Av Andreas Johansson

Vi har kommit till den tredje personen i serien ”jesustroende judar”. De två första delarna handlade om Joseph Frey och Joseph Wolff.

Michael Solomon Alexander
Michael Solomon Alexander föddes 1 maj 1799 i byn Schönlanke (dagens Trzcianka) inte långt från Poznan i dagens Polen. Området var då en del av Preussen – dvs området var präglat av både polsk och tysk kultur. Michael Salomons far var rabbin.

Redan som 16-åring (1815) var Michael Solomon lärare i Talmud och i det tyska språket. Michael Salomon skriver om sin barndom att han såg på alla andra grupper förutom judarna som sådana avgudadyrkare som Mose och profeterna hade omtalat. Det var tillräckligt för att ta avstånd från dem. Han hade observerat romersk-katolska processioner till ära för helgon i sin hemstad och såg på det som avgudadyrkan som alla israeliter bör avsky.

Michael Solomon miste sin far som 18-åring och hans äldste bror blev då rabbin i Schönlanke. Michael Solomon reagerade på förlusten genom att sitta i synagogan och läsa böcker för att fördjupa sig i rabbinsk litteratur. Michael Solomon blev inte tillfredsställd av sitt läsande och började ifrågasätta Talmud, varpå hans äldste bror, som nu var rabbin, sa till honom att sluta ifrågasätta eller att åka hemifrån. Michael Solomon åkte hemifrån år 1820 – till England.

I England fick han jobb genom rabbinen för den tysk-polska gemenskapen som lärare i en judisk familj. Michael Solomon träffade också flera kristna som pratade med honom om Nya testamentet. Han kunde inget om NT men hans arbetsgivare, överrabbinen, menade att man borde läsa NT för att övertygas om att förbli jude. Michael Alexander blev nyfiken och upptäckte att det stod om patriarkerna i Matteus. Moralen i Bergspredikan imponerade honom. Michael Solomon skrev att hans fördomar mot kristna blev mindre av detta. Senare arbetade Alexander i synagogan i Norwich, och eftersom synagogan låg inne på en kyrktomt kom han i kontakt med flera kristna – och blev förundrad över hur dessa kristna kunde så många profetior från GT.

År 1823 blev Alexander utnämnd till shochet (judisk rituell slaktare) i Plymouth, något han tacksamt tog emot, eftersom han behövde komma bort från de kristna han lärt känna. I Plymouth träffade han Deborah Levy. Det var kärlek från första ögonkast och bara tre månader senare friade han. Ännu tre dagar senare var de förlovade.

I tre månader hade Alexander ingen kontakt med kristna, men så blev han ombedd att undervisa i hebreiska hos en präst. De läste profetior och Alexander blev nästan övertygad om att Jesus är Messias. Han genomgick en djup inre konflikt. En gång Michael Salomon var ute och promenerade med Deborah, gav han henne en traktat. Hon blev skrämd, och visade traktaten för sin mamma. Deborahs familj ville att förlovningen skulle hävas. Deborah blev inlåst en hel vinter i hopp om att det skulle bidra.

Michael Solomon och Deborah gifte sig på judiskt vis under en chuppa i november 1824. Michael Solomon kämpade fortfarande i sitt inre om vad han skulle tro. Till slut anförtrodde han sig till en äldre judisk man – som exploderade av ilska. Överrabbinen konsulterades och Michael Alexander ombads att ställa sig framför arken i synagogan och förbanna de kristnas Gud.

Michael Solomon visste inte vad han skulle tro på. Han förlorade jobbet som shochet och kantor. Deborahs släktingar pressade på för att hon skulle lämna sin man. Då Deborah svarade sin mamma som kommit på besök att hon inte ville skiljas, så började mamman gråta som man gråter för en död. Därpå hotade hon med att dränka sig på vägen hem. Michael Solomon följde henne diskret på avstånd för att se till att hon kom välbärgad hem.

Michael Solomon gick till kyrkan, och han läste Tanakh och NT och kom efterhand fram till att Jesus är Messias. Han döptes 22 juni 1825. Natten innan han skulle döpas försökte någon att kidnappa Deborah. Hushjälpen hörde att några sa: ”Om denne avfällingen döps kommer jag att tända på deras hus, för han får inte föra vanära över vår heliga religion”.

Deborah var närvarande vid själva dopet av sin man, men hon var i chocktillstånd  – förståeligt nog. Inte länge efter dopet blev Michael Solomon också dålig. Han hade levt länge under en enorm press. Deborah såg ändå förändringarna i sin makes liv och uppmuntrades därigenom att själv läsa Skrifterna, varpå hon också döptes 9 november 1825 – efter att först ha fött tvillingar som dog kort tid efter födseln.

Redan 1827 blev Michael Solomon diakonvigd i anglikanska kyrkan och lite senare blev han också prästvigd och utsänd för tjänst i Tyskland genom organisationen London Jews Society – för att nå det judiska folket med budskapet om Jesus (den organisationen som Joseph Frey varit med om att grunda och som också Joseph Wolff tjänat i). Han tog då kontakt med sin bror som var rabbin. De hade ett bra möte då Michael Solomon fick möjligheten att berätta evangelium och vittna om hoppet han bar på. Efter mötet fick Michael Solomon ett brev från sin bror som han kommenterade ”uppmuntrar mig till att hoppas att vårt möte inte var förjäves”.

Huvudplatsen för tjänsten var i Danzig (Gdansk) där paret Alexander tillsammans med ett annat par startade en skola och höll gudstjänster. Dessutom reste de på många predikoresor till många städer i Tyskland. Alexander besökte då också sin födelseby Schönlanke och många lyssnade på honom. Missionsarbetet i Tyskland/Polen fortsatte till 1830, då Alexander av sin arbetsgivare ombads att återvända till England.

I London samtalade han med judar och föreläste varje sabbatseftermiddag – utöver att han reste på predikofärder i England. 1832 blev Alexander utnämnd till professor i hebreiska och rabbinsk litteratur vid King´s College, där han också nådde många hednakristna med undervisning om hur judar tänker. Han betonade att det är viktigt att förstå rabbinsk litteratur.

Britterna var pga storpolitiken intresserade av att upprätta ett konsulat i Jerusalem, och efterhand blev det också till att britterna ville upprätta ett protestantiskt stift med biskop i Jerusalem. Det blev till att Michael Solomon Alexander blev biskop i samarbete mellan anglikanska kyrkan och den preussiska lutherska kyrkan. Han biskopvigdes i Lambeth i november 1841.

Alexander såg stort på att han som jude hade blivit biskop och att det var ett tecken på att Gud bokstavligen skulle uppfylla sina löften till Israel. Han såg som sin uppgift att predika omvändelse till Gud och tro på Jesus för både judar och hedningar. London Jews Society (LJS) skrev i sin tidning om biskopsvigningen att de inte bara ber om omvändelse för några få personer, men det judiska folkets uppståndelse och uppståndelse av den judiska kyrkan.

Om man tänker på hur få judar som faktiskt bodde i Jerusalem på 1840-talet – många år innan sionismen uppstod och många år innan massinvandring av judar till landet Israel – så är det mer än intressant att LJS trodde på Guds löften.

Färden till Jerusalem gick i december 1841 på den brittiska marinens skepp – med själva drottningens lyckönskningar i ryggen. Med tanke på de mycket täta banden mellan kyrka och stat och med tanke på de brittiska myndigheternas politiska ambitioner i Mellanöstern är det viktigt att lägga märke till hur biskop Alexander positionerade sig då han väl anlände i Jerusalem: Var han ombud för Jesus eller var han ombud för brittiska intressen?

Biskop Alexanders ankomst till Jerusalem skapade spänningar på alla kanter: Katolikerna insåg att de inte kunde vara sämre än anglikanerna, så de också utnämnde en biskop i Jerusalem 1842. Ottomanerna som styrde Jerusalem från Istanbul var tvungna att acceptera den brittiska närvaron, men de var inte särskilt glada för biskop Alexanders missionsverksamhet bland judar, eftersom det störde jämvikten. De var heller inte särskilt villiga till att det som i dag heter Christ Church skulle byggas och stack käppar i hjulen för den kyrkan under hela Alexanders tjänstetid i Jerusalem.

Missionsarbetet bland den judiska befolkningen i Jerusalem kom i gång ganska fort. Dansken John Nicolaysen, den judiska biskopen Alexander och flera andra samarbetade tätt. Flera av judarna reagerade mot biskop Alexander med att påstå att han blivit kristen för pengarna. Trots allt motstånd: Redan i mars 1842 bestod församlingen av 25 personer.

De politiska problemen uppstod också fort. Ottomanerna var oroliga, så brittiska myndigheter utfärdade redan i maj 1842 order om att konsuln i Jerusalem inte skulle beskydda biskop Alexander mer beskydd än vilken annan brittisk medborgare som helst. Utöver det skulle konsuln vara mycket försiktig med att identifiera sig med Alexanders mission. Bara ett halvår tidigare hade biskop Alexander fått specialeskort med den brittiska marinen och med stöd av självaste drottningen!

I oktober 1842 var tre judiska rabbiner seriöst intresserade av att följa Jesus, varpå de skulle resa till Jaffa för att samtala där i mera lugn och ro. Då de andra rabbinerna i Jerusalem hörde om detta spridde de ut ett rykte om att i Jaffa skulle de tvinga alla att bli kristna männen skulle skilja sig från sina fruar. Därmed vägrade de tre rabbinernas fruar att följa med till Jaffa.

Biskop Alexander verkar ha tänkt att om han tog in dessa tre judiska rabbiner i ett av husen en britisk medborgare disponerade, så skulle de också vara skyddade där. Många av dessa tre rabbinernas släkt stod utanför huset där de uppehöll sig och grät och bad dem att vända tillbaka. All uppståndelsen skapade ett behov för den brittiske konsuln och försöka dämpa biskop Alexanders missionsiver. Den britiske konsuln önskade inte att ge något särkilt skydd åt icke-britiska medborgare som uppehöll sig i brittiska hus i Jerusalem. Det skulle medföra politiska problem om status quo i Jerusalem på något sätt rubbades. Konsuln skrev om biskop Alexander att han ser på saken som en religiös sak och inte som en politisk sak. Saken blev i alla fall klar: Om någon ville följa Jesus i Jerusalem, så fick det bli utan politiskt stöd från britterna. Den brittiska regeringens stöd till biskop Alexander falnade mycket fort.

2 november 1842 lades grundstenen för den nya kyrkan (Christ church) och i slutet av december det året döptes åtta judar. Tidigt år 1843 bekände de tidigare omtalade tre rabbinerna sig till Jesus och Ewald, en i Alexanders team, skrev att han gick in i det judiska kvarteret och förstod då att ingen fick prata med dessa tre rabbinerna, för de ansågs förlorade.

Den turkiska guvernören stoppade byggandet av kyrkan i januari 1843 drygt två månader efter att de hade börjat bygga. Samtidigt expanderade det anglikanska stiftet med nya församlingar/stationer i Hebron, Beirut, Safed och Tiberias under biskop Alexanders ledning.

LJS skrev i en rapport att de såg på det hela som återuppbyggandet av den judiska kyrkan och den judiska nationen, och de hoppades att så många judar skulle komma till tro att rabbinerna skulle förundra sig och inse att de inte var de enda judarna i världen.

Skoldriften och sjukhusdriften som anglikanerna startade i Jerusalem under biskop Alexanders ledning skapade en konkurrens: Det kom en judisk doktor till Jerusalem också. Fransmännen startade också ett sjukhus – för att motverka anglikanernas inflytande.

Mot slutet av 1845 kom det en Firman – ett byggnadslov – från Istanbul för att bygga kyrkan. Nicolaysen och Alexander hade jobbat hårt för att byggnadlovet skulle beviljas av ottomanerna.

Alexander åkte i november 1845 till Egypten. Där blev han plötsligt sjuk och dog. Han togs så till Jerusalem, där han begravdes. Hans tid i Jerusalem blev alltså mycket kortvarig. Vilket arv lämnade han efter sig?

För att sammanfatta biskop Michael Alexanders gärning kan det passa att referera hur tidningen Times 5 december 1845 bemötte kritiken av att Alexander hade blivit utnämnd pga politiska intriger:

”Men någon man mera motsatt intrigmakare än den avlidne biskopen i Jerusalem kan man knappast hitta. Han var verkligen en israelit utan svek. Om han hade något fel så var det att han var oförmögen till ondska själv, han var alltför långsam i att se ondskan hos andra.”