Följande artikel var publicerad i Svensk Pastoraltidskrift (SPT) nr 19, 2015.

Svenska Israelsmissionen (tidigare Föreningen för Israelsmission) grundades 1875 för att verka för att omvända judar till kristendom. Under andra världskriget gjorde organisationen tillsammans med Missionsförbundet stora insatser för att rädda judar från Österrike till Sverige. Svenska Teologiska Institutet i Jerusalem grundades och drevs av dem emellan 1950 och 1975 då det övertogs av Svenska kyrkan.

Föreningen Källan kan ses som en förlängning av Svenska Israelsmissionen. Den grundades 1999 och vill, enligt sin programförklaring, ”verka för att fler skall få ta emot biblisk förkunnelse och undervisning samt bli delaktiga i att ge tillbaka evangeliet till det judiska folket”. Källan arbetar i nära samarbete med Norsk Israelsmisjon.

Carl-Henrik Karlsson, Ljungskile, har till SPT:s redaktion sänt följande brev:

Frågan om Kyrkans ansvar för att ge evangeliet till det judiska folket har legat begravt under skammen efter Förintelsen och efter den antisemitism som har odlats eller tillåtits i den kristna katedralen.

Den tidiga Kyrkan var helt igenom judisk, och andra inom judendomen såg de kristna som en av flera rörelser inom den judiska religionen. Det var först efter templets fall och Jerusalems förstörelse år 70 – i samband med att den rabbinska judendomen (som vår tids judendom är sprungen ur) började ta form – som judendom och kristendom började uppfattas som olika religioner, även om det inte cementerades förrän längre fram. Frågan om kyrkans förhållande till det judiska folket blev tydligt aktualiserat på 1900-talet genom antisemitismen, förintelsen och upprättandet av staten Israel 1948.

Om vi menar att Jesus är Kristus – alltså den utlovade Messias, så är han framförallt det för judarna. Om vi menar att Jesus var den som upprättade förbundet med sitt folk, så var det i första hand det judiska folket han kom till och som han upprättade förbundet med, om vi skall tro det Nya testamentet. Om vi menar att Jesus är hela världens frälsare – så är han det först och främst för judarna. Det blir en fullständig motsägelse att säga att Jesus är hela världens frälsare, för att i nästa andetag antyda – som en del idag gör – att judarna inte behöver honom eller att de har en annan väg. Sådana försök är bara teologiska efterkonstruktioner som försöker lägga tillrätta och som inte håller tätt någonstans. Det finns flera varianter på detta både inom proisraelisk frikyrklighet och mer liberalt orienterade religionsdialogförespråkare. Om inte Jesus är judarnas Messias och frälsare så har vi kristna än mindre en frälsare. Men nu är han deras efterlängtade, och fler och fler judar välkomnar idag Jesus som Messias. Den messianska rörelsen är mångfacetterad men ofta vittnar dessa judar om att när de tagit emot Yeshua som den utlovade Messias har de blivit än mer judiska. Den sista pusselbiten läggs på plats. Hörnstenen som byggmästarna valde bort.

I vår lutherska tradition har vi ibland matats av en alltför förenklad bild av det judiska folket. Av någon anledning verkar det sitta djupt hos många. Lag och evangelium har – kanske av välvilja och försök till pedagogisk förenkling – ibland blivit synonymt med GT i motsats till NT. Judendom har fått stå för gärningslära, och kristendom för nåd och kärlek – trots att gärningslära grott och gror långt in i våra sammanhang. Och trots att NT är en nästan helt igenom judisk skriftsamling. Lag och evangelium möter oss, enligt vår evangelisk lutherska lära, genom hela Guds Ord. Gud förändrades inte mellan GT och NT. Inte heller människan … Skillnaden var juden Jesus – judarnas Messias och hela världens ende frälsare.

Till detta kommer att vi i långa tider inte tagit in Guds nådeshandlande med sitt förbundsfolk. Att han som av nåd kallade folket ut ur slaveriet till det förlovade landet – och av nåd gav buden till det folk som han först räddat – aldrig tar tillbaka sina gåvor och sin kallelse. Det faktum att det judiska folket i stort inte kunnat se sin Messias, rycker inte undan det faktum att de är utvalda till att vara i den Högstes tjänst. De bär i detta nu kallelsen att vara ett ljus för folken. Och vi hedningar, som av nåd blivit en del av det enda gudsfolket, har ett ansvar att ge tillbaka det som gjorde att vi blev inlemmade i förbundet. I Sverige har detta en lång historia. 1875 grundades Svenska Israelsmissionen. Pionjärerna har trampat upp stigar vi nu får gå. Nu är det vår tur att i tacksamhet och kärlek ge evangeliet tillbaka till det folk som först gav oss det. Detta uppdrag angår varje kristen och varje församling som vill hålla sig till apostlarnas lära och följa i deras fotspår. Samtidigt är det en förmån, något som vitaliserar oss som enskilda och församlingar. För en kristen är det naturligt att ge till mission, men alla kan inte ge till allt. Men alla kan vara med och be, och det är där som varje missionsarbete börjar.