Av Yoel ben David

Har du barn? Som far till fyra härliga barn skulle det vara svårt att inte tänka på dem och be för dem varje dag. Varje gång jag gör det, tänker jag på starka och svaga sidor de har ärvt av mig och min fru Adel.

Jag ser den stora potential de har som människor. Jag bekymrar mig över alla fel jag gör som förälder, och ber att Gud må ta sig an alla brister i uppfostrandet – det jag har försummat, det jag skulle ha sagt och det som borde varit osagt.

Något annat som jag tycker om att spekulera över när jag tänker på mina barns framtid, och speciellt när jag och Adel funderar över detta tillsammans, är vad de kommer att jobba med i framtiden. Vi frågar oss själva hur de kommer att bli och vad de kommer att göra. Vi ler, vi drömmer, vi bekymrar oss – men först och främst talar vi med varandra om vår kärlek till dem.

Olika meningar

Guds Sons liv, död och uppståndelse för tvåtusen år sedan var inte lika okänt för hans Far som min sons framtid är för mig. Sonens ankomst bestämdes tusentals år innan han föddes och blev omtalat för det judiska folket hundratals år innan det skedde.

I dag är Messiasprofetior ett hett debattämne i den judiska världen. Och här gäller det kanske mer än i andra frågor att ”där det är två judar så är det tre åsikter” Det är oenighet bland dem som inte följer Jesus om vad Skriften säger och inte säger om Messias ankomst. Till och med bland judar som följer Jesus råder det delade meningar om hur Jesus uppfyllde profeternas ord. Som missionär bland mitt eget folk så har jag förmånen att få diskutera, undervisa och studera många av de här texterna tillsammans med judar över hela världen. Några nämns i NT som profetord som pekar på Jesus, andra inte. Några är lättare att förklara för judar, andra är mer kryptiska.

Profetian som jag nämner här är ofta citerad som den står i Matt. 2:6, men först ser vi på Mika 5:2:

”Men du Bet-Lehem Efrata, som är så ringa för att vara bland Juda släkter, av dig skall åt mig utgå en som skall bliva en furste i Israel, en vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar.” (1917)

”Men du, Betlehem Efrata, som är så liten bland Juda tusenden, från dig skall det åt mig komma en som skall härska i Israel. Hans ursprung är före tiden, från evighetens dagar”. (Sv. Folkbibeln)

Inkarnationen

I kyrkoårets bibeltexter hör vi vanligtvis den här texten i juletid. När vi förkunnar för judar så läser vi alltid den här versen. Men det är något som många evangelister bortser ifrån, ja ibland också resten av kristenheten. När vi undervisar om den här texten så hänvisar flertalet evangelister till den som det stället där vi kan se att Messias skulle födas i Betlehem. Mika säger att i den lilla staden Betlehem, känd som konung Davids födelsestad – och därmed hans konungsläkt – ska en framtida härskare framträda. Så som de flesta judar tänker, kan detta mycket väl peka mot Messias, därför att han i många judiska böner och traditioner alltid knyts till David, som vår segrande hjälte. Men om vi stannar där när vi utlägger den här texten så missar vi huvudsaken. Vi missar julbudskapet som döljer sig där.

Messias är inte endast Davids efterkommande som skall födas och härska över hans folk och världen. Messias är Gud! Grunden till att kristna ser den här betydelsen i jultexten, är inte bara omnämnandet av Betlehem, utan först och främst att den går helt till hjärtat av julfirandet – inkarnationen. Gud föddes till jorden. Texten avslutas med att berätta för oss var Davids efterkommande, född i Betlehem, kommer från: ”…en vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar.” (SV1917)

Från evighet

Det här ordet kan få läsaren att klia sig i huvudet. Hur kan någon existera på ett ställe, eller i en tid, innan sin födelse? Det finns bara en som är av evighet, bara en som fanns innan alla föddes: det är Gud. De sista orden säger oss att Mika pekar mot en gudomlig födelse i Israel. Av alla Guds under tror jag att detta var det som man la minst märke till då det skedde. Tre hedningar, två judar och en mordisk idumeisk kung var de enda som insåg vad som skedde i det ögonblicket: början på slutet.

Gudamänniskan Jesus ankomst; att Israels Helige kom i en människas gestalt betyder mycket för judar, och det borde betyda mycket för oss som kristna. För judar innebär det en hädelse att en människa utropar sig som Gud. Det toppar allt av heresier som må avskys och föraktas. Om du frågar en jude i eller utanför Israel i dag om varför detta är så förfärligt, så kommer han att citera från Andra Mosebok: ”Hör Israel, Herren din Gud, Herren är en”. De skulle hävda att monoteismen är själva hjärtat i judendomen.

Antiokus Epifanes (Antiochus IV Epiphanes)

Om du hade frågat judar under det första århundradet hade deras reaktion varit mycket starkare. Detta är inte bara något jag påstår – du kan läsa om deras reaktion när Jesus hävdar sin gudom i Joh 10:22-39. Anledningen till att judarna då reagerade på sådana påståenden var den att de bara 150 år tidigare hade blivit förföljda av den grekiske konungen Antiokus. Han kallade sig Epifanes, som betydde att han var en uppenbarelse av gud. På grund av sitt storhetsvansinne gick han till angrepp på Jerusalem och offrade en gris på altaret i templet.

Detta upprörde dåtidens judar. Då därför Jesus gick till templet – på självaste minnesdagen då judarna jagade denne galne man ut ur Israel – och påstod sig vara Gud blev reaktionen brinnande och hetsig.

Godkännande

Men vad betyder Jesu gudom och inkarnation för oss kristna? Först och främst att Gud älskar oss. Det betyder att en far sände sin son till en plats där han visste att han skulle bli dödad för sin kärlek till andra. Det betyder att en son övergav sitt hem, medveten om att han skulle lida och dö för andra. Det betyder att det fullkomliga uttrycket för enhet – Treenigheten – gav oss sin största gåva. Men det finns mer att lära av inkarnationen. Något som vi alla kämpar med, för att vi i vår syndighet känner oss ovärdiga. Det att den andre personen i gudomen blev människa med namnet Jesus betyder att människosläktet inte är så illa som vi av och till kan tänka. Gud visar inte bara sin kärlek, utan också sitt godkännande av människan som skapad till Guds avbild, med att själv bli människa.

Låt mig avsluta med min favoritförfattare, C. S. Lewis, som jag tycker summerade det hela så fint då han skrev djup teologi i sin barnbok: ”Du kommer från Lord Adam och Lady Eva,” sa Aslan. ”Det är både ärofullt nog för att den fattigaste tiggare ska lyfta sitt huvud, och skam nog för att den störste härskare på jorden må böja sin nacke. Var tillfreds.”

Yoel Ben David

Yoel Ben David har varit med i Jews for Jesus i Israel, England och USA i mer än 9 år. Innan han kom till tro på Jesus var Yoel och hustrun Adel med i den hasidiska Breslov-rörelsen. Han håller på med en mastergrad i Ledning och Församling vid Western Seminary. I dag bor familjen i Israel.

Artikeln är från Misjonsblad for Israel och är översatt av Ing-Marie Aronsson.