folket skall få leva i trygghet i Israel och i olika delar av världen.

Paulus var väl förtrogen med sitt judiska arv. Han levde i och av det. Men hans ögon var tidigare blinda för Messias som hade kommit. Så blinda att han såg Jesus från Nasaret som förrädare och hädare. Men Jesus mötte honom på vägen. Den helige Ande öppnade hans ögon så att han såg den dolda men klarsynta planen i de heliga skrifterna (Gamla testamentet). Pusselbitarna föll på plats och han såg den bild (ikon) som genom hela Bibeln framträdde i all sin rikedom: Jesus som judarnas Messias och hela världens frälsare. (Lukas 24:27)

Citatet av Paulus i inledningen handlade inte om hedningarna som han i evangeliets tjänst offrade sitt liv för. Orden gäller hans eget folk judarna. För samtidigt som han sprang ut med evangeliet till hedningarna, bar han hela tiden en tärande nitälskan, en smärtsamt glödande och molande längtan, att hans eget folk skulle ta emot Jesus som sin Messias. Han bar det som ett aldrig läkande magsår. Han var övertygad om att det fanns en inre struktur i det nya förenade gudsfolket med både judar och hednakristna.

Han tvivlade inte på att det var hans eget folk som fått löftena, lagen och profeterna. De var arvtagarna. Inga kristna från andra folk (hednakristna) kunde förhäva sig. Men de behövde Jesus. Var Jesus frälsare för hedningarna, så var han det desto mer för judarna. Var Han det utlovade hoppet för hedningarna, så var han det än mycket mer för det judiska folket.

Carl-Henrik Karlsson