En artikel om Mamlekhet kohanim (ממלכת כוהנים, ett rike av präster)

Av Andreas Johansson, 2023

Först, en förklaring om vad artikeln INTE handlar om: Det hebreiska ordet ”kohen” (plural: kohanim), översätts i Septuaginta konsekvent till grekiska med ”hierevs” (t.ex. 2Mos 28:1). NT blandar heller ALDRIG ihop ”presbyteros” (församlingsherde) och ”hierevs” (offerpräst på Arons vis). I svenska bibelöversättningar undviker man också sammanblandning, medan man i andra (kyrkliga) sammanhang på svenska däremot ofta – dessvärre – blandar ihop ”präst” (församlingsherde) med ”präst” (offerpräst).

Gud sa då han upprättade förbundet med Israels folk vid Sinai:

Då ropade Herren till honom uppifrån berget: ”Så ska du säga till Jakobs hus, så ska du förkunna för Israels barn: Ni har själva sett vad jag har gjort med egyptierna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er till mig. Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, ska ni av alla folk vara min dyrbara egendom, för hela jorden är min. Ni ska för mig vara ett rike av präster (mamlekhet kohanim) och ett heligt folk. Detta är vad du ska tala till Israels barn.” (2 Mos 19:3-6)

Prästerna (kohanim) i Israel hade i huvudsak två uppgifter:

1. Att undervisa och rättleda folket om Gud och Guds bud (5Mos 17:9).
2. Att å folkets vägnar bära fram offer inför Gud (3Mos 4:20; 16:32).

En kohen (präst) är en (för)medlare. En präst gör alltid tjänst för någon annan. Översteprästen Aron och hans ättlingar tjänstgjorde som präster (kohanim) för Israels folk.

Vid Sinai kallades Israels folk av Gud till att vara ”ett rike av präster” (mamlekhet kohanim). Eftersom hela folket kallas att vara präster, frågar vi: Präster för vem? För alla de som inte hör till Israels folk (alla icke-judar).

Textsammanhanget i 2Mos 19 pekar på att Gud hade ett globalt syfte då han kallade Israels folk vid Sinai:

• Genom sin existens som folk – som räddades från egyptierna och deras (av)gudar -, ska de vara ett vittne om Guds makt (2Mos 19:4, se också Jos 2:10-11).
• När Gud väljer ut Israels folk till att vara hans dyrbara egendom (2Mos 19:5) och ett folk som är exklusivt invigt för att tillhöra Gud (ett heligt folk – 2Mos 19:6), så markerar Gud att hela jorden – inklusive alla folkgrupper och nationer – också tillhör Gud: ”för hela jorden är min” (2Mos 19:5).

Uppgiften som Israels folk fick består av att vara ett vittne om Gud, en förebedjare for jordens folkgrupper och en förmedlare av Guds frälsning till alla jordens folk och nationer.

Vägen till att förmedla vem som är den sanne Guden till alla jordens folk, blev allt annat än spikrak. I stället för att jordens folk och nationer (hednafolken) ärade Israels Gud efter att ha observerat uppförandet hos Israels folk, så skedde det motsatta. Gud sa till profeten Hesekiel: ”Men vart de än kom till hednafolken vanärade de mitt heliga namn” (Hes 36:20).

Kallelsen som Israels folk fick vid Sinai gäller fortfarande:

När det gäller evangeliet är de fiender för er [hednafolks] skull, men när det gäller utkorelsen är de [det judiska folket] älskade för fädernas skull, för Gud ångrar inte sina gåvor [plural] och sin kallelse [singular] (Rom 11:28-29).

Gud har gett Israels folk många gåvor, men bara en kallelse: att vara ett rike av präster. Det är denna enda kallelse som gör att det är så viktigt för Paulus att predika evangelium om Messias Jesus i synagogan först i varje ny stad han kom till, eftersom Messias är den ende som kan frälsa judar och hedningar (Apg 4:12).

Israelsmission handlar om att utrusta det judiska folket till sin kallelse: Att vara Guds vittnen och missionärer ”ända till jordens yttersta gräns” (Apg 1:8).