Samlade brev från 2018 och 2019 av Andreas Johansson, till värdar i ”Öppna hem för israeler”. Andreas är teolog, präst och har bott i Israel i flera år. Han känner väl till hur många israeler tänker. Texterna ger både kunskap, inspiration och tips för den som vill samtala med israeler och judar.

1. Att tala om Gud

När en (hedna-)kristen ska tala om Gud med en jude kommer man ganska fort in på Treenigheten och många judar lever med en uppfattning om att ”de kristna” tror på tre gudar.

Att prata om Messias – eller rättare sagt att prata om att Yeshua (Jesus) från Nasaert är Messias – gör att precis samma problemställning kommer upp: Ni kristna tillber en människa, eftersom Messias är en människa, och vi judar kan inte vara med på att tillbe människor.

Vad svarar vi då? Man kan svara på väldigt många vis, men här kommer några tips.

Börja med att bekräfta den judiska trosbekännelsen, Shma’ Ysra’el från 5Mos 6:4: ”Hör, Israel! Herren vår Gud, Herren är en.” Jesus trodde på den, apostlarna trodde på detta och vi som hednakristna tror på den: Herren är en.

Det intressanta är då att ordet för ”en” i denna trosbekännelsen på hebreiska är ’achad, och det betyder något som är förenat som t.ex. då det står i 1Mos 2:24 att mann och hustru ska vara ”ett kött” (på hebreiska: ’achad). Ett annat exempel är Hes 37:17 då profeten Hesekiel skulle ta två trästavar, en för Nordriket och en för Sydriket och så skulle han förena dessa: ”Sätt sedan ihop dem med varandra till en enda stav (hebreiska: ’achad), så att de blir ett (hebreiska: ’achadim, dvs ett i plural) i din hand.” Ordet ’achad på hebreiska står alltså för något som är sammansatt av flera delar, och man kan till och med understryka just detta samansatta genom att använda ordet för ett i plural: ’achadim.

När så en av de stora judiska teologerna Mose Maimonides, eller Rambam (1135-1204) skulle formulera de tretton trosartiklarna som fortfarande läses på slutet av varje morgonbön i synagogan, så står det om Gud i artikel 2: ”Jag tror med full förtröstan, att Skaparen, välsignat är hans namn, är den Ende (hebreiska: yachid), att ingen enhet (hebreiska: yechidut) på något sätt är lik hans, att han ensam är vår Gud; var är och skall vara.”  Vi anar att Maimonides formulering har brodd mot kristen treenighetsteologi och en inte så liten påverkan av både aristotelisk filosofi och muslimsk teologi. Det som särskilt intresserar oss i detta sammanhang är att ordet yachid/yechidut (dvs absolut enhet, något unikt) används istället för det som står i Bibelns egen formulering av trosbekännelsen: ’achad.

För att betona att det inte ska vara möjligt att tro att Gud har en sorts ”inre struktur”, så avvek Maimonides – och varje morgonbön i synagogorna med honom – från den bibliska formuleringen av Israels trosbekännelse. När det är naturligt att prata om dessa ting, så är det fint att fråga sina israeliska gäster: Varför använder Maimonides ett annat ord än det Bibeln gör för att beskriva Guds enhet?

Att Gud har en ”inre struktur” som uttrycks i plural kan vi se i Ps 149:2 ”Israel ska glädja sig över sin Skapare (ordet Skapare står i plural på hebreiska), Sions barn jubla över sin kung (ordet kung står på hebreiska i singular).” En naturlig fråga är då om Gud inte skulle ha en ”inre struktur”, varför kan då ordet Skapare stå i plural i Bibeln?

I Jesaja 48:12-15 är det Gud, Herren, som talar om att straffa Babel genom sitt utvalda instrument, Kyros. Det märkliga är att i sista delen av v.16 fortsätter samma subjekt (dvs Gud själv) att tala och då står det: ”Och nu har Herren Gud sänt mig och sin Ande.” Vad betyder det att Herren själv fortsätter att tala, men samtidigt omtalar Herren Gud i tredje person förutom att Anden också omtalas i samma vers? Guds ”inre struktur” har altså flera grammatiska subjekt. Hur kan det komma sig?

Så här kunde vi fortsatt länge, men nu till något om i vilken grad Messias ska vara guddomlig eller inte.

I Jes 9:6 står det att ”ett barn är oss fött”, och detta barnet har en del märkliga namn som t.ex. ”Mäktig Gud”. Hur kan ett barn som föds med kött och blod vara Mäktig Gud? Hur kan man förklara det om inte Messias är guddomlig?

I Daniel 7:13-14 står det om en syn Daniel fick där han såg en som liknade en människoson, och alla förstår vad en människoson är – en människa. Men denne människosonen skulle få ”makt och ära och rike, och alla folk och stammar och språk ska tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde som inte ska ta slut, och hans rike ska inte förstöras.” Om man i en bibel som strängt förbjuder avgudadyrkan ändå får makt och ära så att alla människor ska tjäna denne människosonen och att denne människosonens rike aldrig ska ta slut – då är man, ja vad är man då?

Att Gud har en son är inget någon hednakristen kejsare kom på, men det står i den Bibel som kallas den hebreiska Bibeln: ”Vem har stigit upp till himlen och kommit ner igen? Vem har samlat vinden i sina händer? Vem har knutit in vattnet i ett kläde? Vem har fastställt jordens alla gränser? Vad heter han, och vad heter hans son? Du vet ju!” (Ords 30:4) Om Maimonides har rätt i sin andra trosartikel – och varje morgonbön i synagogorna efter honom – hur ska man då förklara at den hebreiska Bibeln talar om Guds son?

2. De judiska högtiderna – bibliskt ursprung, och många andra traditioner

Precis som i hednakristen tradition (dvs icke-judar som tror på Jesus), så har judisk tradition också bevarat något av Guds ursprungliga budskap, samtidigt som traditioner som har tillkommit senare kan vara med på att antingen stryka under vad Gud redan har sagt, eller stryka över vad Gud har sagt.

Ett exempel: Jag känner en israel som i vuxen ålder bestämde sig för att ta sin judiska religion på allvar. Tillsammans med sin fru blev de ultraortodoxa judar med allt vad det innebär. De hade en vän som inte avslöjade vad hon själv trodde på. Hon sa bara: ”Eftersom ni satsar så hårt på att leva enligt alla religiösa regler, så undrar jag om ni har läst vad som står i själva boken, dvs i Tanakh (det som hednakristna brukar kalla GT)?”

Han som fick utmaningen, antog den och han började läsa. Han hade inte kommit längre än till 3 Mosebok förrän han insåg att den religionen han praktiserade som ultraortodox jude var väldigt annorlunda jämfört med vad som stod i Bibeln. Talmuds diskussioner och tolkningar var inte som det han läste i Bibeln. I Bibeln står det om behov för offer och försoing för synder, medan Talmud, som skrevs ned efter att templet i Jerusalem föll, inte har det perspektivet. Han läste vidare i Bibeln – och var tvungen att erkänna att han hade egentligen aldrig läst Bibeln i sammanhang – även om han levde ett religiöst liv enligt alla regler. Så kom han till Jesaja 53 och förstod ingenting, men han fick hjälp av den vännen som utmanat dem att läsa i själva Bibeln. I dag tror både han och hans fru på Jesus. De bor i Israel och räknar sig som missionärer till sitt judiska folk.

Yom Kippur – Den stora försoningsdagen

För att kunna samtala med judiska vänner från Israel och andra ställen kan det vara bra att veta lite om de olika judiska högtiderna och i dag vill jag skriva om Yom Kippur.

I Israel står allt stilla på Försoningsdagen. Alla affärer och restauranger stängs och gatorna är trafikfria. Även för de många israeler som annars inte bryr sig om Gud är denna dag helt speciell. De flesta fastar i någon variant.

Dagarna innan Yom Kippur är det vanligt att be sina medmänniskor om förlåtelse för oförrätter man gjort under det gångna året. Principen är att man måste be sina medmänniskor om förlåtelse innan man kan vända sig till Gud, en princip som Jesus också inskärper (Matt 5:23-24).

Inför Försoningsdagen brukar man önska varandra ”lätt fasta”, eftersom det kan vara krävande att helt avstå från all mat och dricka ett helt dygn. Man brukar också önska varandra ”Gmar chatima tova”, ”en god underskrift”, d.v.s. att Gud ska skriva under på att försoningen är beviljad. I den judiska bönboken (Sidur) som jag har hemma, kommenteras Yom Kippur så här: ”Genom ett ärligt löfte till sig själv om omvändelse och ett liv i gudsfruktan och människokärlek vinner man försoning med sig själv, med sina medmänniskor och med Gud”. En annan känd rabbin sammanfattar Försoningsdagens syfte så här: ”Rabbinerna betonar att Försoningsdagen gör det möjligt för människor att försona synder begångna mot Gud.”

Allvaret på Försoningsdagen är stort. Nästan hela dygnet hålls det gudstjänster i synagogan. Syndabekännelserna är långa och ingående. Uppsåtliga och ouppsåtliga synder bekänns. Våld, ondska, prostitution, hjärtlöshet, mutor, arrogans, själviskhet, skvaller och så vidare bekänns inför Gud. Bönerna är kollektiva, d.v.s. ”vi som folk” bekänner vad ”vi som folk” har syndat.

Vad kan försona synder efter att templet i Jerusalem inte längre står?

Frågan är då vad som behövs för att uppnå försoning och förlåtelse hos Gud? Hur kan det judiska folket uppnå försoning i dag efter att templet har rivits och inget offer har burits fram för Gud på 2000 år? I synagogorna läses fortfarande från 3Mos 16 på Yom Kippur (Läs det gärna). Gud bestämde att det skulle bäras in blod, in i det allra heligaste, för att åstadkomma försoning hos Gud.

En judinna jag känner väl var i synagogan på Yom Kippur som barn. Hon lade då märke till hur bibeltexterna stod i kontrast till resten av liturgin som bl.a. sade: ”Ta emot våra böner i stället för offer”. Frågan hon ställde sig var: Kan våra mänskliga böner bli så goda att de kan ersätta ett offer? Detta blev hennes första steg på den långa vägen mot att be Yeshua (Jesus), som har betalat med sitt blod, att vara hennes överstepräst.

I judisk tradition, efter templets förstörelse, verkar det vara långt ifrån alla som är säkra på att synderna verkligen kan försonas genom uppriktig bön. En ceremoni, som kallas ”kapparot”, handlar om att man köper en tupp (män) eller höna (kvinnor), som svingas runt huvudet på personen medan det sägs: ”Denna fågel ska vara i mitt ställe, den ska vara min försoning, min gottgörelse. Den ska dö i mitt ställe och jag ska fortsätta fram mot ett gott, långt liv och fred”. Så slaktas fågeln och köttet ges till de fattiga att äta. Det gjorde ett djupt intryck på mig första gången jag såg denna kapparot-ceremonin på TV i Israel.

Den enda versen i Tanakh där människooffer är något Gud vill

Gud befallde i Tanakh att djur skulle offras för synderna. Människooffer är strängt förbjudet (3 Mos 18:21; 2 Kong 16:3). Men det finns faktiskt en vers som handlar om att en människa, nämligen Herrens tjänare, skulle bli ett skuldoffer: ”Det var Herrens vilja att slå honom och låta honom lida. När du gör hans liv till ett skuldoffer, får han se avkomlingar och leva länge, och Herrens vilja ska ha framgång genom hans hand.” (Jes 53:10)

Vad kan denna versen betyda? I samtal med sökande judar kan det vara viktigt att låta frågan om tjänaren som skulle vara ett skuldoffer få sjunka ner i hjärta och hjärna. Vad kan denna versen betyda?

De messianska judarna – och som oftast föddes de som helt vanliga judar – brukar betona avsnitt som Heb 7,23-27 från NT för att beskriva sin tro på honom som offrade sig själv en gång för alla. Det räckte med en gång eftersom hans offer var fullkomligt.

Därför behöver messianska judar inte önska sig ”Gmar chatima tova”, dvs en god underskrift, just eftersom Gud genom offret Jesus bar fram redan har gett en god underskrift.

3. Människan beskrivs som Guds avbild med pronomen både i singular och plural

När Gud skapade människan, så beskrivs det på hebreiska på ett grammatiskt mycket märkligt sätt, eftersom singular- och pluralformer blandas om varandra för att beskriva Guds handlingar. Jag markerar singular med understruken och plural med fet:

”Gud sade: ”Låt oss göra människor till vår avbild, lika oss. De ska råda över havets fiskar och himlens fåglar, över boskapsdjuren och hela jorden och alla kräldjur som rör sig på jorden.”Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.” (1 Mos 1:26-27)

Ordet för Gud ’Elohim’ är i sig en pluralform, som oftast sätts samman med ett verb i singular, men i den citerade texten är ’Elohim’ subjekt för ett verb i singular fyra gånger och subjekt för ett verb i plural en gång. Ännu märkligare är att först sägs människan vara Guds avbild med ett pronomen i plural (vår avbild), medan det i versen efter sägs att människan skapas som Guds avbild med ett pronomen i singular (sin avbild).

Lägger vi så till att det i Jes 40:13-14 sägs tydligt att Gud inte rådfrågar någon, så blir det naturligt att fråga vem det är Gud pratar med då han säger ”Låt oss göra människor…”.

De gamla rabbinerna förstod vad texten faktiskt ser ut att mena (dvs att Tanakh förutsätter en ”inre struktur” i Gud), för i Bereshit Rabba, Parasha Chet, avsnitt 8 tolkas det som att Mose ifrågasätter Guds visdom genom att fråga: ”Varför ger du ett argument till ”Minim?” ”Minim” syftar på de judar som trodde på Jesus som Messias.

Gud omtalar sig själv i plural också i

• 1 Mos 3:22a: Herren Gud sade: ”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont.”,
•  1 Mos 11:7: ”Låt oss stiga ner och förbistra deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.”

Gud visar sig på en specifik plats och tid, samtidigt som han är överallt

I Tanakh presenterar Gud sig många gånger som både som Gud ”som är outgrundlig och på avstånd” och som Gud ”som visar sig på en specifik plats och tid”. Gud skapar universum, men vandrar i Edens lustgård. Gud får åskan till att dåna på Sinai, men äter tillsammans med Mose och Israels äldste (2Mos 24:9-10). Gud bor i templet (2 Mos 40:34-38; 1 Kung 8:10-11) och är samtidigt så stor att han inte får plats i himlarnas himmel ens (1 Kung 8:27).

Gud presenteras som en som är både ”upphöjd”, men som också bor hos den som är förkrossad:

”För så säger den höge och upphöjde, han som tronar för evigt och heter ”den Helige”: Jag bor i det höga och heliga men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de ödmjukas ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan.” (Jes 57:15)

En ”inre struktur” hos Gud

Det står i 1 Mos 18:1 att ”HERREN uppenbarade sig för Abraham vid Mamres terebintlund”. Det Abraham ser är tre ”män” (v.2), varav två senare kallas änglar (18:22 och 19:1). Alla tre personerna som kom till Abraham möter gästfrihet, inklusive fottvätt och matservering. Abraham står och ser på medan de äter (v.8), så detta är ingen vision och ingen ”inre dröm”. Den tredje personen får Abrahams uppmärksamhet, och Abraham kallar honom Herre (’Adonay’; v. 3, 27, 30-32) och ”hela jordens domare” (v. 25). När denna personen talar, så är det som HERREN (YHWH; v. 13, 17, 20, 26, 33), han som har valt Abraham till en viktig roll i sin frälsningsplan (v. 17-19). Denne samme personen bekräftar löftet om en son, dvs Isak, precis som Gud (’Elohim) hade lovat i kapitlet innan (v.10, 14 jmf 1 Mos 17:15-19). Efter att Gud har lovat att spara Sodom under förutsättning av att det fanns tio rättfärdiga där, så går HERREN bort (v. 33), uppenbart i fotspåren till de två änglarna (jmf v.20-22).

Efter att Lot och familjen har räddats ut ur Sodom, står det: ”Då lät HERREN svavel och eld regna ner från himlen, från HERREN, över Sodom och Gomorra.” (1 Mos 19:24) Gud, som tillfälligt har antagit en mänsklig form står och pratar med Abraham, samtidigt som HERREN också är i himmelen. Vad säger detta om Guds ”inre struktur”?

Ett annat exempel på samma sak finns i Sakarja 2:8-9:

”För så säger Herren Sebaot, han som för sin härlighets skull har sänt mig till hednafolken som har plundrat er: ”Den som rör vid er, rör vid hans ögonsten. 9 Se, jag lyfter min hand mot dem, och de ska plundras av sina slavar.” Ni ska då förstå att Herren Sebaot har sänt mig.”

Det är Herren Sebaot som talar, och som har sänt ”mig”, dvs ”mig” i v.8 är den som talar, dvs Herren Sebaot. Vem är det då som har skickat ”mig”? I v. 9 sägs det att det är Herren Sebaot som har sänt ”mig”. Det bör då betyda att ”Herren Sebaot” har sänt ”Herren Sebaot”? Vad säger det om Guds inre struktur?

HERRENS ängel – vem är han?

När Gud visar sig för Mose i den brinnande busken (2 Mos 3:1-15) så är det ”HERRENS ängel” som visar sig (v. 2), men redan i v. 4 är det HERREN (YHWH) som ser Mose, dvs Gud (’Elohim’) som ropar på honom. Så presenterar sig personen i busken genom att säga att han är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud (v. 6) och Mose täcker ansiktet eftersom han är rädd för att se Gud. Vem kan ”HERRENS ängel” vara om inte HERREN själv?

Judisk tradition om en ”inre struktur” hos Gud

Mose Maimonides (1135-1204) lära i artikel 2 om att Gud är den Ende (yachid), dvs en Gud utan ”inre struktur” är inte den enda rösten i judisk tradition.

I Zohar, skriven av Moses ben Shem Tov de Leon (1250-1305) står det om den judiska trosbekjännelsen Shema (5 Mos 6:4) ”Varför är det behov för att nämna Gud tre gånger i versen? Den första ”Herren” är Fadern där uppe. Den andre är Isais stubbe, Messias som ska komma. Och den tredje är vägen som är nedanför. Alla dessa tre är ett … Den Evige beskrivs som tre; eftersom de andra ljusen som emanerar från honom är inkludrade i de tre. Men hur kan tre namn vara ett? Är de verkligen ett eftersom vi kallar dem ett? Hur tre kan vara en kan bara kännas till genom Den Helige andes uppenbarelse.”

Det är inte bara i Zohar vi kan läsa liknande. Hos Filon av Alexandria (20 f.Kr – 50 e.Kr) står det ”…det är rimligt för en att vara tre och för tre att vara en; eftersom de är ett enligt en högre princip… han visar sig som en triad … Han kan inte ses i enhet utan något annat, herren över makterna som eksisterar i hans omedelbara närhet … den Kreativa som kallas ”Gud” och den Kungliga, som kallas ”Herre”… [Abraham] börjar se den suveräne, helige och gudomliga visionen på ett sådant sätt att en enskild uppenbarelse visar sig som en triad och triaden som en enhet.”

4. Vem är han som blev genomborrad?

I Sakarja 12:10 står den märkliga utsagan om att se upp till honom som är genomborrad: ”Men över Davids hus och över Jerusalems invånare ska jag utgjuta nådens och bönens Ande, så att de ser upp till mig som de har genomborrat. De ska sörja över honom som man sörjer ende sonen, och de ska gråta bittert över honom som man gråter över sin förstfödde.”

Subjektet som talar i vers 9-10a är Gud själv, det är Gud som ska utrota hednafolken som kommer mot Jerusalem och det är Gud som ska utgjuta nådens och bönens ande över Davids hus och Jerusalems invånare.

Så står det i v. 10b: ”så att de ser upp till mig som de har genomborrat”. Verbet verbet ”genomborra” indikerar något fysiskt alla 12 gångerna det förekommer i Tanakh, eftersom det skulle vara omöjligt att genomborra en ande eller en dröm. Vem är så denna personen som genomborrades? Det är den personen som ”de ser upp på”, dvs rimligen ”Davids hus och Jerusalems invånare”. Men vem är det de ser på? De ”ser upp till mig”. Vem är det som talar, dvs vem är subjektet i avsnittet? Det är Gud själv. Vad betyder då detta avsnittet med tanke på vem Messias är?

Enligt FAQ för Stockholms synagoga så står det om Messias: ”Enligt judisk tradition kommer Messias vara en vanlig människa.” Vem är då i så fall denna personen i Sak 12:10 som både talar om sig själv med samma subjekt som Gud och som samtidigt har en fysisk kropp som kan genomborras?

5. Nya Testamentet – en judisk bok

Inte så få judiska israeler har berättat för mig att innan de själva läste i NT, så trodde de att NT var en antisemitisk bok. Då Omri Jaakobovich var i Sverige våren 2018 för att värva värdar till HIT (Öppna hem för israeler) så berättade han att innan han hade läst NT så förväntade han att NT skulle handla om jultomtar, nunnor och annat ”kristet”, men att han till sin förvåning upptäckte att NT är en judisk bok.

Högtiderna jul och nyår räknas i Israel som ”väldigt kristna”, dvs ”ojudiska”. Ibland går rabbiner ut och varnar för att fira dessa hedniska högtider. Också bland messianska judar råder en ganska stor skepsis till att fira jul, särskilt i meningen att fira med tomtar, julgranar och andra traditioner som är märkliga – i varje fall sett från ett judiskt perspektiv. I församlingen vi var med i då vi bodde i Israel, Beit Eliahu, i Haifa, så firade vi jul, men gudstjänsten kallades ”firande av Messias födelse”, så att ingen skulle missförstå vad det var vi gjorde.

Förhoppningsvis kan det vara intressant för israeler på besök i Sverige att få en inblick i hur judiskt NT faktiskt är, ja hur judiska berättelserna om Jesus födelse är.

Här kommer några reflektioner. Vi citerar från Lukas 2:21-38:

När åtta dagar hade gått och barnet skulle omskäras fick han namnet Jesus, det namn som ängeln hade gett honom innan han blev till i sin mors liv. 22 När tiden var inne för deras rening enligt Mose lag, tog de med honom upp till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren, 23 som det står skrivet i Herrens lag: Varje förstfödd son som öppnar moderlivet ska räknas som helgad åt Herren. 24 De skulle också ge det offer som är bestämt i Herrens lag: ett par turturduvor eller två unga duvor.

25 I Jerusalem fanns en man som hette Simeon. Han var rättfärdig och gudfruktig och väntade på Israels tröst, och den helige Ande var över honom. 26 Av den helige Ande hade han fått en uppenbarelse att han inte skulle se döden förrän han sett Herrens Smorde. 27 Ledd av Anden kom han till templet, och när föräldrarna bar in barnet Jesus för att göra med honom som man brukade enligt lagen, 28 tog han honom i sina armar och prisade Gud och sade:

29 ”Herre, nu låter du din tjänare gå hem i frid, så som du har lovat, 30 för mina ögon har sett din frälsning 31 som du har berett inför alla folk: 32 ett ljus med uppenbarelse för hedningarna och härlighet för ditt folk Israel.”

33 Hans far och mor förundrades över det som sades om honom. 34 Och Simeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Se, han är satt till fall och upprättelse för många i Israel, och till att vara ett tecken som väcker motstånd. 35 Också genom din själ ska det gå ett svärd. Så ska många hjärtans tankar uppenbaras.”

36 Där fanns också en profetissa, Hanna, Fanuels dotter av Ashers stam. Hon hade kommit upp i hög ålder. I sju år hade hon fått leva med sin man efter sin tid som jungfru, 37 och nu var hon änka, åttiofyra år gammal. Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag. 38 Just i den stunden kom hon fram och prisade Gud och talade om honom för alla som väntade på Jerusalems frälsning.

V. 21: Nyårsdagen i Israel är en helt vanlig skol- och arbetsdag. Att nyårsdagen är Jesus namnsdag är det få som har tänkt på. Han som föddes i Betlehem och låg i en krubba var – och är jude. Judiska barn får namn åtta dagar efter födseln, och Nyårsdagen kommer just på åttonde dagen efter Juldagen (även om vi givetvis inte vet vilket datum Jesus föddes på). För pojkarnas del är omskärning en del av att få namn. Då denne nyfödde pojken omskars så gick han in under Guds löften i Abrahamsförbundet. Genom omskärningen pålades pojken att hålla alla bud i hela Torah, dvs Moselagen, eftersom denne pojken var ”född av kvinna och ställd under lagen” (Gal 4:4). Denne pojken fick namnet Yeshua, som pga grekiska kasusregler (de som har haft tyska i skolan förstår ungefär hur grekiska kasus fungerar) ofta uttalas ”Jesus”. Denne pojken fick ett märke på kroppen, märkt med blod, om att han tillhörde förbundsfolket, Israels folk. Eftersom namnet ”Yeshua” har samma rot på hebreiska som ”frälsning”, så fick denne pojken en identitet som en Frälsare i sitt folk, precis som ängeln hade sagt redan då han avlades.

V. 23: Alla förstfödda judiska barn – men också allt som skördades först, dvs all förstling, både från åkrar och djur – tillhör HERREN. På detta viset kommunicerar Gud att allt liv kommer från Honom. Ingen kan starta en ny familj utan att lägga märke till att ”jorden är Herrens med allt vad den rymmer” (Ps 24:1). Den förstfödde helgas till HERREN, dvs skiljs ut för att tillhöra HERREN (4 Mos 18:15-16).

Det Maria och Josef gjorde var att de presenterade Jesus formellt för en präst i templet, det lästes två välsignelser, och så betalade lösepengarna (פדיון הבן pidyon haben) – fem shekel efter dåtidens valuta. Det förstfödda av kor, får och getter kunde inte lösas ut, för det skulle offras. Blodet skulle stänkas på altaret och deras fett brännas på altaret, som ett ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren (4 Mos 18:17). Men förstfödda människor skulle lösas, dvs betalas för. Att tillhöra HERREN, är att tillhöra honom helt och fullt. ”All in”, säger de på engelska.

V. 22 och 24: Så behövde Maria, som judisk mor, offra ett syndoffer och ett brännoffer i templet. Syndoffret pga orenheten som hänger vid från starten av livet, från blodförlusten vid födseln och för dödsfaran som både mor och barn är under vid födseln. Just så förstår många 3 Mos 12. Det är farligt att leva, för vi kan dö av det. Döden har nått oss alla, for vi syndar alla (Rom 5:12). Maria och Josef betalade alltså för att det skulle offras en turturduva eller en ung duva. Medan Maria kunde se in till altaret från kvinnornas förgård, så knäckte prästen halsen på duvan, stänkte duvblod på altaret med fingret och hällde så ut blodet vid altarfoten. Duvköttet var syndofferkött som prästerna skulle äta inne på tempelområdet. På det viset bringades det försoning för Maria.

Så var det dags för brännoffret. De som hade råd till det skulle offra ett lamm, men eftersom Maria och Josef offrade en duva också till brännoffer, vet vi att de var rättså fattiga. Prästen vred av huvudet på duvan, pressade ut blodet mot altarväggen, tog bort krävan, fläkte duvan och la den så på altaret, på veden som ett brännoffer, ”ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren.” (3 Mos 1:17) På det viset återupprättades gemenskapen med Gud för Maria.

V. 25-38: Medan de var i templet, så kom det två personer, Simeon och Hannah Fanuelsdotter. De förstod att denne judiske pojken var mer speciell än alla andra pojkar. Det hade Den Helige Ande berättat. Den gamle Simeon tog Herrens Smorde, dvs Messias, i armarna och profeterade över barnet. Detta barnet var en frälsare, därför sa Simeon att han hade sett Guds frälsning (v. 30 på hebreiska heter barnet ישוע Yeshua, medan frälsning heter ישועה yeshu’a och din frälsning heter ישועתך yeshua’tkha). Simeon tackade Gud för att han hade sett Guds frälsning med sina ögon. Han skulle bli ett ljus med uppenbarelse för hedningarna (jfr Jes 42:6; 49:6). Sådana människor som bor i Sverige och inte visste något om Israel, de var i Guds tanke redan på profeten Jesajas tid och då Simeon profeterade. Så sa Simeon att detta barnet också skulle bli till ära för Guds folk Israel. Läser vi Jes 46:13 och 52:10, så ser vi att Simeon kunde den hebreiska Bibeln.

Simeon fortsatte att profetera och sa att denne pojken skulle bli till både fall och uppresning för många i Israel, ja ett tecken som skulle väcka motstånd. Ingen har väckt mera motstånd i det judiska folket än Jesus (precis som det t.ex. står i Jes 53:1-3). Mer än 99,5% av det judiska folket tror inte på honom, och många judar tror att NT är en antisemitisk bok, även om det står om väldigt judiska saker där, som lösepengar för den förstfödde, om syndoffer efter Marias reningstid och Simeons skriftcitat. Men Jesus kom alltså ändå till sitt eget folk, och tillsammans med Simeon väntar vi på att Jesus verkligen ska bli till ära och härlighet för Israels folk.

Simeon fortsatte och sa att det skulle gå ett svärd genom Marias själ. Alla förstfödda israeliter skulle/skall lösas ut, i stället för att offras. Men på ett ställe, i Jes 53:10, står det om en människa som skulle bli ett skuldoffer (אשם ’asham), det enda människooffer som är godkänt av Gud. Vilken smärta för mor Maria att bli vittne till att hennes son offrades som ett skuldoffer!

Men det är djupast sett på detta viset, och bara på detta viset, att Hannah Fanueldotter kunde lovprisa Gud och frimodigt berätta för folk i templet om att detta barnet skulle lösa ut Jerusalem (för att förstå vad det betyder att lösa ut en person, se t.ex. Rut 4 då Boas fick köpa ut jorden och ge äran tillbaka till Rut).

När NT skriver på ett så judiskt vis om händelserna vid Jesus födsel, så kan man undra hur ”kristet julfirande” har kunnat bli såpass ojudiskt. Att resa just den frågan i ett samtal med israeliska gäster kan förhoppningsvis leda till mycket intressanta samtal.

6. Kyrkan består av både judar som tror på Jesus och hedningar som tror på Jesus tillsammans

Den första myten är så här: Många – ja egentligen de flesta – både judar och kristna tänker att ”Kyrkan” är något helt annat än det judiska folket. Därför börjar t.ex. i Svenska kyrkans dokument ”Guds vägar Judendom och kristendom – ett inomkyrkligt samtalsdokument” från 2001 så här: ”Dokumentet Guds vägar behandlar förhållandet mellan kyrkan och det judiska folket…”.

Vi har blivit så vana vid att när vi säger ”Kyrka” så menar vi de hedna-kristna, men det stämmer inte, eftersom Kyrkan alltid har bestått av jesustroende judar och jesustroende hedningar tillsammans. Om en del av Kyrkan består av det judiska folket, hur kan vi då prata om en relation mellan kyrkan och det judiska folket?

Rent historiskt är det så att judar är en del av Kyrkan. Petrus och Paulus var judar. Paulus samarbetade med Timoteus som var halvt jude, och därför såg Paulus till att Timeoteus omskars (Apg 16:1-4), medan Paulus också samarbetade med Titus, som var grek inte omskars (Gal 2:3). De var judar och hedningar tillsammans – som trodde på och tjänade den samme Messias. Så är det fortfarande: I de messianska församlingarna i Israel är en stor andel hedningar, dvs både judar och hedningar tror på Jesus och tjänar Gud tillsammans.

Men det som är ännu viktigare är att så som Paulus beskriver Kyrkan i Ef 2:11-21, så är det inte bara tydligt att den rent faktiskt består av både ”de som var långt borta” (hedningar) och ”de som var nära” (judar) (Ef 2:17), men själva meningen med hela avsnittet är att visa att den skiljemuren som var mellan judar och hedningar (Ef 2:14), den är nedriven i Jesus. Ett viktigt karaktärsdrag i den gemenskapen Jesus skapar (Kyrkan) är att dessa två grupper är försonade och tillhör varandra (Ef 2:16), och det är just dessa två grupperna tillsammans (dvs judar som tror på Jesus och hedningar som tror på Jesus) som växer till ett heligt tempel för Gud och en bostad för Anden (Ef 2:21-22).

Kyrkohistorien avvek ofta från de definitionerna av Kyrka som Paulus gav och började räkna en del av kyrkan (de hednakristna) som om de var hela Kyrkan. De kyrkliga traditionerna tog överhand över Nya Testamentet. Många hednakristna ledare förbjöd judiska seder hos de judar som trodde på Jesus och till slut började man tänka att ”man kan inte vara kristen och medlem i Kyrkan om man inte först avsäger sig sin judiska identitet”.

Det kom kyrkomötesbeslut som sa att präster skulle avsättas och lekmän skulle exkommuniseras om de deltog i firandet av judiska högtider eller tog emot deras gåvor som osyrat bröd. Med sådana regler hade ju både Jesus och Paulus uteslutits från Kyrkan. Med sådana beslut blev heller inte Kyrkan hel längre.

Detta är ett tragiskt arv som inte är färdigt bearbetat ännu.

Rabbinsk judendom skiljer sig mycket från biblisk judendom

Den andra myten jag vill bidra till att avslöja i dag är myten om ”judendomen” i bestämd form singular. Den rabbinska judendomen som i dag ofta presenteras som judendomen är bara en variant av de riktningar som fanns på Andra templets tid (dvs fram till år 70 då romarna förstörde templet i Jerusalem).

Bara för några dagar sedan blev jag varse en ny bok skriven av Eitan Bar, en israelisk jude som tror på Jesus. Boken heter ”Rabbinic Judaism Debunked” (Rabbinsk judendom avslöjad) och kan köpas här. Eitan Bar har tillägnat sin bok till ”alla andra judar som tror på Yeshua (dvs Jesus)”

Boken börjar med att beskriva att på Andra templets tid fanns det flera olika judiska partier: saduceerna, fariseerna, esseerna, seloterna och de Jesustroende. Efter att templet förstördes tog det fariseiska partiet kontrollen på den judiska religionen och utvecklade sig till det vi i dag kallar rabbinsk judendom, ungefär som de hednakristna tog kontrollen över Kyrkan och marginaliserade de Jesustroende judarna.

Den rabbinska judendomen är baserad mera på det som kallas den muntliga lagen, i motsättning till den skriftliga lagen (dvs den Torah vi finner i Moseböckerna i Bibeln).

Rabbinerna lär att Guds lag (Torah) finns i både den skriftliga varianten (dvs den som står som Moseböckerna i dagens biblar) och i den muntliga varianten. Det som lärs ut är att Mose fick en muntlig lag, som han inte skrev ner, men förmedlade muntligt vidare till Josua och så kom den till slut muntligen till rabbinerna som så skrev ner den i Mishna (ca 200 e.Kr) och i Gmara (ca 400-500 e. Kr). Mishna och Gmara utgör tillsammans Talmud.

Rabbinerna hävdar att det är viktigare att studera den muntliga lagen, dvs den muntliga lagen har högre auktoritet än den skriftliga. Ett av de mer tydliga exemplen är matreglerna (kosherlagarna). Det står i Bibeln (den skriftliga lagen) att man inte ska koka en killing i moderns mjölk (2 Mos 23:19; 34:26; 5 Mos 14:21) och detta förbudet står där för att inte Israels folk skulle delta i hedniska ritualer som bestod just sådant kokande.

Men det står aldrig i Bibeln (den skriftliga lagen) att man inte kan äta kött och mjölk i samma måltid. Tvärt om står det att Abraham (1 Mos 18:8) och David (2 Sam 17:29) åt mjölk- och köttprodukter i samma måltid.

Rabbinerna baserar sig däremot på den muntliga lagen för att säga att kött och mjölk inte kan konsumeras i samma måltid. Därför serverar hotellen i Israel mjölkprodukter till frukost och köttprodukter på kvällen. Man får inte ens använda samma servis till de olika rätterna. På alla varor som säljs i Israel står det om det är kött eller mjölk i ingredienserna. Den muntliga lagen har genomsyrat hela samhället. Ingenting av detta har det minsta med Bibeln att göra.

Rabbinerna förändrade också teologin om hur man uppnår försoning med Gud efter att templet förstördes åt 70. Det berättas om att Rabbi Yochanan Ben Zakkai lämnade Jerusalem tillsamans med Rabbi Josua och då Rabbi Josua såg det förstörda templet sa han: ”Ve oss pga templets förstörelse, där synderna blev försonade”. Då svarade Yochanan: ”Min son, var inte ledsen, för vi har en ny försoning, som är likvärdig: allmosor.”

Vidare lär rabbinerna att ”Så länge det inte står ett tempel så är visa studenter (dvs yeshiva-studenter) en försoning för Israel”, dvs studerandet i sig på yeshiva-skolorna tar bort synder för hela Israel.

I Bibeln (den skriftliga lagen) står det däremot om att blodet från offerdjuran skulle bringa försoning (t.ex. 3 Mos 16).

Eitan Bar refererar vidare om hur till och med Gud anpassas till den muntliga lagen. Det hävdas i den muntliga lagen (Talmud) att Gud tar på sig böneremmar (tfilin) och ber tre timmar om dagen. Det påstås at Gud i himmelen studerar Talmud (och till och med citerar Rabbi Eliezer som en tolkningsauktoritet). Gud blir också citerad på att säga ”mina söner har besegrat mig, mina söner har besegrat mig”, efter att han ska ha förlorat en diskussion med rabbinerna.

Vad är judendom? Vad lär judendomen? Det kan passa att avsluta med att hur juden Jesus bemöter de grupper i hans samtid som byggde på den muntliga lagen ca 170 år innan den skrevs ned i Mishna: I Markus 7:1-23 står det om att det kom några fariseer till Jesus och undrade varför hans lärjungar inte tvättade händerna som de borde. Det står inte i Bibeln (den skriftliga lagen) hur händerna ska sköljas vid olika situationer, men dessa ritualer är en del av den muntliga lagen (och praktiseras fortfarande). Jesus avvisar den muntliga lagen genom att säga:

Jesaja profeterade rätt om er, ni hycklare. Det står skrivet: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. 7 Deras vördnad för mig är meningslös, för lärorna de lär ut är människobud. 8 Ni överger Guds bud och håller er till människors stadgar.” (Mark 7:6-8)

Så fortsätter Jesus med ännu ett exempel, där han citerar budet (från Mose som står i den skriftliga lagen) om att du skal hedra din far och din mor, och så hänvisar han till hur den muntliga lagen tolkades då, för det fanns en regel om att en son kunde säga att det han skulle hjälpt sina gamla föräldrar med skulle vara en ”korban”, dvs deponeras i templet, och på det viset behövde man inte hjälpa sina åldrande föräldrar längre. Så klämmer juden Jesus i: ”Ni upphäver Guds ord genom era stadgar som ni för vidare. Och ni gör många andra liknande saker.” (Mark 7:13)

Precis på samma sätt som den hednakristna delen av Kyrkan har omdefinierat begreppet ”Kyrka” från att vara ”judar och hedningar som tror på Jesus tillsammans” till att bli ”hedningar som är mer eller mindre nominella medlemmar av en institution”, så har rabbinsk judendom också distanserat sig från Den Heliga Skrift och bygger på många mänskliga traditioner (som kallas den muntliga lagen), det som redan juden Jesus påtalade som ohållbart.

Var försiktig när du pratar om smärtsamma teman

Samtal om dessa två myter jag har försökt att dekonstruera i dag är en smärtsam process, och det är viktigt att inte pressa sig på sina gäster med teman som de absolut inte vill prata om. Men för den som söker sanningen om hur historien utvecklade sig både i de hedna-kristna kretsarna och i de rabbinska kretsarna, så kommer vi förr eller senare till just sådana smärtsamma punkter som jag skrivit om idag. Historien är smärtsam att hantera.

7. Ressurser för samtal med israeliska gäster

Det finns många olika infallsvinklar för att samtala om andliga saker med israeler. I dag vill jag dela med mig av två tips:

Tips 1

Många israeler tror inte alls på Gud och är ateister. Det är rätt vanligt att israeler säger att eftersom Gud inte stoppade Förintelsen, så finns han inte. Att smärtan över Förintelsen fortfarande är stark bland israeliska judar är inte så märkligt. Förintelsen ligger inte många generationer bakåt i tid. Medan jag bodde i Israel skulle en av de jag känner arrangera bröllop för sitt barn. Vad talar då de två släkterna om när de ska lära känna varandra och planera tillsammans? En typisk ”lära-känna”-fråga var: hur stor del av er släkt försvann i Förintelsen? Då talar vi om den delen av släkterna som inte kan komma till bröllopet eftersom de utrotades. Men mitt i all denna smärta – som varje icke-jude gör klokt i att lyssna till – så finns det också ett annat perspektiv: Hur kom det sig att det judiska folket samlades i Israel och att nationen återuppstod efter exil i flera tusen år? Jag är själv historieintresserad och har lagt märke till att i processen från den första invandringsvågen (den första Aliyah:n) 1882 och framåt helt till våra dagar, så har sannolikheten ofta varit så stor för att det aldrig skulle blivit någon återuppstånden judisk nation i Israels land, att jag dras mot slutsatsen: Den som inte tror på under är ingen realist. Det ligger en viss kraft i att fråga en helt ateistisk-sekulär israel om hur det egentligen kan komma sig att han eller hon faktiskt kommer från Israel. Frågan ”Varför är du från Israel?” är inte så lätt att besvara för en ateist. Särskilt inte om man efteråt också läser från Hesekiel kap 36. Även om man som ateist menar att Hesekiel 36 bara är människoord, så är det märkligt att läsa om samlingen av folket och återuppbyggnaden av landet i ljuset av vad som har hänt de senaste 136 åren.

Tips 2

Många av dagens israeliska judar läser inte mycket i Bibeln, de sekulära eftersom de inte tror så mycket, och de religiösa eftersom de läser mer i Talmud än i Bibeln. Dessutom är det särskilt ett kapitel som nästan ingen läser alls: Jes 53. Kapitlet är så okänt att en gång jag berättade för en man med kippa på huvudet om vad som står i hans Bibel i Jes 53, så blev han förvånad och sa: ”Finns det en sådan profetia i Bibeln?”

Vem handlar Jes 53 om? De gamla rabinerna sa ofta att kapitlet handlar om Messias, medan dagens rabbiner, i den grad de överhuvudtaget relaterar till Jes 53, oftast säger att den lidande tjänaren i Jes 53 är folket Israel som lider. Problemet med den tolkningen är att i kapitel 53 är det subjektet ”vi” som talar om ”tjänaren” i tredje person. ”Vi” måste vara folket, dvs Israels folk, och då måste ”tjänaren” vara en särskild person i folket – och inte hela folket. Vem kan denna lidande tjänaren vara?

I vers 10 står det: ”Det var Herrens vilja att slå honom och låta honom lida. När du gör hans liv till ett skuldoffer, får han se avkomlingar och leva länge, och Herrens vilja ska ha framgång genom hans hand.” Tjänarens liv skulle bli ett skuldoffer (Jmf 3 Mos 4-5), dvs ett offer som offras när någon har gjort fel och det behövs förlåtelse från Gud.

Jes 53:10 är en mycket speciell vers eftersom man i templet i Jerusalem bara skulle offra djuroffer och aldrig människooffer. Människoffer är mycket strängt förbjudet i den hebreiska Bibeln (Tanakh): 3Mos 18:21; 2Kung 16:3; 21:6. Men det finns alltså en vers i den hebreiska Bibeln som talar om människooffer, nämligen då Herrens tjänare ska bli ett skuldoffer i Jes 53:10. Vad betyder det?

Extra intressant blir sådana samtal eftersom det trots att det står så tydligt om behovet för offer i Tanakh, så har dagens moderna rabbiner gjort sig en annan tolkning. Så här står det i den svenska Siddur-en (den judiska bönboken; utgiven av den Mosaiska församlingen i Malmö 1993) om Jom Kippur (försoningsdagen): ”Dagen ägnas helt åt gudstjänsten. Genom ett ärligt löfte till sig själv om omvändelse och ett framtida liv i gudsfruktan och människokärlek vinner man försoning med sig själv, med sina medmänniskor och med Gud.” Är det offret (av tjänaren) som åstadkommer försoning eller är det ärligt löfte om ett bättre liv som gör det? Att studera den hebreiska Bibeln tillsammans ger ofta aha-upplevselser som skiljer sig från vad inarbetad tradition säger.

Lycka till med förberedelser och respektfulla samtal!