Av Ole Andersen
Översättning: Ing-Marie Aronsson
Från Ordet & Israel nr. 7, 2017

”Tron allena” var en kärnfråga i i Luthers och de andra reformatorernas teologi. En människa får inte frid med Gud, och räddning från Guds vrede över sin synd, genom goda gärningar
eller fromma övningar. Endast genom tro på Jesus kan en människa bli frälst. Det var reformationens huvudbudskap.

Men det var inte något nytt! Reformationen för 500 år sedan var just en re-formation, inte en nyupptäckt. Ett och ett halvt årtusende innan Luther hade Paulus sagt detsamma: ”Vi hävdar att människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar.” (Rom 3:28). Men inte heller på Paulus tid var det något nytt.

Principen om ”tron allena” finns redan i Gamla testamentet. Det är kanske överraskande. I vart fall menar en del kristna, att Gamla testamentet lär oss, att en människa blir frälst genom att göra goda gärningar; men därför att Israels historia visar, att människor inte är tillräckligt goda för att frälsa sig själva, så valde Gud lyckligtvis, i Nya testamentet att avslöja ett nytt sätt att bli frälst på, nämligen genom tro på Jesus.

Denna uppfattning är fel! Principen om frälsning genom tro finns redan i Gamla testamentet. Människor i det gamla Israel blev frälsta på precis samma sätt som människor i dag. Ja, det blir till och med kastat ett spännande ljus över det reformatoriska ”tron allena” om vi
gräver lite i det Gamla Testamentet. Vi ska här se på de två centrala orden i Paulus spetsformulering om att vara ”rättfärdiggjord genom tro” i ljuset av Gamla testamentet.

Tron i det Gamla Testamentet
Buden i Gamla testamentet har aldrig varit menade som en ”gör-det- själv-vägledning”: Följ dessa tio riktlinjer, så blir du frälst! Det framkommer på olika sätt av Gamla
testamentets berättelser. Låt oss ta två exempel.

a) Inledningen till de tio buden
De tio buden introduceras på det här sättet i Gamla Testamentet: ”Och Gud talade alla dessa ord: Jag är HERREN, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Du
skall inte… ” (2 Mos. 20 1:3). De tio buden var inte en vägledning till Israels folk om hur de skulle kunna göra sig förtjänta till att bli räddade ur slaveriet i Egypten. Gud frälste israeliterna ut från Egypten på grund av sin kärlek och nåd.

Det blev starkt illustrerat av att det enbart var påsklammets blod på dörrposterna som räddade de förstfödda israeliterna från döden under påsknatten. Buden fick Israels folk först vid Sinai berg sju veckor efter befrielsen ur slaveriet. Buden var alltså inte en vägledning till frälsning, utan först och främst riktlinjer för de människor, som Gud i sin kärlek hade frälst av nåd.

b) strukturen i Moseböckerna
Berättelsen om Israels uppehåll vid Sinai berg, där Gud gav dem lagen, står i 2 Mos 19 – 4 Mos 10. Detta långa avsnitt omges av två avsnitt, som båda handlar om ökenvandringen. 2 Mos 15 – 18 berättar om första delen av ökenvandringen, nämligen från Röda havet till Sinai; 4 Mos 10 – 5 Mos 34 berättar om andra delen, nämligen från Sinai till gränsen till det förlovade landet. Det anmärkningsvärda är likheterna mellan de två ökenvandringsberättelserna (se illustrationen). Likheterna stryker under att folkets mottagande av lagen på Sinai inte ändrade
folkets onda böjelse. Lagen förmår helt enkelt inte att frälsa. Ska en människa frälsas, får det ske av nåd.

Israel före och efter mottagandet av lagen på Sinai Berg

(I originalet var det en illustration som här återges på detta sätt. Det vänstra bibelordet visar på en händelse vid första delen av ökenvandringen. Det högra bibelordet på en händelse från andra delen av ökenvandringen. )

• 2 Mos 15-18 – 4 Mos 10 – 5 Mos 34
• 2 Mos 16:27-29 – Längtan efter Egypten – 4 Mos 11:4-16, 14:1-4
• 2 Mos 16:27-29 – Sabbatsbrott – 4 Mos 15:32-36
• 2 Mos 16:2 – Uppror mot Moses – 4 Mos 12:1-2, 16:1-3, 21:4-5
• 2 Mos 17:1-7 – Folkets klagan får Mose till att slå på klippan efter vatten – 4 Mos 20:2-13

Översikten visar några exempel på likheterna vid tiden för mottagandet av lagen på Sinai och tiden därefter. Likheterna visar, att lagen i sig själv inte gjorde Israel till ett bättre folk. Med andra ord: Budorden kan inte frälsa. Men de är viktiga riktlinjer för människor som är frälsta av nåd.

Efterlevnad av Guds bud beskyddar mot mycket ont i livet. Men både inledningen till de tio buden och strukturen i Moseböckerna understryker att frälsningen i form av frid med Gud inte uppnås genom efterlevnad av lagen.

Hur blir man då frälst? Genom tro! Låt oss se på fyra ställen i Gamla testamentet, som understryker trons betydelse. (Not 1)

a) 1 Mos. 15:6: ”Abram troede herren, og han regnede ham det till ”retfærdighed”. Det som skaffade Abraham hans status som ”rättfärdig” (se senare i artikeln), var hans tro på Gud.

b) 2 Krön. 20:20. Kung Josafat säger: ”Hør mig, judæere og Jerusalems ind byggere! Hold fast ved Herren jeres (er) Gud, så vil han holde fast ved jer; hold fast ved hans profeter, så vil I have lykken med jer”. Det hebreiska ordet för ”at holde fast ved” är detsamma, som i 1 Mos. 15:6 är översatt med ”att tro (på)”. Det kungen uppmanar israeliterna till, är att tro på Herren. Det är lösningen!

Vad det vill säga att ”tro” / ”holde fast ved” framgår mycket klart av sammanhangen. Det är att ropa till Gud i sin nöd (2 Krön 20:9) och att rikta sina ögon mot Herren, när man inte kan se andra möjligheter (2 Krön 20:12). När israeliterna gör det, får de erfara, att Herren frälser dem (2 Krön 20:17).

c) Jes. 7:9. Gud säger: ”Holder I icke fast ved mig, holder jeg ikke fast ved jer!” Åter är ordet för ”holde fast ved” det samma som att tro på. Versen kan också översättas: ”Hvis I ikke tror, vil I ikke blive holdt fast”. Tron på Gud är vägen till räddning.

d) Hab. 2:4: ”Den retfærdige skal leve i (eller: ved/af) tro”. Habackuk gör det som står om Abraham i 1 Mos. 15:6 till en generell sanning: Det är genom tro som en människa erhåller ställning som ”rättfärdig”. Paulus använder denna vers till att bevisa, att redan det Gamla testamentet lär oss, att det är genom tro en människa blir frälst. ”Att ingen förklaras rättfärdig inför Gud genom lagen är uppenbart, eftersom den rättfärdige skall leva av tro.” (Gal. 3:11
jfr. Rom 1:17).

Tro är i Gamla testamentet inte bara ett antagande, att något är riktigt. Tro är ett personligt förhållande till Gud. Roten i ordet tro är de tre bokstäverna a-m-n, som vi känner från ordet amen, och som betyder att något står fast. Tro är att ha Gud som det som står fast,
att visa trohet till honom, hålla sig till honom, lita på honom och söka sin frälsning hos honom.

Tron innebär alltid följder i ens liv. Man kan inte tro på Gud utan att det sätter sin prägel på livet. Om inte tron har konsekvenser i livet, är det inte alls tal om tro i biblisk mening.

Det Gamla Testamentet slår alltså fast, att det är tron som för människan in i ett förhållande till Gud, där Gud frälser. Därmed har Gamla testamentet avvisat alla andra frälsningsvägar: goda gärningar, etnisk tillhörighet, eller ett kyrkomedlemskap utan tro.
Men vad är det för en ”rättfärdighet” som Gamla testamentet knyter så tätt samman med tron (1 Mos. 15:6 och Hab. 2:4)?

Rättfärdiggörelsen i Gamla testamentet och antik judendom
På vanlig danska (även svenska övers. anm.) använder vi ordet ”rättfärdig” om en domare, som avgör en rättssak på ett rättvist sätt utan att låta sig påverkas av mutor eller personlig sympati. En domare som dömer rättvist är rättfärdig. Men när Bibeln talar om ”rättfärdiggörelse”, ”rättfärdighet” och ”att vara rättfärdig”, har det
en särskild betydelse. Det hjälper Gamla Testamentet oss att förstå.

På hebreiska heter rättfärdig ”tsadik”. Det ordet används i en helt allmän världslig betydelse i 5 Mos. 25:1: ”Om en tvist uppstår mellan män och de kommer inför rätta, och man där dömer mellan dem, skall man fria den oskyldige och fälla den skyldige.” Vi ska lägga märke till två ord här nämligen ”den oskyldige” och ”fria”. Det hebreiska ord, som är översatt med ”den oskyldige”, är ordet ”tsadik”, rättfärdig.

Den danska (även svenska övers.anm) översättningen är riktigt bra, för på hebreiska betyder det att
vara rättfärdig just att vara oskyldig. Det hebreiska ord som är översatt med ”fria”, har samma rot och betyder, mer direkt översatt,
”rättfärdiggöra” eller ”förklara rättfärdig”. Översättningen ”fria” träffar mitt i prick.

Låt oss ta ett annat exempel från det gamla Israel. Jesaja säger ”Ve (…) dem som för mutor frikänner [rättfärdiggör] den skyldige och berövar den rättfärdige [rättfärdige] hans rätt [rättfärdighet]”. (Jes. 5 22- 23)

Det juridiska språket från domstolsvärlden i det gamla Israel hjälper oss alltså att förstå de ord, som är så betydelsefulla i Nya testamentet och i vår förståelse av själva frälsningen:

* ”Rättfärdig” betyder oskyldig, ren – någon som inte bör straffas.
* ”Rättfärdiggörelse” betyder att förklara någon rättfärdig/oskyldig; att frikänna i en rättssak.
* ”Rättfärdighet” betyder oskuld, att vara oskyldig, utan skuld.

På Jesu tid fanns det många olika riktningar inom judendomen (fariséer, sadduceer, herodianer och många andra). En del av grupperna var mycket upptagna med att endast vissa judar levde ett rätt liv med Gud, medan andra var avfallna. De judar som levde i ett rätt förhållande till Gud, kunde kallas ”de utvalda”, ”de heliga” eller de ”rättfärdiga”.

Dessa uttryck betecknade motsatsen till en avfallen, en syndare, som levde i uppror mot Gud. Att vara rättfärdig betyder alltså att vara oskyldig i Guds ögon. En rättfärdig är en människa, som lever i ett gott förhållande till Gud och därför är på väg till evig frälsning på den nya jorden. Att bli rättfärdiggjord betyder, att Gud själv förklarar om en människa: Hon är utan skuld och kommer aldrig att bli dömd; hon är frälst nu och i evighet.

Jesus är anledningen
Hur kan en rättfärdig Gud förklara skyldiga syndare oskyldiga? Hur kan han förlåta synd utan att straffa den skyldige? Redan i Gamla testamentet får vi två antydningar till svaret.

För det första har vi hela offertjänsten i templet. De dagliga offren och de särskilda offren vid högtiderna betydde oerhört mycket i israeliternas liv. En del av offren hade som syfte att förklara hur Gud kan förlåta. Starkast illustreras det av offren på Yom Kippur, den stora försoningsdagen.  Israeliternas synder blir symboliskt pålagda två getabockar, varav en blir slaktad och en bortsänd. Syndabockarna övertar och bär folkets synder. Offren på Yom
Kippur lärde israeliterna, att bakgrunden till att Gud kan förlåta och rättfärdigförklara är principen om att en människas synd kan läggas över på en annan.

För det andra förutsäger profeten Jesaja, att Herrens tjänare, Messias, skall komma som ett offerdjur, som bär folkets straff. ”Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade HERREN på honom.” (Jes. 53: 5-6)

Offren och Jesajas profetia berättade för människorna i det gamla Israel, hur Gud kunde rättfärdiggöra (frikänna) en syndare, som trodde på honom, nämligen för att det en dag skulle komma en syndabock och bära straffet.

I det Nya Testamentet tar Paulus upp samma fråga. Han förklarar att Gud lät Jesus dö för människornas synd just för att visa att det var rättfärdigt att han i Gamla testamentet hade förlåtit synderna och underlåtit att straffa dem. (Rom 3: 25-26)

Rättfärdiggörelsen – att Gud frikänner en syndare som tror – är endast möjlig därför att Jesus som Messias bar straffet för våra överträdelser. Hans död och uppståndelse möjliggör att vi kan förlåtas och därmed stå utan skuld i Guds ögon.

Rättfärdiggjord genom tro
Den stora frågan i tillvaron för varje enskild människa är: Hur kan jag undgå att bli dömd till förtappelse, när jag en dag står inför Guds domstol? Hur kan jag, som har förtjänat Guds straff, här och nu ha frid med Gud, så att han är min käre far som inte är vred?

Samma fråga lyder, med bibliskt språkbruk: Hur kan jag bli rättfärdig? Vad ska till för att jag ska bli rättfärdiggjord? Bibelns svar är det rakt motsatta till vad många människor tror. Man blir inte frälst genom att leva ett hyggligt liv. Man undgår inte Guds dom genom att vara döpt och betala kyrkoskatt. Man blir inte rättfärdiggjord genom gärningar. Svaret är: ”…människan förklaras rättfärdig genom tro, utan laggärningar.” (Rom 3:28) Det svaret är ett befriande budskap till en människa! Sätt allt ditt hopp till Gud, lita på honom, håll fast vid honom som din enda räddningsmöjlighet – så förklarar Gud själv, att du i hans ögon är oskyldig, att du har frid med honom, och att han på domens dag skall frikänna dig från allt straff i all evighet.

”Tron allena” är en fantastisk sanning. Dessutom så är den inte bara 500 år gammal, utan lyser fram ur både Gamla och Nya testamentet!

Not 1.) En del Bibelcitat följer den danska originaltexten för relevansens skull. Särskilt tänker jag på orden ”holde fast ved” (hålla fast vid) som har en annan översättning i svenska biblar. (Övers. anm.)