Detta är en längre originalversion av debattartikeln Jesus – även judarnas frälsare, publicerad i tidningen Dagen 29 oktober 2014.

Relationen till det judiska folket har i alla tider varit aktuell för de kristna, men slutsatserna har varit väldigt olika och tidvis ödesdigra. Att Jesus föddes, levde, dog och uppstod som jude är klarlagt. Även Paulus hade en alltigenom judisk identitet genom hela sitt liv. Det är inte minst han – hedningarnas apostel – som hade en nitälskan för att hans eget folk judarna skulle få del av evangeliet.

För Paulus var det ingen motsättning mellan judendom och kristendom. Judarna hade tagit emot förbundet, lagen och löftena. Bland annat löftet om en messias eller en kristus som grekerna sade. Den första kristna kyrkan var helt igenom judisk, och andra inom judendomen såg de kristna som en av flera rörelser inom den judiska religionen. Det var först efter templets fall och Jerusalems förstörelse år 70 – i samband med att den rabbinska judendomen (som vår tids judendom är sprungen ur) började ta form – som judendom och kristendom började uppfattas som olika religioner, även om det inte cementerades förrän längre fram. Frågan om kyrkans förhållande till det judiska folket blev tydligt aktualiserat på 1900-talet genom antisemitismen, förintelsen och upprättandet av staten Israel 1948. Men frågorna är lika aktuella idag, bland annat genom det palestinska Kairosdokumentet och Svenska kyrkans hanterande av det.

Vi som kristna har mycket att skämmas över när vi tänker på hur vi genom historien behandlat det judiska folket. Men vi får inte låta denna skam leda till att vi inte i tacksamhet ger tillbaka av det vi fått. Paulus – tidigare hängiven förföljare – insåg vad han skulle skämmas för, men också vad han skulle stå upp för. ”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror, juden främst men också greken.” (Rom 1:16)

Om vi menar att Jesus är Kristus – alltså den utlovade messias, så är han framförallt det för judarna. Om vi menar att Jesus var den som upprättade förbundet med sitt folk, så var det i första hand det judiska folket han kom till och som han upprättade förbundet med, om vi skall tro det Nya testamentet. Om vi menar att Jesus är hela världens frälsare – så är han det först och främst för judarna. Det blir en fullständig motsägelse att säga att Jesus är hela världens frälsare, för att i nästa andetag antyda att judarna inte behöver honom eller att de har en annan väg. Sådana försök är bara teologiska efterkonstruktioner som försöker lägga tillrätta och som inte håller tätt någonstans. Det finns flera varianter på detta både inom proisraelisk frikyrklighet och mer liberalt orienterade religionsdialogförespråkare. Om inte Jesus (Yeshua) är judarnas messias och frälsare så har vi kristna än mindre en frälsare. Men nu är han deras efterlängtade, och fler och fler judar välkomnar idag Yeshua som sin messias. Den messianska rörelsen är mångfacetterad men ofta vittnar dessa judar om att när de tagit emot Yeshua som den utlovade messias har de blivit än mer judiska. Den sista pusselbiten läggs på plats. Hörnstenen som byggmästarna valde bort.

Men de judar som fullt ut bejakar sin judiskhet och ser Yeshua som judarnas messias, räknas ofta bort i religionsdialogen, ses med undran av många kristna och möts inte sällan av avståndstagande från andra judar. Av vissa anses de till och med avsagt sig sin judiskhet, medan de tvärtemot själva menar att de nu verkligen landat i sin judiska identitet och lever som judar.

När kristna möblerar om i Bibeln och skiljer juden Jesus från det judiska folket genom att säga att de har en annan väg till frälsning – tvärt emot Jesu egna ord och tjänst – är det respektlöst både mot Jesus och alla de judar som tror att han är den utlovade. De finner sin skatt men blir svikna av både kristna och deras egna judiska syskon.

När det gäller frågor kring det judiska folket och evangeliet så råder det mycket förvirring bland kristna. Den kristna kyrkan har ofta växt ifrån sina judiska rötter så man inte känner igen sin egen bakgrund. Även det är respektlöst. En del kristna som upptäcker Kyrkans judiska rötter blir så tagna av det att man nästan försöker bli judar. Men att behandla judar på ett exotiskt sätt är också respektlöst. Likaså när man för fram en romantiserad bild av landet, folket och staten, vilket ofta leder till en rejäl förenkling av situationen i mellanöstern som ingen tjänar på.

Att ge evangeliet till det judiska folket är mycket kontroversiellt av flera anledningar. Vi kristna har en historia som vi inte kan annat än skämmas för. På grund av denna kollektiva skuldkänsla har diverse teorier förts fram. Som att judarna inte behöver Jesus, att Gud har lagt ett täckelse för deras ögon som inte vi kristna skall röra, eller så har det blivit en överdriven fokusering på det profetiska kring historien, landet och folket. Allt för att vi inte skall behöva ta vårt ansvar för att förmedla evangeliet – glädjebudskapet – till det folk som gett oss det. Men detta är respektlöst. Det utgår ofta från vår egen kollektiva medvetna eller omedvetna skuldkänsla. Istället för att göra upp med den smyger vi som katten kring het gröt.

En del kristna vill visa på Guds kärlek i Kristus genom att visa omsorg om det judiska folket. Det är jättefint tänkt, men judarna ser att det ofta bottnar i en skuldkänsla – och det med all rätt, och så stannar det vid det. Men är inte det bästa att Jesustroende judar själva delar evangeliet med sitt folk? Jo, absolut. Därför stöder Källan messianska församlingar och dess ledare. Men ibland är dörrarna stängda, då många judar uppfattar att deras messianska bröder och systrar lämnat den judiska tron. Det är bränd mark. Vi kristna har också bränd mark, men samtidigt betraktas vi som kommande från en annan religion och därmed kan vi få en annan ingång i samtalet.

Religionsdialog måste uppmuntras, men ersätter aldrig kallelsen att förmedla evangeliet. Det är två olika syften och det skall man från början vara tydlig med. Bara så bygger man förtroende. Men religionsdialog måste också föras mellan fler parter än vad som sker idag. De judar som välkomnar juden Jesus som messias faller ofta mellan stolarna. Av många judar ses de med oblida ögon, många kristna har svårt att helt ta emot dem då de fortsätter leva som judar, medan andra kristna romantiserar dem. Men det de behöver möta är respekt och bli behandlade för det de är. Religionsdialogen behöver även innefatta dessa personer. Men på vilken sida bordet skall de sitta vid en religionsdialog? Frågan faller till marken om vi utgår från människorna istället för att utgå från traditionella system och roller. De messianska judarna måste bjudas in till religionsdialog av både judar och kristna. Vad vi än tycker om deras trosval måste de bemötas som människor med den tro de bär. Och det är en växande grupp som vi måste räkna med.

Vi kristna har ett ansvar att inte behålla för oss själva vad vi tagit emot. Och det judiska folket har rätt få det presenterat på ett respektfullt sätt. Det hör till deras förstfödslorätt.

Carl-Henrik Karlsson, teol kand, församlingspedagog
Ordförande i Källan