Av Ole Andersen, generalsekretær för Ordet och Israel i Danmark.

Majoriteten av Israels folk tog inte emot evangeliet om Jesus som Messias. Vad betydde det för folkets förhållande till frälsningen? Ole Andersen behandlar ämnet utifrån Rom. 9-10.

En vårdag i slutet av 50-talet anlände Paulus till Jerusalem. De senaste tio åren hade han rest omkring i den nordöstliga delen av Medelhavsområdet och förkunnat evangeliet om Jesus som Messias. Tre stora missionsresor hade det blivit. Överallt fanns det hedningar som hade tagit emot evangeliet och kommit till tro på Jesus. Nya kristna församlingar hade växt fram i den ena staden efter den andra.

Vid hemkomsten till Jerusalem hade Paulus därför många glädjande saker att berätta för ledarna för den judekristna församlingen i staden. Men allt var inte bara glädje; Paulus hade också en stor sorg inombords.

I många av de städer han besökt hade en stor del av de lokala judarna avvisat hans budskap om Jesus som Messias. I Jerusalem mötte Paulus en judekristen församling som växt kraftigt under de 25 år som gått sedan Jesu död och uppståndelse.

Flera tusen judar var vid den här tidpunkten anslutna till församlingen i Jerusalem. Men även i Jerusalem bestod de Jesus-troende judarna endast av en minoritet av befolkningen. Majoriteten av stadens invånare hade, med översteprästernas och sadducéernas parti i spetsen, avvisat evangeliet om Jesus.

Situationen i Jerusalem var alltså i princip inte mycket bättre än den som Paulus hade upplevt i Mindre Asien och Grekland. Både i diasporan och i Israel var de judar som trodde på Jesus i minoritet. Som nation betraktat hade Israels folk avvisat att Jesus kunde vara Messias.

Paulus var jude och hade en stark judisk identitet. Hans landsmäns avvisande av Jesus fyllde honom med sorg, men den väckte också en rad viktiga frågor.

• Hur blir det nu med Israels folk?
• Vilka följder får det när majoriteten i Israel och deras ledare har avvisat Jesus?
• Det Gamla Testamentet säger att Israel är Guds utvalda folk, men hur förhåller det sig med det, nu när folket har avvisat Messias?

De här frågorna tycks ha uppfyllt Paulus tankar mycket. I vart fall tog han upp dem ganska grundligt när han i slutet av den tredje missionsresan skrev ett brev till den kristna församlingen i Rom.

Kapitlen 9-11 i detta brev är den mest omfattande och viktigaste texten om Israel i det Nya Testamentet. Vill vi förstå det Nya Testamentets förhållande till Israel kan vi inte gå förbi Rom. 9-11.

Paulus ger oss i de kapitlen en inblick i sin stora smärta och sorg över sina landsmäns avvisande av evangeliet. Dessutom skriver han utförligt om de två viktigaste frågeställningarna som Israels folk ställts inför efter Jesu ankomst.

1. Hur ska Israel nu förhålla sig till frälsningen?

2. Hur ska Israel nu förhålla sig till utkorelsen att vara Guds folk?

Den första frågan behandlar han i kapitel 9-10, den andra i kapitel 11. I den här artikeln ska vi koncentrera oss på den första frågan.

Romarbrevet 9

I de första åtta kapitlen av Romarbrevet redogör Paulus utförligt för de grundläggande principerna i det kristna evangeliet. Både judar och hedningar är syndare. Det betyder att ingen människa har möjlighet att frälsa sig själv genom ansträngningar eller goda gärningar. Frälsningen är Guds verk. Endast genom att tro på Jesus får en människa del i frälsningen.

Efter genomgången av dessa kristna grundsanningar fortsätter Paulus i kapitel 9-10 med att se på vilka följder detta får för Israels folk. Var står Israel i förhållande till frälsningen efter att majoriteten i Israel har avvisat evangeliet om Jesus? Det är frågan och för att belysa den går Paulus igenom en rad händelser från Israels historia i det Gamla Testamentet.

Paulus inleder kapitlet med att lyfta fram två förhållanden. (Rom. 9:1-5) För det första nämner han sin egen enorma sorg över att en stor del av Israels folk inte har tagit emot evangeliet om Jesus som Messias.

För det andra konstaterar han att Israels folk, till följd av att de är Guds utvalda folk, har mottagit en rad fördelar – nämligen först och främst att de har erhållit Guds uppenbarelse.

Att Israel är Guds utvalda folk betyder dock inte att alla israeliter är Guds barn. Det är huvudbudskapet i nästa avsnitt. (Rom. 9:6-13.)

För att klargöra frågan hänvisar Paulus till två episoder i det gamla testamentet. Då Abraham och Sara fick sonen Isak hade Abraham, redan vid en tidigare tidpunkt, fått sonen Isak med en tjänstekvinna. Abraham hade alltså vid den här tidpunkten två söner. Men Gud säger att endast Isak och hans barn bör räknas som ättlingar till Abraham (1 Mos 21:12).

Något liknande hände senare med Isak och Rebecka. De fick tvillingarna Jakob och Esau, men redan innan deras födelse sa Gud att hans frälsningshistoriska planer var knutna endast till den yngre av de två, nämligen Jakob (1Mos:25-23 jfr. Malaki 1:2-3).

De här två händelserna visar att man mycket väl rent biologiskt kan härstamma från en man, utan att Bibeln för den skull räknar en för att vara hans ”barn” i full bemärkelse.

Just så är det i förhållandet mellan Israel och Gud. Alla israeliter är avkomlingar till Abraham, men bara de israeliter som tror på evangeliet är andligt sett barn till Abraham och blir frälsta.

Eller med andra ord: Att en människa på grund av sin härstamning tillhör Israels folk är ingen garanti för att han eller hon är Guds barn och har del i frälsningen.

Paulus fortsätter med två svåra avsnitt. Flera saker av det Paulus här säger har genom kyrkans historia varit omstridda och orsakat stora diskussioner. Huvudtankarna i avsnitten är dock tämligen klara.

I det första avsnittet betonar Paulus att frälsningen endast beror på Guds nåd och inte på människans egen ansträngning. (Rom9:14-18)

I det nästa betonar han Guds suveräna handlande i frälsningen. (Rom. 9:19-23) Nu har Paulus slagit fast både att ingen blir frälst på grund av sin härstamning och att frälsningen endast är Guds verk.

Mot den bakgrunden drar han en föregripande slutsats i nästa avsnitt. (Rom9:24-29) Att frälsningen endast beror på Gud betyder att den också erbjudes hedningar.

Och att en särskild härstamning inte automatiskt leder till frälsning, det betyder att endast en del av Israels folk blir frälst. Den här avgörande sanningen understryker Paulus med att citera Profeten Jesaja: ”Men Esaias utropar om Israel: ”Om än Israels barn vore till antalet såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva bliva frälst.” (v. 27 jfr. Jesaja 10:22)

Paulus slutsats i v. 24-29 måste ha överraskat en del av hans landsmän. Bland dåtidens judar var det nämligen vissa som menade att hedningarna stod utanför frälsningen, medan alla israeliter hade del i den. Men den tankegången avvisar Paulus uttryckligen i det följande avsnittet. (Rom. 9:30-33) Hedningar som tror på Jesus blir frälsta. Judar som inte tror på Jesus blir inte frälsta.

Frälsningen är nämligen endast en fråga om tro. Och det gäller både judar och hedningar.

Romarbrevet 10

Efter den kraftiga betoningen i kapitel 9, att bara människor som tror på Jesus blir frälsta, upprepar Paulus sin starka önskan om att hans landsmän må bli frälsta. (Rom. 10:1-3 jfr. 9:1-5)

Judarna tillhör inte endast Guds utvalda folk utan många av dem nitälskar för Gud. De har bara inte förstått att frälsningen fås genom tro och inte genom förtjänst. Detta konstaterande får Paulus att ännu en gång begrunda sammanhanget mellan frälsning och tro. (Rom. 10:4-13)

Med en rad hänvisningar till det Gamla Testamentet visar han att budskapet om frälsning genom tro är helt i överensstämmelse med Israels Bibel.

Slutsatsen är densamma som i de förgående avsnitten: När det gäller frälsningen är det ingen skillnad på jude eller grek! Denna slutsats leder över i ett nytt, kort avsnitt (Rom. 10:14-17), där Paulus går igenom hur en människa kommer till tro.

Paulus ställer upp en kedja av händelser som resulterar i att en människa blir frälst:

• Gud/den kristna församlingen sänder ut förkunnare.
• Förkunnare predikar evangeliet.
• MÄNNISKOR HÖR EVANGELIET.
• MÄNNISKOR KOMMER TILL TRO PÅ JESUS.
• De troende åkallar Guds namn.
• Var och en som åkallar Guds namn blir frälst.

För den enskilda människan är den avgörande länken i den här kedjan förbindelsen mellan att höra och att tro. Tron kommer nämligen av att en människa hör evangeliet. Men det sker inte automatiskt! Redan Profeten Jesaja hade mer än 700 år innan Paulus påpekat att människor mycket väl kan höra utan att komma till tro. Med detta i åtanke vänder sig Paulus åter till Israel i det sista avsnittet. (Rom. 10:18-21)

Majoriteten av Israels folk på Paulus tid är faktiskt exempel på att människor kan höra utan att komma till tro. Både i Jerusalem och runt om i Romarriket hade många judar hört evangeliet utan att ta emot det och komma till tro på Jesus.

Med ännu ett citat från Jesaja sammanfattar Paulus Israels situation vid den här tidpunkten strax efter Jesu återkomst: ”Hela dagen har jag uträckt mina händer till ett ohörsamt och gensträvigt folk.”

Frälsningen kommer genom tro

Huvudlinjen i Rom. 9-10 är alltså glasklar. De grundsanningar i det kristna evangeliet som Paulus har lagt fram i Rom. 1-8 får en klar konsekvens för Israels folk.

Evangeliet säger att en människa blir frälst genom tro. Ingen människa, inte ens en medlem av Israels folk, kan bli frälst på annat sätt än genom att i tro ta emot evangeliet om Guds frälsning av oförtjänt nåd.

För alla icke-judiska folkslag betyder det att endast den människa som tar emot evangeliet om Jesus i tro blir frälst. Och för Israels folk betyder det att endast de judar som tror på Jesus blir frälsta.

När det gäller frälsning så är det verkligen ingen skillnad på judar och icke-judar. Alla har syndat och alla har endast möjlighet att bli frälsta genom att tro på Jesus.

I det här avseendet är det Nya Testamentet intolerant. Det kristna evangeliet säger att: ”Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta”. (Apg. 4:12)

Men intoleransen är förbunden med en djup kärlek till människor. Jesus älskar varje enskild människa så högt att han offrade sitt eget liv för att möjliggöra frälsning för var och en – för judarna först och därefter även för alla icke-judar.

Jesus är Messias. Därför betyder hans ankomst, för Israels folk, att det finns ingen frälsning utom genom honom. Det är den första sanningen som Paulus slår fast, när han i Romarbrevet skriver om Israels förhållande till frälsningen efter Jesu ankomst.

Men därmed är allt inte sagt. Denna sanning betyder nämligen inte att Gud har förkastat Israel som sitt folk. Det understryker Paulus i det följande kapitlet. (Rom. 11) Men det är en annan historia.

Översättning till svenska av Ing-Marie Aronsson