Av Kai Kjær Hansen

I slutet av maj månad möttes ledarna för judemissionsorganisationer från hela världen i St. Chrischona strax utanför Basel i Schweiz. Kristen sionism, ersättningsteologi och supersessionism var några av ämnena på dagordningen. Följande artikel är Kaj Kjær Hansens inlägg på konferensen i lätt bearbetat skick.

När det talas om framtiden för Israels folk i Guds frälsningsplan, är den primära utgångspunkten för mig Romarbrevet kapitel 9-11. Uttalandet om att hela Israel ska bli frälst (11:26) riktar sig inte till kyrkan som ett ”nytt Israel”, utan till Israels folk. Den ”rest” som Paulus talar om (11:5) är de judar som tror på Jesus i Paulus egen samtid. Frågan om vad som i övrigt kommer att ske med Israels folk i framtiden tas helt enkelt inte upp av Paulus i de här viktiga kapitlen. Det är frågan om Israels förhållande till Jesus som är det väsentliga.

Framtid och nutid

En del menar sig känna till Guds framtid för Israels folk i detalj och har satt det hela i system. Jag vet mindre och har inte kontroll på detaljer i Guds framtid. Jag undanber mig dock att bli kallad ersättningsteolog av den anledningen. Samtidigt har jag (med ålderns rätt) inte behov av att misstänkliggöra andra som menar sig veta mer än jag. Jag vågar ändå för egen del säga att om frågan om Israels framtid uppfyller en så mycket att det i verkligheten blir en ersättning för judemission i vår egen nutid, så befinner man sig på gungfly – oavsett hur riktiga ens tankar om Israels framtid än må vara.

Om det i en teologisk debatt skapas ett konkurrensförhållande mellan ”Israel” och ”Jesus”, så väljer jag Jesus. Israel frälser ingen. Jesus kan frälsa alla. Vidare finner jag det olyckligt när begreppet ”supersessionism” spelas ut som trumfkort i en teologisk debatt. I vissa sammanhang tycks det trumfa alla andra teologiska argument, till och med en direkt läsning av en nytestamentlig text. Förhållandet mellan Israel och kyrkan är inte enkelt. Hur som helst skapade inte Gud en kyrka som endast är förbehållen icke-judar. Trots alla kyrkans missgärningar mot det judiska folket, består Guds kyrka av judar och icke-judar. Guds kyrka är deras gemensamma ”hem”.

Även om flera olika uppfattningar rörande Israels framtid har gjort sig gällande bland missionsledare i den nutida judemissionen, har den förenande punkten för dessa varit att evangeliet skulle förkunnas för judar. Med detta som en odiskutabel utgångspunkt har man kunnat leva med oenigheten i synen på Israels framtid, när det kommer till detaljer och system. Även de som inom judemissionens ramar uttryckte sig allra försiktigast i de här frågorna, undertryckte vanligtvis inte Paulus egna ord i Romarbrevet 11:26 om Israels framtida frälsning som folk. Uppfyllelsen av detta hopp var för dem knutet till Israels tro på Jesus. Det som skulle ske i framtiden gav dem tröst och frimodighet i nutiden, särskilt när de tyckte det stod klent till med resultatet av sina missionsansträngningar.

Det terminologiska maktspelet

Begrepp som ersättningsteologi och supersessionism ska användas med varsamhet. Medan begreppen tidigare ofta blivit använda i en intern kristen diskussion om förhållandet mellan Israel och kyrkan, har det under senare år skett en svängning. Allt oftare används ordet supersessionism också om – och emot – dem som anser att judar har bruk av Jesus för frälsningen. Den definition som i dag ges av några inflytelserika teologer inom den judisk-kristna dialogen, är mycket radikal och har en betydande genomslagskraft. Antingen vi vill det eller inte, så är vi med i ett terminologiskt ”maktspel”, och detta har långtgående teologiska konsekvenser.

Begrepp med en negativ klang

Begreppen ersättningsteologi och supersessionism har i de flesta missionssammanhang en negativ klang. Det beror på att antisemitism några gånger har följt i kölvattnet på ersättningsteologin. Mission till Israel har ofta blivit fördömd och uppfattad som meningslös; Gud har ju totalt tagit sin hand ifrån det judiska folket och är färdig med Israel, hävdades det felaktigt. Och vidare: Kyrkan skar av sina judiska rötter, något som gick ut över kyrkans kristna identitet och dess bild av Gud, nämligen Israels Gud, som är Jesu Kristi far och vår far. En sådan ersättningsteologi vill vi, i Den Danske Israelsmission, självklart inte vara en del av. Vi vill tvärtom bekämpa sådana inställningar. Trots det undgår vi själva inte att bli kallade supersessionister av många av de som idag dominerar den judisk-kristna dialogen.

När ”problemet” är Jesus

Den kände amerikanske filosofen Jon. D. Levenson ger följande definition: ”De första kristna hävdade att det inte var en ny Gud som hade uppenbarat sig för dem, men däremot hade Israels Gud – judarnas Gud – uppenbarat sig mer fullständigt, ja definitivt, i honom som de kristna kallade ’Jesus Kristus’. Detta påstående om en mer fulländad uppenbarelse, är grunden till det som blivit känt som kristen supersessionism, teologin som ser den förment nya uppenbarelsen som något som står över den gamla och gör den föråldrad.”

I denna definition av supersessionism flyttar Levenson fokus från Israel till Jesus. Här går han helt in till kärnan av vad kristen tro handlar om. Nu rör det sig om den fundamentala frågan: Vem var/är Jesus?

Påstår man som kristen att det med Jesus kom något nytt, en mer fulländad uppenbarelse som har avgörande konsekvenser för judar så väl som för icke-judar, stämplas man som supersessionist. Och en sådan stämpling går inte heller Den Danske Israelsmission fri ifrån.

Begreppen måste användas med omtanke

Medan begreppen ersättningsteologi och supersessionism tidigare ofta blev använt i en intern kristen diskussion om förhållandet mellan Israel och kyrkan, har det nu skett en svängning. I den judisk-kristna dialogen används dessa negativt laddade begrepp i dag ofta till att karaktärisera – och ta avstånd från – det grundläggande nytestamentliga budskapet.

Judendomen är god nog för judar. Juden Jesus behövs inte. Att påstå något annat är uttryck för supersessionism, framhålls det.

Våra dagars anti-supersessionister börjar alltså med en berättigad kritik av kyrkans fruktansvärda behandling av det judiska folket genom historien. De fortsätter lovvärt att lägga vikt vid kyrkans judiska rötter. Och så hugger de till. Det är inte längre bara kyrkans historia som är under kritik. Det är också kyrkans grund – personifierad i juden Jesus. När förhållandena har utvecklat sig på det här sättet, finns det all anledning att använda begreppen ersättningsteologi och supersessionism på ett varsamt sätt. Svänger man sig med dessa begrepp kan man lätt påklistras en hållning man inte alls delar. Detta gäller även för messianska judar. Förståeligt nog har de haft – och har – en kritisk hållning till den kristna kyrkan på grund av kyrkans övertramp mot det judiska folket genom tiderna. Och förståeligt nog har de kritiserat kyrkans supersessionism när den inte gav rum för en framtid för Israel.

Nu har de själva dragits med i det terminologiska – och teologiska – ”maktspelet”, där det som de själva står för också betecknas som supersessionism. Den utmaningen blir de självklart tvungna att förhålla sig till.
Från Misjonsblad for Israel nr 6 2013. Översättning av Ing-Mari Aronsson.