Av Michael Agerbo Mørch, administrativ ledare för ”Center for Teologi och Praksis” på Dansk Bibel-Institut. Från Ordet & Israel nr.7, 2019. Översättning: Ing-Marie Aronsson.

Egentligen låter det ju rätt fantastiskt! Det sägs, att bibelforskare börjat få upp ögonen för att Paulus judiska identitet var helt avgörande för hans teologi, däribland förståelsen av så viktiga ämnen som frälsning, utkorelse, lagen och missionen. Det kan ju ge friskt vatten på kvarnen för denna tidnings läsare, men det finns dessvärre fler saker som måste tas med i beräkningen.

För att förstå den nuvarande Paulus-debatten bland teologer kan det vara värdefullt att peka på några enskilda milstolpar i forskningshistorien.

Det klassiska Paulusperspektivet

Det klassiska perspektivet är, att Paulus, då han möter Jesus på sin resa till Damaskus (Apg. 9), blir omvänd från att vara jude till att vara kristen. Omvändelsen markerar en brytning med judendomen, som Paulus därefter kritiserar i sin förkunnelse och i sina brev. Han är ofta polemisk till sitt eget förflutna, och han kritiserar öppet den frälsningsförståelse som judarna hade. Människan blir inte frälst genom att hålla lagen utan genom tron på Kristus. Det är rättfärdiggörelse genom tro allena. Människans problem är upproret mot Gud, som visar sig i syndiga tankar och handlingar, och det finns ingen annan väg ut ur eländet än att Gud själv griper in. Alltså läser man Paulus, i det klassiska perspektivet, som att han förstår sitt eget förflutna som förfelat. Han var en lagtrogen farisé, som hade missförstått lagens ändamål, och judarna levde ännu i mörker och okunskap.

Viktiga representanter för denna förståelse är kyrkohistoriska företrädare som Augustinus, Martin Luther och Calvin.

Det nya Paulusperspektivet

1963 sker det ett verkligt paradigmskifte i den västeuropeiska forskningen, då Krister Stendahl publicerar den omdiskuterade artikeln ”The Apostle Paul and the Introspective Conscience of the West” (”Aposteln Paulus och västvärldens introspektiva samvete”).

Stendahls ståndpunkt är att Paulusforskningen från Augustinus och till i dag har präglats av en missförstådd föreställning om att Paulus var plågad av dåligt samvete. Vi vet att Paulus var plågad av dåligt samvete, som fann sin förlösning i evangeliet, och Stendahl menar att teologer har läst in det i Paulus historia, så att han kommer att vara ”en Martin Luther”. Men enligt Stendahl var inte Paulus präglad av dåligt samvete, för han följde lagen till punkt och pricka – och därmed uppfyllde han sin del av kontraktet.

1977 ger E.P. Sanders ut den monumentala boken ”Paul and Palestinian Judaism” (”Paulus och palestinsk judendom”). Boken är en milstolpe, som i stort sett all Paulusforskning sedan har tagit som utgångspunkt – antingen samtyckande eller avståndstagande. Sanders vill visa att Paulusforskningen har varit präglad av en missförstådd bild av antik judendom. Det mest centrala är påståendet att judendomen inte alls trodde på frälsning genom gärningar.

Sanders försökte visa att det är mer komplicerat; nämligen att man i judiskt tänkande får del i förbundslöftena genom Guds nåd allena, medan man förblir i förbundsförhållandet genom att göra de gärningar som hör till förbundet. Sanders kallade det covenantal nomism. Vilket lite slarvigt kan översättas som ”förbundslag”. Guds nåd och Guds lag verkar sida vid sida.

Det betyder att Paulus inte hade något behov av att lämna judendomen, utan att istället reformera den. Paulus blir alltså en judekristen, en messiasanhängare, som argumenterar för att Jesus av Nasaret markerade en nyordning i frälsningshistorien, där hedningarna kan bjudas in i frälsningens folk. De gränsmarkörer som skiljer judar och hedningar ska nu ifrågasättas (Apg. 15:1-21).

1983 ger teologen James D. G. Dunn ut en bok med titeln The New Perspective of Paul (”Det nya Paulus-perspektivet”), och därmed skapar han ett begrepp på det mest omdiskuterade ämnet inom Paulusforskningen de senaste femtio åren. Denne Dunn är den mest kände förespråkare för det nya perspektivet tillsammans med sin vän och kollega N. T. Wright.

Det radikala Paulusperspektivet

Det är dock inte alla som finner det nya perspektivet övertygande. Det senaste skottet på Paulusstammen är det så kallade radikala Paulusperspektivet, som hävdar att Paulus var en god, lagtrogen jude från det första århundradet, som varken övergav judendomen eller ville reformera den. Han ville driva hednamission, och målet var att omvända hedningar till judendomen genom tro på Jesus. Paulus tanke var att det fanns två vägar till frälsning. En för judar genom förbundet, en för hedningarna genom Kristus.

Paulus brev är skrivna med tanke på speciella församlingssituationer. Enligt den inflytelserika forskaren Stanley Stowers handlar Paulus brev först och främst om att undervisa hedningarna i etnisk självkontroll, så att de kan efterleva Kristi trofasta liv. Paulus kritik mot judarna beror på att de inte har förstått att hedningarna har fått sin egen frälsningsväg, som bygger på Kristus och hans död. I den meningen framför Paulus något nytt, nämligen att han som den förste betonar två vägar till frälsning – men själv lämnar han alltså inte judendomen, hävdar de radikala.

Varför finns det så många synpunkter? 

Det kan vara ganska förvirrande att försöka förstå modern Paulusforskning. Hur kan forskarna vara så oeniga? Diskussionen är teknisk, men jag vill här ge tre enkla spår.

1. Vår egen ståndpunkt spelar en avgörande roll

Under det senaste århundradet har vi lärt oss att det inte är möjligt för människor att vara fullt objektiva. Vi förstår alltid texter ur ett bestämt perspektiv. Ofta sker det med en gång, utan att vi reflekterar över det. Men det kan också vara medvetet. ”De radikala” är till exempel öppna med att Förintelsen och upprättandet av staten Israel har spelat en avgörande roll för deras tes om att Paulus lär två frälsningsvägar.

Att vi inte kan vara fullständigt objektiva betyder inte att vi inte kan komma mycket nära inpå vad den historiske Paulus menade. Det betyder bara att vi ska vara uppmärksamma på att vår egen tid, historia, teologi och politiska ståndpunkt spelar roll när vi ska förstå Bibeln.

2. Man använder inte alla Paulus brev

I den bibelkritiska forskningen är det en utbredd konsensus om att endast sju av det Nya testamentets tretton Paulusbrev är skrivna av Paulus. Dessutom prioriterar många forskare Romarbrevet och Galaterbrevet när de ska ge sin syn på Paulus teologi. Men dels är inte argumenten för att utelämna sex av breven bra, dels ger förfarandet en allt för ensidig bild av Paulus teologi.

3. Man använder inte Apostlagärningarna (så mycket)

Ett annat av den moderna Paulusforskningens kännetecken är att Apostlagärningarna kritiseras för att inte vara historiskt trovärdiga, och därför utelämnas ofta denna skrift när Paulus diskuteras. Igen: Dels är argumenten för otillförlitligheten inte övertygande, dels ger de en felaktig bild av Paulus.

Dessa tre punkter kunde nog utökas, men de visar i varje fall, att när vi låter vår egen samtid påverka bibelläsningen och inte använder alla Bibelns skrifter i vår teologi, så blir bilden oklar eller direkt felaktig.

Vad lär vi genom att läsa hela Bibeln?

Så vad får vi ut av att läsa om Paulus om vi inkluderar alla skrifterna? Jag vill avslutningsvis komma med fyra huvudpunkter:

1. Paulus var jude.

När Paulus helt kort skulle beskriva sin egen historia så la han vikt vid att han var ”… omskuren på åttonde dagen och som är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebréer, … som i fråga om lagen var en farisé”, (Fil. 3:5, se även Rom. 11:1 och 2 Kor. 11:22).

Hans identitet som jude var alltså stark. Paulus var farisé och utbildad vid Gamaliels fötter (Apg. 22:3-4; 26:5). Hans rykte som ivrig kristendomsförföljare var känt (Fil. 3:6; Apg. 8:3; 1 Tim. 1:13), och då han blivit omvänd blev den första församlingen nervös (Apg. 9:26). Paulus var född som jude, växte upp som jude och levde som jude, fram tills han mötte den uppståndne Kristus.

2. Paulus upphörde inte att vara jude

Men Paulus fortsatte också att vara jude. Paulus hävdade att han själv var ett bevis på att frälsningen i Kristus också är för judar: ”Jag frågar nu: Har då Gud förskjutit sitt folk? Visst inte. Jag är själv israelit…” (Rom 11:1)!

Och liksom Jesus ”enligt sedvana” kom till synagogan så gjorde Paulus det också (till exempel Apg. 13:14: 14:1). Paulus missionsverksamhet inkluderade förkunnelse av Kristus som Messias i synagogan, och det var först, om – eller när – judarna avvisade evangeliet, som Paulus vände sig till hedningarna (Apg. 13:46).

3. Samma väg till frälsning för judar och hedningar

”Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.” (Apg. 4:12; 10:34-35). Detta bekräftade Paulus. För honom gjorde det ingen skillnad om man är jude eller hedning, för alla är ett i Kristus (Gal. 3:28; Rom. 10:12; 1 Kor. 12:13; Kol. 3:11). Därför må nåden gälla allena och för alla, annars är det inte längre nåd (Rom. 11:16).

Och när så hela Israel ska bli frälst (Rom 11:25-36) så beror det på att ” Från Sion skall Frälsaren komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob” (vers 26). Därmed anger han också, att det är ett hopp för Israels folk, som kommer att uppfyllas i ändetiden. Innan Jesus kommer tillbaka, ska enligt Paulus väckelsen komma över det förhärdade folket, som ett vittnesbörd om Guds trofasthet och frälsningsvilja.

4. Paulus fann det bekräftat i det Gamla testamentet

Paulus kunde åter och åter igen finna bekräftelse för sin teologi i Gamla testamentet. För Paulus var Jesus uppfyllelsen av Mose lag (Rom 5-8), och alla Guds löften i Gamla testamentet pekar fram mot honom (2 Kor. 1:20).

Som det senare har blivit sagt, så var det Gamla testamentet havande med det Nya, medan det Nya Testamentet ligger i det Gamlas vagga. Allt hängde samman för Paulus. Utan utkorelsen av judarna, utan löftena och Guds trofasthet mot det olydiga folket, utan Guds kärlek till det minsta av alla folkslag, så funnes det ingen frälsning – varken för judar eller hedningar (Rom 3:21-25).

Granska perspektiven i ljuset av Guds Ord

Diskussionerna om Paulus teologi är många och intressanta.  De tre Paulusperspektiven som här har presenterat visar att vi alla riskerar att få en ensidig förståelse av Paulus. Skulle jag själv uttrycka min ståndpunkt, skulle det vara en kombination av den klassiska och det nya perspektivet. Det klassiska perspektivet förmår att betona det Nya testamentets frälsningsförståelse på det mest övertygande sätt, medan det nya perspektivet har fört fram viktiga frågor i Paulus teologi rörande evangeliets kulturella och politiska betydelse.

Paulus lärde en väg till frälsning genom tro på Kristus, så vi förklaras rättfärdiga genom tro och inte genom laggärningar. Men det var inte en uppgörelse med judarna som sådana, för Paulus fortsatte vara jude och betonade att frälsningen utgår från judarna och inkluderar de judar som tror på Jesus som Messias.

Det är därför som jag använder ordet ”dessvärre” i inledningen. För även om det radikala perspektivet riktigt pekar på Paulus judendom som en ofrånkomlig del av hans självbild, så kastar de ut barnet med badvattnet när de påstår att Paulus lär två vägar till frälsning.

En bibeltrogen teologi måste finna en balans, som tar det väsentliga i varje perspektiv och löpande prövar det i ljuset av Guds Ord.