Från Først nr. 5, 2018
Av Maria Strøm, kommunikationsmedarbetare i den Danske Israelsmission
Översättning: Ing-Marie Aronsson

Vladimir Pikman växte upp som jude i det ateistiska Sovjetunionen, där tanken på en Gud inte hade någon plats, och det judiska livet var något man måste dölja. Men det ändrade sig drastiskt då järnridån föll. Här berättar han sin historia.

I skolan blev jag mobbad. En dag var det någon som hade tecknat en davidsstjärna på min rygg och skrivit ”Åk hem till Israel” på min bänk. Men jag ville inte åka till Israel; jag var Sovjetpatriot, och hade inga planer att åka någonstans. De andra barnen i klassen brukade slå mig, så ofta blev jag indragen i slagsmål. De kallade mig ”Din smutsiga jude” och gjorde narr av mitt efternamn, för att det inte lät ryskt eller ukrainskt. All mobbning hade med min judiska identitet att göra, och jag minns att jag kände mig sårad och trampad på.

”Det finns ingen Gud!” var parollen både hemma i familjen och i skolan. Vi tillhörde tredje generationen av judiska ateister i Sovjetunionen – och var stolta över det! Lika fullt hade vi en stark judisk identitet – jag vet ingen i min familj som inte var medveten om sina judiska rötter. Men vi önskade inte göra livet svårare än nödvändigt genom att dessutom tro på Gud! Därför var inte Gud en del av vårt judiska kulturarv i Sovjet.

Då Sovjetunionen började falla samman i slutet av 80-talet, innebar det plötsligen en helt ny upplevelse av frihet. För första gången kunde vi leva ut det judiska livet utan att vara rädda för repressalier från samhället. För första gången lärde jag mig om Holocaust i skolan. Jag insåg då att flera i min familj hade blivit skjutna i Babij Yar-massakern alldeles utanför Kiev. Jag började läsa hebreiska och blev övertygad sionist. Jag gick till och med i synagogan – inte för att tillbe Gud, utan för att träffa andra judar. Och då jag till slut flyttade från Ukraina till Israel, gick min sionistiska dröm i uppfyllelse. Jag var så lycklig över att kunna lämna hemlandet, att jag kysste marken när vi anlände till Israel.

En dag gick jag i Gamla staden i Jerusalem och kom till klagomuren. Jag blev överväldigad av en känsla av att ha nått målet för resan. Det var obeskrivligt när jag gick fram och rörde vid de tusen år gamla stenarna, som en gång hade varit en del av vårt tempel. Jag hade nått höjdpunkten i mitt liv. Där och då började jag att instinktivt tro på Gud.

Under ett par månader stod jag inför ett viktigt beslut i mitt liv, och bestämde mig för att fråga Gud om råd. Det enda sättet jag kände till var att skriva en lapp och lägga den mellan stenarna i klagomuren. På lappen bad jag om Guds fingervisning och ledning i livet, och jag lovade att inte klaga över svaret, oavsett hur det skulle bli. Redan nästa dag visste jag vad jag måste göra: Gud ville att jag skulle flytta tillbaka till Ukraina. Det var inte alls det jag hade sett framför mig, så löftet om att inte klaga var fort glömt! Hur kunde Gud göra så här mot mig?

På väg tillbaka till hemlandet mötte jag någon som gav mig det Nya testamentet på ryska, som var mitt förstaspråk då. Jag ville förklara att jag var judisk, och att det Nya testamentet inte var för oss. Men samtidigt älskade jag att läsa böcker, så det slutade med att jag tackade ja. På den tiden hade jag en judisk vän – han var den mest judiske personen jag någonsin träffat – som jag gillade väldigt mycket och respekterade högt. Han sa till mig: ”Vladimir, du är en syndare! Du kommer att hamna i helvetet om du inte omvänder dig och börjar tro på Jesus!” Jag svarade att han var galen, och att jag aldrig skulle börja tro på Jesus. Jag var ju judisk! För mig var Nya testamentet en antisemitisk och antijudisk bok.

Men när jag till slut själv började läsa det blev jag överraskad. Det var fullt av judisk historia och judisk humor, med en judisk världsåskådning! Jag tyckte att det till och med var mer judiskt än Talmud! Jag hade inte sett på mig själv som en syndare som behövde frälsning – jag hade en god utbildning, en lovande karriär, och jag levde ett anständigt liv. Men den dagen blev det som om slöjan blev borttagen från mina ögon, och jag såg mig själv som jag verkligen var. Jag förstod att jag inte var en så god människa som jag tyckte om att framstå som. Och jag förstod att Jesus var den ende som kunde rädda mig.

Nästa dag berättade jag för mina föräldrar att jag börjat tro på Jesus – att Han var den judiske Messias. De trodde först att detta var något som skulle gå över, men förstod efter hand att förändringen i mitt liv var äkta. Jag upptäckte själv mer och mer hur judisk Jesus var. Och jag har blivit ännu stoltare över att vara judisk när jag ser vilken Messias vi har!