Från Ordet & Israel nr 8 2018
Av Lars Jensen
Översättning av Ing-Marie Aronsson

Då jag gick i gymnasiet, läste vi en del texter från det Gamla testamentet i religionskunskapen. Här blev vi introducerade i en begreppsapparat och en läsning som är dominerande i Danmark, och som grovt sagt följer en linje; i det Gamla testamentet är Gud
farlig, oförutsägbar och vred, medan han i det Nya Testamentet framställs som kärleksfull och omsorgsfull, och som Jesus far.
Frågan är i vilken grad den bilden är sann? För när vi som kristna ögnar igenom våra biblar så ser det ju ut att stämma. I det Gamla testamentet strömmar det ut verkställda straff, landsförvisningar och mycket mer. Vem av oss kan inte känna igen bilden av en vred Gud när vi plötsligt stöter på texter, där jorden öppnar sig under 3000 israeliter, eller en man dör på fläcken för att han rört vid förbundsarken – eller när vi ett ögonblick reflekterar över vad
berättelsen om Noa egentligen säger.

I det Nya Testamentet händer det helt enkelt inte så mycket sådant. Det är uppenbart. Så kan Gud verkligen vara densamme när det ser så olika ut? Är inte Gud rätt kärlekslös i det Gamla testamentet – i motsats till hur han är i det Nya?

Jag tror att vi behöver se problemet ur flera vinklar. För det är helt riktigt att det i Gamla testamentet är långt fler exempel på att Gud straffar människor och att människor dör, än i Nya Testamentet, där det endast sker några få gånger att människor straffas med döden –
exempelvis Ananias och Safira i Apostlagärningarna 12. Så kritikerna har ju rätt; Gud verkar vid första ögonkastet att vara strängare i det Gamla Testamentet.

Men här tror jag att det är viktigt att komma ihåg två saker – för det första att frälsningshistorien är en framåtskridande uppenbarelse, där Jesus ankomst ses som central och en frälsningshistorisk höjdpunkt som förändrar allt, och för det andra – vår egen kulturs
benägenhet att nonchalera stora delar av det bibliska vittnesbördet.

Den frälsningshistoriska utvecklingen
Frälsningshistoriskt sett sker det en utveckling genom Bibeln, där fler och fler aspekter på vem Gud är och hur han handlar blir uppenbarade. I Första Mosebok får vi endast en glimt av löftena om Guds återupprättande av sitt skapelseverk, i hans ord till ormen, och därefter löftet till Abraham. I Andra Mosebok får vi en glimt i talet om offerlammet, medan yom kippur i Tredje Mosebok ger ännu en ledtråd. Och det kunde lämnas fler exempel. Poängen är att alla
dessa glimtar först får sin slutliga förklaring i Jesus Kristus. Det är det som är poängen i Hebreerbrevets inledande ord: ”Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen. Sonen utstrålar Guds härlighet och uppenbarar hans väsen och uppehåller allt genom sitt mäktiga ord.”

Det förklarar inte allt. Men det är ändå viktigt att Jesus är samma Gud, som i det Gamla testamentet verkar handla obegripligt. Och det är den Jesus som gråter över Jerusalems kommande förstörelse (Luk 19:41-42) Jesus är den Gud som i Jeremias bok profeterade – och bringade – dom över Jerusalem, vid den första landsförvisningen till Babylon. Guds kärlek är densamma och är oföränderlig! För Hebreerbrevets författare skriver till slut i sitt brev att ”Jesus Kristus är densamme i går och i dag och i evighet. (Hebr 13:8)” Det är en otroligt viktig biblisk poäng att ta fasta på.

Samtidigt är Guds vrede den samma som i det Gamla testamentet. Vi möter den särskilt starkt när Jesus talar om förtappelsen (och Jesus är den i det Nya testamentet som talar mest om förtappelsen), och i några verser i Uppenbarelseboken läser vi att några på domens dag ska ropa: ”Fall över oss och göm oss för hans ansikte som sitter på tronen och för Lammets vrede.” (Upp. 6:16) Och här kommer vi till den andra punkten – om vårt kulturella samtidsbagage.

Kärleken och vreden på korset
I vår tid har vi på många sätt glömt evighetsperspektivet. Jag menar att det kommer till uttryck t.ex. när vi reagerar så våldsamt emot det Gamla testamentets beskrivning av Guds straffdomar, medan det Nya testamentets långt mer tydliga tal om evigt straff och lidande
inte i samma grad berör oss.

Finns det andra förklaringar, än att vi glömmer Guds perspektiv och evighetens ljus över tillvaron? Talet om Guds kärlek blir på många sätt intensifierat i det Nya Testamentet, nämligen i mötet med Kristus – men vreden och domen intensifieras också. Höjdpunkten i
Guds uppenbarelse av sig själv ser vi på Golgata. Här dundrar Guds vrede mot Jesus Kristus och visar därmed exakt den samme Guds underliga kärlek, för vreden borde ha drabbat oss. Istället bär Gud den själv. Kärleken och vreden ser vi i högsta potens på korset.

Gud är densamme igenom hela Bibeln – och hela Bibeln tjänar det ändamålet, att den ska uppenbara vem Gud är – både i sin vrede och i sin kärlek. De våldsamma berättelserna i Gamla testamentet visar oss vad som strängt taget borde ske med oss allesamman, om inte
Jesus givit sitt liv för oss på korset. När Gud inte dräper människor i dag, beror det på att han håller sin vrede tillbaka och väntar till domens dag,” eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig”. (2 Pet 3:9)