Av: Dr Richard Harvey
Översättning: Lillemor Walldin

__________________________

Om messianska judar i historia och nutid, utmaningar och möjligheter. Presentation av författaren, samt noter, återfinns efter den engelska originalartikeln längre ner.

Som inledning till artikeln vill Källan markera följande:

• Texten är skriven i stor grad utifrån ett europeiskt perspektiv. En israelisk messiansk jude skulle sannolikt skrivit annorlunda.
• Harvey för samman nasaréer och ebjoniter på ett sätt som kan bli förenklat. Båda grupperna bestod av Jesustroende judar som levde enligt den judiska lagen, men medan nasaréerna erkände Jesu jungfrufödelse och gudom, så trodde ebjoniterna att Jesus föddes som enbart människa, men utvaldes av Gud vid Jesu dop till Messias. (Eventuellt fanns en undergrupp som trodde på jungfrufödseln.) Ebjoniterna menade att både judar och icke judar skulle följa Torah.
• Angående Munib Younan så har han stått för en teologi, bibelsyn, missionssyn och religionsteologi som Källan inte delar. De delarna tar vi avstånd ifrån. Det är inte heller det Harvey lyfter fram att vi skall anamma, utan hans ”rop efter rättvisa, fred och försoning”.

 

Av: Dr Richard Harvey
Översättning: Lillemor Walldin

Medan kristna från alla församlingar deltar med lutheraner i deras 500-års-firande av begynnelsen på Martin Luthers reformation är dock, för åtminstone en grupp, firandet djupt problematiskt och aningen bittert. Det är de Jesustroende judar som inte kan förneka arvet från Luthers antijudiska inställning och dess tragiska effekt på deras familjer och deras relationer med lutheraner idag. Dessa messianska judar tror att Jesus är Messias, samtidigt som de bibehåller synen på sin judiskt etniska, kulturella och religiösa identitet. (1)

Jag som skriver är en på Jesus troende jude, född i Storbritannien, uppfostrad i den Liberala Judiska Synagogan (”Reform” i USA) och som blev Jesustroende på 1970-talet (2) Min familj härstammar fån Tyskland och ändrade sitt namn Hirschland till Harvey på 30-talet, så mitt intresse för judiskt-kristna relationer och det tysk-judiska sammanhanget har varit djupt personligt. Som teolog inom den messianska rörelsen har jag ett särskilt intresse för försoning – både mellan messianska judar och palestinska kristna i ljuset av den israelisk-palestinska konflikten, och även mellan judar och tyskar i ljuset av Shoa (förintelsen).

 

En kort historik över messiansk judendom

Messiansk judendom kan beskrivas som en judisk form av kristendom och en kristen form av judendom – ett kulturellt, religiöst och teologiskt uttryck som på senare år omfattats av ett ökande antal judiska personer över hela världen, vilka tror på Yeshua (som judar ofta föredrar att kalla honom) som den utlovade Messias (3). Messiansk judendom finner man i messianska församlingar och synagogor och i messianska judars individuella livsstil, vilka kombinerar sin judiska identitet med tron på Jesus.

Det har alltid, alltsedan den tidiga kyrkans tid, funnits judiska Jesustroende. Dessa ” Vägens människor” eller ”nazarener” var kända och accepterade av kyrkofäderna – Jerome, Justinus Martyren, Epifanus – men allteftersom judaism och kristendom gick skilda vägar på 300-talet blev det allt omöjligare för både kyrkliga och rabbinska auktoriteter att erkänna det rättmätiga i judiska uttryck för tron på Kristus (4). I och med att de, på grund av sin tro på Treenigheten och Kristi Gudom blev uteslutna från synagogan och fördömda av kyrkan på grund av sitt utövande av judiska sedvänjor blev dessa troende kända som Eboniter(”the poor ones”) och misstänktes ständigt för lagiskhet och kristologi med egna tillägg.(5)

Små grupper av judiska kristna överlevde i öster, och judiska konvertiter till kristendomen åtnjöt beskydd – mitt i en antisemitisk europeisk kyrka – av institutioner såsom ”Domus Conversorum (”de omvändas hus”) vilka understöddes av kungligt beskydd. Men det var inte förrän den moderna missionsrörelsen, och ett intresse för mission bland judarna, uppstod som brödraskap med judiska kristna åter kunde omvittnas.

Medeltiden är känd för Kyrkans förföljelse av det judiska folket (såväl av romerska katoliker som protestanter som Luther) – genom korstågen, inkvisitionen, tvångsomvändelser och utdrivandet av judar från många europeiska länder. Medeltida antisemitism gjorde sig skyldig till beskrivningar av judarna som de som förgiftade brunnar (och orsakade Svarta Döden), diade grisar, vanhelgade nattvarden och kidnappade barn för att använda deras blod i sina påskoffer. Genom att tvingas att lyssna till predikningar och ta del i diskussioner, vilka, om de vanns av den judiska sidan, ledde till vidare bestraffningar, levde de medeltida judiska kolonierna under ständigt hot om att bli berövade sina hem och ägodelar och under ständig livsfara.

Emellertid blev många kristna – några av politisk opportunism och för överlevnads skull, andra av äkta övertygelse. Några, såsom Theresa av Avila, Paul av Burgos, Nicholas de Lyra och Emmanuel Tremellius, bidrog storligen till tro och teologi. Genom denna period och vidare in i reformationen och renässansen hjälpte judiska kristna till i utvecklandet av bibelöversättningar, hebreiska studier i kyrkan och utvidgade den europeiska förståelsen för judar och judendomen.

År 1809 bidrog Joseph Samuel Christian Frey, son till en rabbin från Posen, Polen, till bildandet av ”London Society for the Promotion of Christianity among the Jews” (sällskapet för främjandet av kristendom bland judar), vilket senare blev ”the Church’s Ministry among the Jewish People (CMJ)” (Kyrkans tjänande i det judiska folket). 1813 grundade Frey ”the Beni Abraham”, en gemenskap av judiska kristna som möttes under beskydd av anglikaner. Uppmuntrade av CMJ och andra judiska missionssällskap bildade det växande antalet av hebreiska kristna, som de kallade sig, sin egen ”Prayer Union” 1866, ”Brittish (1888) and International Alliances (1925)” och utvecklade sina egna liturgier och hebreiskt kristna kyrkor i Europa, Palestina och USA. (6)

Vid slutet av 1800-talet uppskattade man – på grundval av dopstatistiken – att över en miljon judar hade blivit kristna, många på grund av assimiliering och frigörelse från gettona och ingång i det europeiska samhället med tillträde till handel, utbildning och de sekulära kretsarna. Ändå önskade ett stort antal – sådana som Alfred Edersheim, Adolph Saphir, Augustus Neander och biskop Samuel Shereshewsky – att man skulle behålla sidor av den judiska identiteten jämsides med den genuina kristna tron. De blev en välsignelse för kyrkan och ett vittnesbörd för sitt folk.(7)

Efter Andra världskriget, holocaust och bildandet av staten Israel var judiska Jesustroende i den nya generationen angelägna om att återupptäcka sina etniska rötter och uttrycka sin tro ur ett judiskt perspektiv. I kölvattnet av Jesusrörelsen på 70-talet utvecklades ”Jews for Jesus” från en slogan på San Franciscos gator till en organisation av judiska missionärer bland sina egna.

Samtidigt uppmuntrade The Messianic Jewish Alliance of America bildandet av messianska församlingar och synagogor. I Israel fann en ny generation infödda israeler (sabras ) Messias och startade hebreisktalande församlingar. Vid slutet av 1900-talet hade ett internationellt nätverk av messianska grupper uppstått med konfessionella, teologiska och kulturella egenarter – men förenade med den icke-judiska kyrkan (the Gentile Church) och med varandra genom sin gemensamma tro på Yeshua.

 

Nutida uttryckssätt

I dag finns det cirka 150.000 Jesustroende utöver världen enligt klassisk bedömning. Mer än 100.000 finns i USA, ungefär fem tusen i Israel och återstoden återfinns bland den uppskattningsvis 16 miljoner världsvida judiska populationen. Det finns över 300 messianska grupper i USA och över 120 i Israel. Även om de inte är enhetliga i sin tro och sina uttryckssätt ansluter sig majoriteten till ortodox kristen tro på det unika och gudomliga i Kristus, i treenigheten, Skriftens auktoritet o.s.v. samtidigt som man uttrycker dessa trossatser i ett judiskt kulturellt och religiöst sammanhang vilket bekräftar Israels, det judiska folkets, utvaldhet och Guds pågående avsikter med sitt folk.(8)

Messianska judar håller i skiftande grad sabbaten, iakttar kosher-lagar, omskär sina söner och firar de judiska högtiderna och betraktar Jesus och kyrkan i Apostlagärningarna som sina föredömen och sin modell. De firar påsk och visar hur Jesus kom som påskalammet samt praktiserar dopet, sammankopplat med den judiska mikveh eller rituella badet. De tillber med sin egen liturgi, baserad på synagogans gudstjänst, med läsningar ur Torah och Nya testamentet. Genom att åberopa Paulus undervisning i Rom 9-11 och hans tillämpningar på missionsresorna, tillbakavisar de i sin utläggning av Skriften traditionell kristen antijudaism (”Judarna dödade Kristus”) och ersättningsteologi (”kyrkan har ersatt Israel och blivit ’det nya Israel’”) och uppmärksammar uttryck i Torah som omvittnar närvaron av den troende ”resten” mitt i det icke-troende Israel och denna som ett vittnesbörd om Messias.

 

Teologiska karakteristika

Messiansk judisk teologi har utvecklats i ljuset av dess protestantiska, evangelikala bakgrund och dess engagemang i judiska angelägenheter. De läromässiga påståendena hos de messianska judiska organisationerna är enhetligt ortodoxa men uttrycks ofta på judiskt, snarare än grekiskt, tänkesätt och är mer länkade till judiska begrepp och läsningar av Skriften. Många messianska judar är påverkade av den karismatiska rörelsen, även om allt fler uttalar sig för mer formella former i sin gudstjänstutövning genom att använda rikedomarna i den judiska bönboken och de liturgiska standardinslagen såsom böneschalar (tallit) och Torah-rullarna.

De flesta judar har en premillenial eskatologisk syn genom att de ser att Guds planer för Israel är på ”uppspelning” med olika grader av kopplingar till de nuvarande politiska händelserna i mellanöstern. Många förespråkar aliyah (immigration till Israel) för messianska judar, även om majoriteten av dem fortfarande lever i diasporan. Ett växande antal är engagerade i och för försoningstjänst med sina arabiskt-kristna grannar.

Messiansk judisk teologi är utformad i dialektik med (mellan) judaism och kristendom, förfinad i samtal mellan olika reflekterande utövare av messiansk judaism och utvecklande av en ny teologisk tradition baserad på de två kognitiva prioriteringarna: det pågående utväljandet av det judiska folket och erkännandet av Jesus som den uppståndne Messias och inkarnerad Son till Gud. Dess huvudtankar handlar om Messias natur och verk, Torahs roll och Israels plats i Guds plan. Dess pågående utformning av messiansk-judisk identitet och självuppfattning, dess uttryck i liv och liturgi uttrycker den synliga manifestationen och praktiska tillämpningen av denna teologiska aktivitet.

Messiansk judisk teologi uttrycker sålunda en teoretisk och teologisk tanke (reflektion) som uppstår ur tron och praktiserandet av messiansk judaism. Det är en teologi med judisk identitet, sammanlänkad med tron på Jesus som Messias. Det är en sorts teologi, såväl dogmatisk som spekulativ, som är eklektisk till sin form och sitt innehåll och omfattar relevanta synpunkter på judisk och kristen tanke, teologi och praktik. Den är utformad i enlighet med de huvudfrågor och teman som berör den samtida messianska rörelsen. Den uttrycks på oliklydande sätt (9) till judisk och kristen publik genom att förena de två samtalssätten – judisk och kristen tanke – men utmanar, förnyar och omdefinierar dem till att bilda en sammanhängande syntes av meningsfullhet runt uppenbarelsen av Jesu messiasskap och judiskheten i denna tro.

Messiansk judisk teologi förenar i sig Jesu messiasskap och det judiska i att följa honom. Den genljuder av och relaterar till ett antal kontaktpunkter mellan judaismer och kristna företeelser, mellan judiska och kristna identiteter. Den söker att uttrycka sig begripligt och intelligent i judiska och kristna sammanhang.

Messiansk judisk teologi växer fram ur existensen och närvaron av messianska judar och deras önskan att uttrycka sin tro och reflektion över denna på ett disciplinerat sätt, i och för rörelsens växt och mognad, och för Guds ära. Messiansk judisk teologi försöker tydliggöra vad som är underförstått i, och överväga vad som är inbegripet i, messianskt judiskt praktiserande genom att tydliggöra messiansk judaisms inre röst och logik.

 

Nuvarande utmaningar och möjliga framtida riktlinjer

Då den messianska rörelsens inre struktur måste fortsätta att utvecklas och mogna för att nå fram till kommande generationer, och dess teologi måste klarläggas och utvecklas på åtskilliga områden – särskilt i en engagerad politisk och etisk teologi i ljuset av den pågående konflikten mellan Israel/Palestina – så har den mest pressande utmaningen, både teologiskt och ekumeniskt, kanske varit att effektivt förklara den messianskt judiska positionen vid samtal med olika konfessioner och kyrkor.

Det är inte för inte som messianska judar är påverkade av judisk-kristna relationer och relationer med kyrkan. Från en position av att vara en marginaliserad grupp både i kyrkan och i Israel – kom ihåg Jeromes ord om att judiska kristna som söker vara både judiska och kristna inte är någondera – är nu messianska judar en synlig grupp, som har en plats både inom kyrkan och inom Israel och djärvt hävdar att man är den felande länken mellan de två.

Inte genom en evolutionär darwinistisk metafor, som talar för ett ersättande av det gamla genom en ny och bättre kristendom – utan snarare framställer sig som en länk mellan de två trosgemenskaperna och som beskriver deras pågående och huvudsakliga enhet. James Parkes citerar William Temple, tidigare biskop av Canterbury, som säger: ”När judendomen och kristendomen skiljdes åt blev sanningen delad.”(10) Messianska judar existerar för att hela sprickan och försona de splittrade parterna, trots den problematik och de utmaningar som deras inblandning medför i båda grupperingarna.

På senare år har från” the Roman Catholic-MessianicJewish Dialogue group” och ”the Helsinki Consultation on Jewish Continuity in the Body of Christ” två viktiga initiativ kommit till stånd för att bredda dialogen mellan messianska judar och de historiska kyrkorna, och för att samverka med Jesustroende judar som har funnit sin hemvist i de traditionella kyrkorna snarare än i den messianska synagogan.

Den romersk-katolskt messianska judiska dialogen började med ett förtroligt initiativ, uppmuntrat av Påven Johannes Paulus II.(11) Den omfattar nu messianskt judiska och romersk-katolska ledare, såsom Kardinal Schönborn i Wien, och träffas informellt för att diskutera och bedja och ta del i gemenskapen. ”The Helsinki Consultation” för samman judiska Jesustroende från ortodoxa, romersk-katolska, protestantiska och messianska grupper för att uppmuntra judiska troende i de traditionella kyrkorna och för att lägga fram teologiska och pastorala frågor som berör dem, när de identifierar sig som judar inom församlingar, som inte alltid känt sig bekväma i sådana situationer.(12)

 

Lutheraner och messianska judar tillsammans

Utifrån denna korta översikt av den messianska rörelsen är det tydligt att lutheraner i stort måste lägga märke till denna lilla unga och utmanande rörelse. Har månne Luthers största oro besannats: en grupp Jesustroende judar utmanar kyrkan och dess undervisning genom att framhålla inte bara sin etniska och kulturella identitet som judar, utan även förneka någon som helst motsägelse mellan iakttagande av Torah och deras plats i Kristi universella kropp?

Medan nyare studier såsom ”the New Perspective on Paul” (och nu dessutom ”Paul within Judaism”) (13) förespråkar det judiska i liv, tro och praktiserande hos Jesu första efterföljare, tycks det vara ett alltför stort steg att tillåta en sådan fortgående identifiering med judar och judaism inom kyrkan själv.

För judar och messianska judar kvarstår dock att arvet från Luthers anti-judiska syn utgör ett hinder för dem att kunna förstå sanningen i det evangelium som lutheraner står för.

I ljuset av 500-årsfirandet av uppspikandet av Luthers 95 teser har många lutherska grupper, med ånger och skamkänsla, tagit avstånd från Luthers åsikter och effekten av dem – men det finns mer att reda ut, såväl teologiskt som mellanmänskligt. Jag önskar innerligt att min familj kunde få positiva, goda nyheter i samband med denna minneshögtid, och även att mina vänner, de messianska judarna, skulle få veta att de är välkomna i lutherska kyrkor och inte anklagade för legalism och judaism om de behåller vissa sidor av judiskt liv och praxis. Jag vågar påstå, att för en kyrka med så stark betoning på nåden och lagen, att detta är inte gjort i en handvändning!

Emellertid – för att anslå en positiv ton – har lutheraner mycket att lära messianska judar om evangeliets innebörd, om friheten som det för med sig och om djupet och innebörden i Kristi kropp över hela världen. Särskilt i Israel/Palestina kan lutheraner föra samman de delade folken i trons enhet och i att ära Kristus som Kyrkans Herre och Herre över nationerna.

Messianska judar har mycket att lära av den palestinske Biskop Munib A. Younans rop efter rättvisa, fred och försoning mitt i konflikten.(14)

Det finns verkligen allvarliga teologiska, sociala och politiska utmaningar, som messianska judar ställer både kristna och judar inför och dessa kan inte helt snabbt avlägsnas eller helt lätt undvikas. Vad som behövs är tre olika, men till varandra relaterade konversationer. Inte bara en mellan judar och kristna utan också en mellan judiskt kristna och kristna från övriga nationer, och en mellan judar som tror på Jesus och majoriteten som inte gör det. Må denna artikel få bidraga till sådana konversationer!

(Noterna återfinns efter den engelska originalartikeln.)

 

 

Messianic Jews in Church and Synagogue

Richard Harvey

As Christians from all denominations join with Lutherans in their celebration of the five hundredth anniversary of the start of Martin Luther’s Reformation, for one group (at least) the celebrations are deeply problematic and bittersweet. These are Jewish believers in Jesus who cannot ignore the legacy of Luther’s anti­Judaism and its tragic effects on their families and relationships with Lutherans today. These Messianic Jews believe that Jesus is the Messiah while retaining aspects of their Jewish ethnic, cultural, and religious identity. (1)

I write as a Jewish believer in Jesus, born in the United Kingdom, brought up in the Liberal Jewish Synagogue (“Reform” in the U.S.), who became a believer in Jesus in the 1970s. (2) My family originates from Germany, having changed their name from Hirschland to Harvey in the 1930s, so my interest in Jewish­Christian relations and the German­Jewish experience has been deeply personal. As a theologian within the Messianic movement I have a particular interest in reconciliation, both between Messianic Jews and Palestinian Christians in the light of the Israeli­Palestinian conflict, and also between Jews and Germans in the light of the Shoah.

 

A Brief History of Messianic Judaism

Messianic Judaism can be defined as a Jewish form of Christianity and a Christian form of Judaism—a cultural, religious, and theological expression adopted in recent years by an increasing number of Jewish people worldwide who believe in Yeshua (as Jews often prefer to call him) as the promised Messiah. (3) Messianic Judaism finds its expression in Messianic congregations and synagogues and in the individual lifestyle of Messianic Jews who combine Jewish identity with belief in Jesus.

There have always been Jewish believers in Jesus since the time of the early church. These “followers of the way” or Nazarenes were known and accepted by the church fathers — Jerome, Justin Martyr, Epiphanius — but as Judaism and Christianity went their separate ways in the fourth century, it became increasingly unacceptable to both ecclesiastical and rabbinic authorities to grant the legitimacy of Jewish expressions of faith in Christ. (4) Excluded from the synagogue for their belief in the Trinity and divinity of Christ, and anathematized by the church for continued practice of Jewish customs, these believers came to be known as Ebionites (“the poor ones”) and were constantly suspected of legalism and adoptionist christology. (5)

Small groups of Jewish Christians survived in the east, and Jewish converts to Christianity were afforded protection in the midst of an anti­Semitic European church by institutions such as the Domus Conversorum (“house of converts”), which was maintained by royal patronage. But it was not until the modern missionary movement and an interest in mission to the Jewish people that a community of testimony of Jewish Christians re­appeared.

The medieval period is known for the persecution of the Jewish people by the Church (both Roman Catholics and Protestants such as Luther) through the Crusades, Inquisition, forced conversions, and the expulsion of Jews from many European countries. Medieval antisemitism perpetrated the images of the Jews as the poisoners of wells (causing the Black Death), depicting them suckling pigs, desecrating the Host and kidnapping Christian children to use their blood in Passover sacrifices. Forced to listen to sermons and engage in Disputations which if won by the Jewish side by led to further penalties, the medieval Jewish community lived under constant threat of confiscation of their homes and possessions, and danger to their lives.

However, many became Christians, some out of political expediency and for survival, others out of genuine conviction. Some such as Theresa D’Avila, Paul of Burgos, Nicholas de Lyra and Emmanuel Tremellius, made great contributions to faith and theology. Throughout this period and into the Reformation and Renaissance Jewish Christians helped the development of Bible translation, Hebrew studies in the Church, and enlarged European understanding of Jews and Judaism.

In 1809 Joseph Samuel Christian Frey, son of a rabbi from Posen, Hungary, encouraged the formation of the London Society for the Promotion of Christianity among the Jews, which later became the Church’s Ministry among the Jewish People (CMJ). In 1813 Frey founded the Beni Abraham, a community of Jewish Christians that met under the auspices of Anglicans. Encouraged by CMJ and other Jewish missions, the growing number of Hebrew Christians, as they called themselves, formed their own Prayer Union (1866), British (1888) and International

Alliances (1925), and developed their own liturgies and Hebrew Christian churches in Europe, Palestine, and the U.S. (6)

By the end of the nineteenth century it was estimated on the basis of baptismal statistics that over a million Jewish people had become Christians, many for reasons of assimilation and emancipation from the ghettos into European society with access to commerce, education, and secular society. Nevertheless a recognizable number—such as Alfred Edersheim, Adolph Saphir, Augustus Neander, and Bishop Samuel Shereshewsky—wished to retain aspects of their Jewish identity alongside genuine faith in Christ. They were a blessing to the church and a testimony to their people. (7)

After the Second World War, the Holocaust, and the establishment of the state of Israel, Jewish believers in Jesus from a new generation were concerned to rediscover their ethnic roots and express their faith from a Jewish perspective. In the wake of the Jesus movement of the 1970s, “Jews for Jesus” moved from a slogan used on the streets of San Francisco to an organisation of Jewish missionaries to their own. At the same time, the Messianic Jewish Alliance of America encouraged the establishment of Messianic congregations and synagogues. In Israel a new generation of native­born Israelis (sabras) were finding the Messiah and starting Hebrew­speaking congregations. By the end of the twentieth century an international network of Messianic groups had come into existence with denominational, theological, and cultural distinctives but was united with the Gentile church and one another by their common in belief in Yeshua.

 

Contemporary Expression

Today there are some 150,000 Jewish believers in Jesus worldwide, according to conservative estimates. More than one hundred thousand are in the U.S., approximately five thousand in Israel, and the remainder are found throughout the approximately sixteen million worldwide Jewish population. There are over three hundred Messianic groups in the U.S. and over 120 in Israel. Whilst they are not uniform in their beliefs and expression, the majority adhere to orthodox Christian beliefs on the uniqueness and deity of Christ, the Trinity, the authority of Scripture, and so forth, while expressing these beliefs in a Jewish cultural and religious context that affirms the continuing election of Israel, understood as the Jewish people, and the ongoing purposes of God for His people. (8)

Messianic Jews to varying degrees observe the Sabbath, keep kosher food laws, circumcise their sons, and celebrate the Jewish festivals, seeing Jesus and the church in Acts as their models and examples. They celebrate Passover showing how Yeshua came as the Passover lamb and practice baptism as linked to the Jewish mikveh or ritual bath. They worship with their own liturgies based on the synagogue service with readings from the Torah and the New Testament. Pointing to Paul’s teaching in Romans 9–11 and his practice on missionary journeys, their hermeneutic of Scripture repudiates traditional Christian anti­Judaism (“the Jews killed Christ”) and supersessionism (the church has replaced Israel and become the “new Israel”), arguing for forms of Torah observance that testify to the presence of the believing remnant in the midst of unbelieving Israel as a witness to the Messiah.

 

Theological Distinctives

Messianic Jewish Theology has developed in the light of its Protestant Evangelical background and its engagement with Jewish concerns. The doctrinal statements of Messianic Jewish organisations are uniformly orthodox but are often expressed in Jewish rather than Hellenistic thought forms, more closely linked to Jewish concepts and readings of Scripture. Many Messianic Jews are influenced by the Charismatic movement, although an increasing number are opting for more formal styles of worship using the resources of the Jewish prayer book and standard liturgical features such as the wearing of prayer­shawls (tallit) and the use of Torah scrolls.

Most Messianic Jews are premilliennial in their eschatology, seeing God’s purposes for Israel being played out with various degrees of linkage to the present political events in the Middle East. Many advocate aliyah (immigration to Israel) for Messianic Jews, although the majority of Messianic Jews still live in the diaspora. A growing number are concerned for reconciliation ministry with their Arab Christian neighbors.

Messianic Jewish theology is a theology constructed in dialectic with Judaism and Christianity, refined in discussion between reflective practitioners engaged with Messianic Judaism, and developed into a new theological tradition based on the twin epistemic priorities of the continuing election of the Jewish people and the recognition of Jesus as the risen Messiah and incarnate Son of God. Its key concerns are the nature and functions of the Messiah, the role of the Torah, and the place of Israel in the purposes of God. Its ongoing fashioning of Messianic Jewish identity, self­definition, and expression in lifecycle and liturgy are the visible manifestation and practical application of its theological activity.

Messianic Jewish Theology is thus theoretical and theological reflection that arises from the faith and practice of Messianic Judaism. It is a theology of Jewish identity linked to belief in Jesus as Messiah. It is a type of theology, both dogmatic and speculative, that is eclectic in its form and contents, covering relevant aspects of Jewish and Christian thought, theology, and praxis. It is arranged according to the key issues and topics that concern the contemporary Messianic movement. It is articulated in heteroglossic modes, (9) speaking to the Jewish and Christian publics, combining the two modes of discourse of Jewish and Christian thought but challenging, renewing, and redefining them to form a coherent synthesis of meaning around the revelation of the Messiahship of Jesus and the Jewishness of this belief.

Messianic Jewish theology coheres around the Messiahship of Jesus and the Jewishness of following him. It resonates with and relates to a variety of points of contact with Judaisms and Christianities, Jewishnesses and Christian identities. It seeks to articulate itself intelligibly and intelligently within Jewish and Christian contexts.

Messianic Jewish theology arises from the existence of Messianic Jews and their desire to express their beliefs and reflection on them in disciplined fashion for the growth and maturity of the movement and for the glory of God. Messianic Jewish theology seeks to make explicit what is implicit and to deliberate over what is embedded in Messianic Jewish practice. Messianic Jewish theology also aims to set new directions for Messianic Jewish practice, articulating Messianic Judaism’s inner voice and logic.

 

Current Challenges and Possible Future Directions

Whilst the internal structure of the Messianic movement must continue to develop and mature in order to hold over the next generations, and its theology must be clarified and developed in several areasm particularly an engaged political and ethical theology in the light of the ongoing conflict in Israel/Palestine, perhaps the most pressing challenge, both theologically and ecumenically, has been to articulate effectively the Messianic Jewish position at the table of interdenominational and interreligious dialogue.

It is not for nothing that Messianic Jews are influenced by the nature of Jewish­Christian relations and relations within the church. From a position of being a group on the margins of both church and Israel—remember Jerome’s words about Jewish Christians, that in seeking to be both Jewish and Christian they are neither—Messianic Jews now are a visible group who situate themselves within both church and Israel and make the audacious claim to be the “missing link” between the two. Not in an evolutionary Darwinist metaphor arguing for a superseding of the old by a new and improved Christianity, it rather proposes a link between the two faith communities that demonstrates their ongoing and essential unity. James Parkes quotes former archbishop of Canterbury William Temple as saying, “When Judaism and Christianity parted company, the truth was divided.” (10) Messianic Jews exist to restore the division and reconcile the divided parties, despite the problematic nature of their involvement and the challenge they bring to both groups.

In recent years two important initiatives, the Roman Catholic­Messianic Jewish Dialogue group and the Helsinki Consultation on Jewish Continuity in the Body of Christ, have developed to broaden the dialogue between Messianic Jews and the historic churches and to interact with Jewish believers in Jesus who have found their home in the mainstream churches rather than the Messianic synagogue.

The Roman Catholic­Messianic Jewish Dialogue began as a confidential initiative encouraged by Pope John Paul II. (11) It now involves Messianic Jewish and Roman Catholic leaders such as Cardinal Schönborn of Vienna and meets informally to discuss, pray, and engage in fellowship. The Helsinki Consultation brings together Jewish believers in Jesus from Orthodox, Roman Catholic, Protestant, and Messianic groups to encourage Jewish believers within the traditional churches and to address theological and pastoral issues that concern them as they identify as Jews within denominations that have not always been sympathetic to such a position. (12)

 

Lutherans and Messianic Jews Together

From this brief overview of the Messianic movement it will be apparent that Lutherans have by and large yet to take cognizance of this young, small, and challenging movement. Have Luther’s greatest fears been realized: a group of Jesus­believing Jews is challenging the church and its teachings by maintaining not only their ethnic and cultural identity as Jews but seeing no contradiction between Torah observance and their place within the universal body of Christ? While recent studies such as the New Perspective on Paul (and now beyond that, “Paul within Judaism” (13) advocate the Jewishness of life, faith and practice of the first followers of Jesus, it seems a step too far to allow such continued identification with Jews and Judaism within the church itself.

Furthermore, for Jews and Messianic Jews, Luther’s legacy of anti­-Judaism remains a barrier to understanding the truth of the Gospel for which Lutherans stand.

In the light of the five hundredth anniversary of the posting of Luther’s Ninety­Five theses, many Lutheran groups have made statements distancing themselves in repentance and shame for Luther’s views and their effects, but there is still much ground to be covered, both theologically and interpersonally. I would dearly like my family to hear some positive good news at this time of celebration and commemoration, and also for my fellow Messianic Jews to know they will be welcome in Lutheran churches and not accused of legalism or Judaising if they retain aspects of Jewish life and practice. I dare say that for a church with such strong emphasis on the nature of grace and the problem of law this takes some doing.

However, on the positive note, Lutherans have much to teach Messianic Jews about the nature of the gospel, the freedom that it brings, and the nature of the universal body of Christ. Especially in Israel/Palestine, Lutherans can bring together the divided peoples in the unity of faith, and in the honouring of Christ as Lord of the church and Lord of the nations. Messianic Jews have much to learn from Palestinian bishop Munib A. Younan’s cry for justice, peace and reconciliation in the midst of conflict. (14)

There are indeed serious theological, social and political challenges which Messianic Jews pose to both Christians and Jews, and these cannot be quickly removed or easily avoided. What is needed is three different but related conversations. Not only that between Jews and Christians, but also between Jewish Christians and Christians from the nations, and between Jews who believe in Jesus, and the majority who do not. May this article be a small contribution to such conversations.

RICHARD HARVEY

Dr Richard Harvey, Senior Researcher, Jews for Jesus, and Associate Lecturer, All Nations Christian College, UK. His PhD was published as ”Mapping Messianic Jewish Theology: A Constructive Approach” (UK: Authentic Media, 2009) His website is at www.mmjt.eu.

 

NOTES

1. This article summarizes some of the material of my doctoral dissertation, published as Richard Harvey, Mapping Messianic Jewish Theology: A Constructive Approach (Colorado Springs: Paternoster, 2009). Literature on the Messianic Movement has grown substantially in the last forty years. Key publications include: Yaakov Ariel, Evangelizing the Chosen People: Mission to the Jews in America, 1880–2000 (Chapel Hill: University of North Carolina Press, 2000); Dan Cohn­Sherbok, Messianic Judaism (London: Cassell, 2000); Voices of Messianic Judaism: Confronting Critical Issues Facing a Maturing Movement, ed. Dan Cohn­Sherbok (Baltimore: Lederer, 2001); Dan Juster, Jewish Roots: A Foundation of Biblical Theology for Messianic Judaism, rev. ed. (Shippensburg: Destiny Image, 2013); Mark Kinzer, Postmissionary Messianic Judaism: Redefining Christian Engagement with the Jewish People (Grand Rapids: Brazos, 2005); David Rudolph Joel Willetts, Introduction to Messianic Judaism: Its Ecclesial Context and Biblical Foundations (Grand Rapids: Zondervan, 2013); Richard Robinson, The Messianic Movement: A Fieldguide for Evangelical Christians (San Francisco: Purple Pomegranate, 2006); David Stern, Messianic Jewish Manifesto (Clarksville: Jewish New Testament Pubications, 2007).
2. Richard Harvey, But I’m Jewish: A Jew for Jesus Tells His Story (San Francisco: Purple Pomegranate, 1996), available at <www.jewsforjesus.org/files/pdf/ebooks/harvey.pdf> (this and subsequent websites accessed April 15, 2016).
3. In one sense, all Jews are “messianic” in that they are or should be waiting for the coming of the Messiah, but I use the term to describe those “Jesus­believing Jews” who believe that Jesus is the Messiah. See the discussion of terminology and definitions in Mapping Messianic Judaism, 8–12.
4. Daniel Boyarin, Border Lines: The Partition of Judaeo­Christianity (Philadelphia: University of Pennsylvania Press), 2006.
5. Jewish Believers in Jesus: The Early Centuries, eds. Oskar Skarsaune and Reidar Halvik (Grand Rapids: Baker Academic, 2007).
6. Michael Darby, The Emergence of the Hebrew Christian Movement in Nineteenth­Century Britain (Boston: E. J. Brill, 2010).
7. Hugh Schonfield, The History of Jewish Christianity (London: Duckworth, 2009 [1933]).
8. There are no accurate statistics for the numbers of self­identifying Jewish believers in Jesus, and the term “Messianic Jew/Judaism” continues to be subject to negotiation and boundary­processing. For a recent discussion see Richard Harvey, “The Conversion of Non­Jews to Messianic Judaism: A Test­Case of Membership and Identity in a New Religious Movement,” World Congress of Jewish Studies, Hebrew University, Jerusalem, 2013. [It doesn’t appear that the PDF is publicly available at the web address you gave.]
9. A term associated with Homi K. Bhabha, The Location of Culture (London: Routledge, 1994). It is used in analysis of postcolonial discourse and identity.
10. The quote is hard to authenticate, but it is true nonetheless, whoever first said it!
11. For a history of the dialogue and some of the papers discussed, see Mark Kinzer, Searching Her Own Mystery: Nostra Aetate, the Jewish People, and the Identity of the Church (Boston: Cascade, 2007) and Mark Kinzer, Israel’s Messiah and the People of God: A Vision for Messianic Jewish Covenant Fidelity (Cambridge: Lutterworth, 2012).
12. See <helsinkiconsultation.squarespace.com/> for details of papers presented at the 2015 Consultation in Moscow.
13. Paul Within Judaism: Restoring the First­Century Context to the Apostle, eds. Mark Nanos and Magnus Zetterholm (Minneapolis: Fortress, 2015).
14. Munib Younan, “Beyond Luther: Toward A Prophetic Interfaith Dialogue For Life,” in The Global Luther: A Theologian for Modern Times, ed. Christine Helmer (Minneapolis: Fortress, 2009). [I couldn’t get this page to load either, so the reference here will suffice.]

See more: https://www.change.org/p/remove-the-wittenberg-judensau