Av Bodil Skjøtt, generalsekreterare i Israelsmissionen, Danmark
Översättning: Ing-Marie Aronsson

När den här tidskriften kommer ut har vi precis avslutat Israelsmissionens årsmöte på Torvet* i Aarhus och firat påsk. Två årliga begivenheter som står i fokus för Israelsmissionen.

Årsmötet kan man läsa mer om på andra sidor. Tack till er som hade möjlighet att vara med. Vänners deltagande på en sådan festdag ger lust och energi till övriga dagar här på Torvet.

Påsken betyder också mycket. Vi har i år åter fått möjlighet att inleda påskveckans många gudstjänster med att fira påskmåltid på flera ställen runt om i landet och återberätta historien om hur Gud med stor styrka och mäktig arm grep in för att befria Israel från Egyptens träldom och av en samling slavar skapa sig ett folk, genom att sluta en pakt med dem på Sinai berg. Det är en fantastisk historia, som man inte tröttnar på att berätta och förundras över. Och så är det också – på grund av Jesus och påsken i Jerusalem – vår historia.

Det var då Jesus firade uttåget och befrielsen ur Egypten, och till sina lärjungar, som alla var judar, sa följande: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Det är evangelisten Johannes som berättar detta. Ofta läser vi de andra evangelisternas berättelser om Jesus sista måltid med sina lärjungar. Dels är deras skildring kortare – ett kort avsnitt istället för hela fem kapitel – och dels är det i de vi finner instiftelsen av nattvarden.

När Jesus säger till sina judiska lärjungar, att de endast genom honom kan ha gemenskap med Gud, så sker det mitt i den fest där de firar att de som judar är Guds utvalda och fria folk. Men även om denna högtid verkligen visar på vem Gud är, upphäver inte det förhållandet, att även för judar går vägen till Israels, Isaks och Jakobs Gud, genom Jesus.

Paulus understryker detsamma, När han i Romarbrevet, om sina judiska landsmän, säger: ”De är israeliter, de har barnaskapet och härligheten, förbunden och lagen, tempelgudstjänsten och löftena. De har fäderna, och från dem har Kristus kommit …” Allt detta har de och ändå plågar det Paulus, att de inte har honom som det hela handlar om. Han som om sig själv – och mitt i en påskmåltid – säger att han är vägen, sanningen och livet. Det är han också för dem. Därför har judar – liksom alla andra etniska grupper i världen – både behov av och rätt till att få detta berättat för sig. De ska inte nöja sig med berättelsen om uttåget ur Egypten. De ska veta att Gud slutgiltigt har talat och gripit in genom Messias.

Dessvärre har kyrkan hemska exempel på, att just kärlekens påskfirande blev en anledning till att förfölja och döda judar, med hänvisning till att de hade dödat Jesus. Må det bli likadant för oss, att vi inte kan fira påsk utan att det ”plågar oss i hjärtat”, som Paulus uttrycker det, att påskberättelsen för många judar slutar med befrielsen ur Egypten och inte med berättelsen om påsken i Jerusalem. Här avslutas påskberättelsen med Jesu ord på korset: ”Det är fullbordat” och det bevisar han på påskdagsmorgonen genom att uppstå ur graven.

Kristna har ibland använt påskens segerhälsning ”Kristus är uppstånden” i judeförföljelse. Låt oss istället använda den till att skapa tacksamhet till det judiska folket. Det är ju ”från dem Kristus har kommit”. Men låt oss också använda vårt påskfirande som en påminnelse om att det inte heller för judarna finns en annan väg till liv och gemenskap med Israels Gud.

Slutligen kan vi använda vårt påskfirande till att tacka för och bedja för den ständigt växande skaran av judar som i dag firar påsk i Jesu namn och som påminner oss om att Messiastiden har börjat, när Gud skapar ett nytt folk av judar och hedningar som oss.

Ur Evangeliet og den Jødiske Verden nr 2, 2016