Av professor emeritus, Teol.dr. Oskar Skarsaune

Översättning: Ing-Marie Aronsson

Från Først nr. 2, 2019

Har Gud två folk – ett jordiskt och ett andligt? Hur är det med uppryckandet och tusenårsriket? Läs om dispensationalismen från a till ö.

Ska evangeliet förkunnas för det judiska folket?

Det finns starka teologiska riktningar som inte utan vidare kan svara ja på den frågan. En av dessa teologiska riktningar kallas i sitt hemland USA för ”dispensationalism”.

Upphovsmannen var den amerikanske prästen John Nelson Darby (1800-1882) från Irland. Han anslöt sig till en oppositionell väckelsegrupp i kyrkan, de så kallade Plymouth Brethren (Plymouthbröderna), och han blev snart en av ledarna. Det Darby var speciellt upptagen av var ändetidsläran i Bibeln. Här ansåg han sig ha upptäckt en ny, men grundläggande, princip: Gud har två folk och två frälsningshushållningar, och dessa får inte blandas samman.  Först när den principen blir konsekvent tillämpad, kan man finna sammanhangen i de många utsagorna om ändetiden i Bibeln.

Det blev dock ganska liten uppslutning kring Darby i England. Det blev helt annorlunda när han flyttat till USA. Där fick han en stor publik för sin nya ändetidslära, som han ivrigt förkunnade under 1860–70-talet. Särskilt under de första årtiondena efter Darbys död skulle hans ändetidslära komma att erövra viktiga delar av amerikanskt kyrkoliv, inte minst bland sydstatsbaptisterna, kongregationalisterna, och efter sekelskiftet också pingstvännerna.

Under 1900-talet kan man tryggt säga att denna lära blev den dominerande i evangelikal tradition i USA. Den är ny och annorlunda i förhållande till all ändetidslära före Darby, och den har haft en enorm påverkan inom amerikansk kristendom – delvis också inom skandinavisk och norskt kristenliv.

Grundtanken i dispensationalismen

Grundtanken är, som nämnts, att man måste skilja mellan två gudsfolk i Bibeln: Det ena folket är Israel, det judiska folket. Det är Guds jordiska folk, och Gud har en plan för dem som innebär frälsning här på jorden. Denna jordiska frälsningsplan för Israel har flera faser eller perioder, liksom hela historien från Adam till det Nya Jerusalem har det. De här perioderna kallade Darby för ”dispensations”. På norska (svenska övers. anm.) kunde vi kanske säga ”hushållningar” eller ”förbund”. Profetiorna i det Gamla testamentet handlar uteslutande om det här jordiska folket och dess jordiska frälsning.

Det andra folket är kyrkan, de kristna, som Darby gärna omtalar som Kristi himmelska folk. Om judarnas ”plats” är jorden, så är kyrkans ”plats” himlen. För kyrkan finns det bara en hushållning, och det är tiden mellan Jesu första och andra ankomst. Här säger Darby något uppseendeväckande: Denna frälsningshushållning för kyrkan – Guds andra folk bestående av icke-judar – blev inte uppenbarad för profeterna i det Gamla testamentet.  Och därför har de inte heller nämnt något om den! Kyrkans tid kan Darby omtala som ”den profetiska parentesen” för att profeterna var tysta gällande tiden mellan Jesu första och hans andra ankomst.

Darbys lära blev inte formellt antagen av något bestämt kyrkosamfund i USA, men kom att prägla flera av dem. Under 1900-talet blev dispensationalismen i hög grad betraktad som gällande renlärighet i ändetidfrågor bland tongivande evangelikala ledare i USA, inte minst inom pingstväckelsen.

Dispensationalistisk ändetid – en liten grundkurs

Gud har två folk: Judarna och den kristna kyrkan. Han har en frälsningsplan för vart folk, men varken de två folken eller de två planerna får blandas samman. Den första planen gäller judarna, Gud började sätta den planen i verket då han kallade Abraham. Han gav Abraham och hans efterkommande ovillkorliga löften om ett land och en stor välsignelse i det landet. Sedan gav Gud lagen till det judiska folket, som innehöll villkor knutna till landet och välsignelsen. Folket bröt dessa villkor, och måste gå i exil i Babylon.

De fick en ny start i landet, bröt villkoren på nytt, och Gud sände Messias för att frälsa folket. Men judarna avvisade Jesus Messias, de tog inte emot den försoning för synd som han erbjöd dem. Då – och detta är en viktig punkt – sköt Gud upp sin plan för det judiska folket, han satte den så att säga på ”paus”.

Och i den pausen satte Gud en helt annan plan i verket: Han kallade ett nytt folk från hedningarna. Till skillnad från judarna, som är ett jordiskt folk med jordiska frälsningslöften, skulle det nya folket av hedningar vara ett andligt folk. Deras hem är i himmelen, och den frälsning som ges dem är andlig. Profeternas löften i det Gamla testamentet gäller endast judarna och är jordiska. Om kyrkan och hennes andliga välsignelser hade profeterna inget att säga. Samtliga profetior handlar, från början till slut, om Israel, det judiska folket och deras jordiska frälsning.

När kyrkans tid går mot sitt slut, skall Kristus komma osynligt tillbaka och hämta till sig den sanna kyrkan, till himlen. De hednakristnas sanna kyrka kommer Kristus vid sin första återkomst – som är osynlig – att rycka upp till sig i himlen. Detta kallas the rapture, ”uppryckandet”.

Israel och den profetiska klockan

Därmed – genom uppryckandet – är Guds hushållning för kyrkan fullföljd, och han kan på nytt vända sin uppmärksamhet mot Israel, det judiska folket. Gud tar bort fingret från ”pausknappen”, och den profetiska klockan för Israel börjar åter att gå, efter att ha stått stilla under kyrkans tid. Och nu kommer också de 70 ”årsveckorna” in. De 70 årsveckorna som omtalas i Daniel 9, tolkas så att de 69 första är innan Jesu första ankomst, sedan kommer ”pausen”, under obestämd tid, som profeterna inte visste något om. Den 70:e årsveckan börjar sedan, efter kyrkans uppryckande.

Judarna samlas i landet, och sluter först förbund med antikrist. Men mitt i veckan, efter 3,5 år, avslöjar han sitt sanna väsen, och de sista 3,5 åren blir en tid av vedermöda som aldrig har varit förr på jorden. Den sanna återstoden av Israel, de 144 000 utvalda, träder nu synligt fram som det förföljda Guds folk. Vid årsveckans slut (efter de sju åren) kommer Kristus till jorden för andra gången, denna gång synlig och med stor makt. Han krossar antikrist och alla Guds fiender i det stora slaget vid Harmagedon. Därefter upprättas Guds kungadöme med Kristus som Davids son, och han härskar i det Nya Jerusalem, som det är skildrat i Hes. 40-48. Judarna är nu hans folk, de har omvänt sig, och lyder honom. Och nu upplever de all den jordiska välsignelse, som profeterna talade om (Jes. 2:2-4 och flera ställen.) Så blir Guds villkorslösa löften till Abraham till slut uppfyllda i detta tusenåriga rike.

Men detta tusenårsrike varar inte för evigt – det varar i tusen år. Därefter släpps Satan lös för en kort tid, men kastas sedan i eldsjön. Alla människor som är döda vid den här tidpunkten, och som inte fick del i uppryckandet innan vedermödan före tusenårsriket, de väcks nu upp till den yttersta domen. Därefter följer det eviga livet. Och först här verkar det som skillnaden mellan judarna och kyrkan, och jordiskt och andligt, till slut upphävs. Kristus överlämnar riket till Fadern, och Gud blir allt i alla.

Dispensationalisterna menar alltså att Johannes Uppenbarelse huvudsakligen handlar om de sju åren av vedermöda före tusenårsriket, efter uppryckandet, alltså en konsekvent ”ändehistorisk” tolkning av boken. Men eftersom de sanna kristna blivit uppryckta innan de sju åren, har Uppenbarelseboken egentligen liten betydelse för de kristna av hedniskt ursprung.

Evangeliet och det judiska folket

Hur ser dispensationalisterna på evangelieförkunnelse för judar, i ljuset av det vi nu sagt? Den officiella positionen är att judemission är en kristen plikt, och att de judar som vinns genom mission, inlemmas i kyrkan och blir frälsta genom kyrkans hushållning. De blir därmed frälsta på precis samma sätt som hedningarna, som blir frälsta genom kyrkans evangelieförkunnelse. De får alltså del i den andliga frälsningen som är till för kyrkan.

De andra judarna blir frälsta i tusenårsriket och får del i dess jordiska välsignelser. Detta är den andra frälsningshushållningen – för Israel. Men det säger närmast sig självt att det här att förkunna för enskilda judar, som därmed blir inlemmade i kyrkan, inte blir en nödvändig slutsats utifrån dispensationalismens grundtanke. Man kan lika gärna dra motsatt slutsats: att judemissionen från kyrkans sida innebär att blanda två frälsningsplaner, och att man ska överlåta judarna till Guds plan för dem. Kyrkan kan så att säga gå utöver sitt mandat om den förkunnar evangeliet för judar.

Den här tvetydigheten i det dispensationalistiska tidsschemat, tror jag är en del av förklaringen till den något oklara hållning till Israelsmission, som jag tycker mig ha mött bland en del norska pingstvänner. Det kan verka som de delar den dispensationalistiska principen att inte blanda kyrkans och judarnas frälsningshushållningar.

I strid med centrala bibeltexter

Dispensationalismen är på många sätt fascinerande, inte minst genom att den får många olika bibeltexter att passa in i ett till synes logiskt och sammanhängande system. Men precis detta är också svagheten. Systemet tar över styrningen i tolkningen av de enskilda bibeltexterna, och åsidosätter texternas naturliga mening.

Själva grundsynen, att kyrkan inte har något med de gammaltestamentliga frälsningslöftena att göra, och inte heller med ändetidens vedermöda eller med Tusenårsrikets välsignelser, och motsatt: att judarna inte har något med kyrkans andliga välsignelser att göra, menar jag är en uppfattning som frontalkrockar med en rad centrala utsagor i det Nya testamentet.

Låt mig kort nämna två av dem. Den första finner vi i Romarbrevet kapitel 11. Paulus talar där om judarna genom bilden av ett träd. Och han säger att det som nu sker, det är att en del av grenarna på det trädet, nämligen de judar som inte tror på Jesus, huggs av. I deras ställe blir istället inympat främmande grenar som ursprungligen växt på helt andra träd. Det måste syfta på de kristna från andra folk.

Om dispensationalismen har rätt, borde Paulus ha använt en annan bild, nämligen att trädet som representerar Israel hade satts på en slags ”växtpaus”. Och sedan planterar Gud ett helt nytt träd vid sidan om, kyrkans träd, som han har en annan plan för. Men det är inte det Paulus säger.

En annan central text är Efesierbrevet 2:12-17: ”Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen.” Så var det innan Kristus! Och då måste det Paulus säger i fortsättningen, betyda att det är annorlunda efter Kristus, i Kristus. Och Paulus fortsätter precis så: ”Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren. Detta skedde när han i sitt kött tog bort fiendskapen, lagen med dess bud och stadgar, för att av de båda i sig skapa en enda ny människa och så skapa frid. Så skulle han i en enda kropp försona de båda med Gud genom korset, sedan han där hade dödat fiendskapen. Han har kommit och predikat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära.”

Alltså blir hedningar och judar ett i Kristus. Vi får del i samma medborgarskap, samma löften, samma förbund. Gud har inte två frälsningsplaner, han har en, och den handlar om Jesus som frälsare för judar så väl som hedningar, så att de blir ett. Det är det som vi måste hålla fokus på.

Oskar Skarsaune

Professor Emeritus

Oskar Skarsaune är professor emeritus i kyrkohistoria vid Menighetsfakultet i Oslo.