Av Poul Arne Nyborg
Från Ordet & Israel nr 2, 2015
Översättning av Ing-Marie Aronsson

En del ser det judiska folkets roll i Guds frälsningsplan som avslutad i och med Jesus första ankomst. Israels uppdrag hör dåtiden till. Andra menar att det judiska folket åter får en roll, vid Jesus andra ankomst, en gång i framtiden.

Men det löper faktiskt som en röd tråd genom Bibeln, att Gud har givit sitt utvalda folk ett alldeles bestämt uppdrag, som de ännu inte är färdiga med. Ett uppdrag som hänger oupplösligt samman med Israels utkorelse.

Löftet först!

När vi nu ska se på vad Israels uppdrag består i är det viktigt att ha det helt grundläggande bibliska vittnesbördet om Gud på plats. Annars kommer vi galet, inte minst när vi börjar tala om enskilda människors och folks uppdrag.

Ur våra mänskliga perspektiv kan det lätt bli så att det ser ut som om Gud måste ändra sina planer, beroende på hur människor klarar av att utföra de uppgifter han ger dem. Men Guds planer rubbas inte.

Då Adam och Eva hade blivit infångade under djävulens makt, genom att tvivla på Guds ord, gav han ett löfte om att en dag krossa ormen, Satans huvud (1 Mos 3:15). Detta löfte om frälsning blev sagt av Gud till ormen och är därför helt oberoende av människans gärningar. Gud lovade själv att gripa in.

Därför har människor i alla tider haft Guds ord på att de kan lita på honom och hans frälsning. Ja, den enskilda människans frälsning och räddning ligger just i att tro på Guds ord.

Gud har alltså givit ett löfte som han själv kommer att uppfylla. Hur är det då med människans uppdrag?

Jo, genom hela världshistorien har Gud kallat sitt frälsta folk till att vara ett vittnesbörd för världen omkring dem. Uppdraget består i att berätta om det som Gud har sagt och gjort, så att fler kan lära känna honom.

I detta uppdrag spelar Israel en särskild roll, för att Gud här utväljer en man, en släkt, ett folk. Han visar sig för dem, talar till dem och handlar med dem – alltsamman för att hans löfte om frälsning ska bli bevarat för nya generationer och nya folkslag. Gud gör detta ”…många gånger och på många sätt…”, (Hebr. 1:1) för att ständigt nya generationer och fler människor ska höra och se hans frälsning.

Israels folk är alltså inte utvalt för att de ska få det lättare än andra folk. De har inte heller fått en ”genväg” till Gud. Men de har fått ett stort och viktigt uppdrag, nämligen att vara ett vittnesbörd om att Gud både kan och vill rädda världen ut ur Satans makt.

Är inte det ett för stort och viktigt uppdrag att anförtro ett enskilt folk? Därtill ett folk, som upprepade gånger glömde Guds frälsning och förlitade sig på sig själva, så att deras vittnesbörd dog ut?

Jo, om det berodde på människor så skulle uppdraget aldrig bli löst. Men eftersom Guds löfte kommer först, så har det alltid funnits en plats, som det avfallna folket kunnat komma tillbaka till, för att ännu en gång få erfara Guds frälsning och få kallelsen förnyad.

Ett kungarike av präster

Ett av de mest centrala ställena i Bibeln, där Gud talar om sitt folks uppdrag, möter vi några få veckor efter uttåget ur Egypten. Gud hade på ett helt fantastiskt sätt räddat Israels folk från fyra århundradens slaveri och en rasande konungs här. Och inte nog med det. Gud hade först och främst visat, att man kan lita på hans ord – vid detta tillfälle ett ganska konkret löfte till Abraham om att föra Israels folk ut ur fångenskap efter 400 år. (1 Mos 15:13)

Gud har nu samlat Israels folk vid foten av Sinai berg och talar här till dem genom Moses: ” Ni har själva sett vad jag har gjort med egyptierna och hur jag har burit er på örnvingar och fört er till mig. Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min. Ni skall för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk.” (2 Mos 19:4ff)

Gud ber alltså först sitt folk att komma ihåg den frälsning som de har sett med sina egna ögon. Gud gjorde ett under, som ingen människa hade något att göra med. Han lät Röda havet torka ut framför fötterna på Israels folk och begravde därefter Egyptens här i böljorna. Minnet av denna frälsning ska Israel bevara, såsom de också har gjort intill idag, varje gång de firar påsk. Bara det att fira den årliga påskfesten, där berättelsen om Guds frälsning läses upp, är ett vittnesbörd för alla som hör och ser det.

Därnäst förmanas folket att lyda Gud och hålla hans förbund.

Varför? Inte för att de ska komma att tillhöra Herren, ”för hela jorden tillhör mig”, sägs det uttryckligen, utan för att de kan vara Guds egendom, det instrument, han kan använda sig av, när han vill nå resten av jordens befolkning med frälsningen.

Det är precis detta som ligger i följande uttryck, nämligen att Israels folk ska vara heligt, det vill säga tydligt avskiljt från resten av världens folk. Varje enskild israelit ska ha prästens roll som länk mellan Gud och världen. Israels folk kallades till att förkunna Guds ord för de andra folkslagen och gå i förbön för dem hos Gud.

För folkens ögon

Får vi riktigt upp ögonen för det uppdrag, som Gud kallar sitt utvalda folk till här vid Sinai, så kastar det ljus över många andra ställen i Bibeln. Här endast några exempel:

Gud gav Israels folk inblick i sin vilja och gav dem sitt lov. Dels för att bevara dem som ett heligt folk, utskiljt från alla andra folk. Men också för att ”de andra folken” kunde lära om Gud och se hur han är nära sitt folk. (5 Mos 4:5-7)

Psaltaren uppmanar gång på gång Israel att ”Förkunna hans ära bland hednafolken, bland alla folk hans under!” (Ps. 96:3, se även Ps. 18:50, 57:10, 67:3 och många andra ställen)

När Guds vrede drabbar Israel så hårt, var gång de vänder sig bort från honom, så är det för att ett sådant avfall inte endast är en sak mellan Gud och Israel. Det är Guds vittnesbörd till världen som bleknar, när Israel sviker sitt kall och sitt uppdrag. Vi ser detta bland annat hos profeten Jesaja, där kontrasten mellan Jerusalems synd (kapitel 1) och det som staden är tänkt som i Guds plan (kapitel 2), skarpt markeras.

Är det då slut med Israels uppdrag att vara ett vittnesbörd för folken, när de sviker och Gud sänder sitt straff? Nej, det förunderliga är att Gud också använder sitt folk i denna situation. Hans straff över Israel blir en förkunnelse till de andra folken om hans helighet och vrede över synden. Inte heller det utvalda folket slipper undan: ” Du skall bli till skam och hån, till varning och skräck för folken runt omkring dig, när jag håller dom med vrede och förbittring och svåra straff…” (Hes. 5:15)

Men dessa folk kan efteråt se hur Gud visar nåd mot sitt folk: ”Jag vill helga mitt stora namn, som har blivit vanärat bland folken, därför att ni har vanärat det bland dem, och de skall inse att jag är Herren, säger Herren, Herren, när jag bevisar mig helig bland er inför deras ögon. Ty jag skall hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land.” (Hes 36:23-24)

Ja, man får intrycket av Gud väljer just landsflykten som straff, och sprider dem bland folken, för att flest möjliga folkslag ska lära känna Gud.

Ett förnyat kall

Med Jesus ankomst till världen sker det helt avgörande i Guds plan.

Gud uppfyller sitt löfte, då han sänder sin egen son, för Jesus krossar Satans makt, ger sitt liv som ett försoningsoffer för all världens synd och gör därmed döden omintet. Jesus förkastar inte det som tidigare varit. Men han gör det klart att han är ”huvudhörnstenen”, och att alla Guds löften om frälsning sammanstrålar i honom. (Luk 20:17f) Jesus innebär slutet på tempeltjänsten i Jerusalem, för nu är det slutgiltiga offret bragt. (Hebr 10:11ff)

Är Israels uppdrag som förkunnare av Guds frälsning därmed slut?Nej! Men på två avgörande punkter sker det en ändring.

1) Den frälsning, som från och med nu ska förkunnas, har fått ett namn: Jesus. Det är honom som Israel nu ska peka på, när de ska vara ett ljus för världen. (Apg. 4:11f)

2) Israel står inte längre ensamma med uppdraget, för efterhand som evangeliet om Jesus tas emot av fler och fler hedningar, blir också de vittnen om Guds frälsning.

Vid flera tillfällen står det klart att apostlarna kallas till att fortsätta och fullfölja Israels uppdrag att sprida budskapet om Guds frälsning. Under de 40 dagarna mellan påsken och pingsten frågar de Jesus: ”Herre, är tiden nu inne för dig att återupprätta riket åt Israel?” (Apg. 1:6)

Jesus ger dem inte någon tidpunkt, utan ber dem fortsätta med det uppdrag som Israel alltid har haft: ”Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” (Apg. 1:8, jfr. Jes.49:6)

När Paulus talar om det judiska folket understryker han just att Gud inte ångrar sina nådegåvor och sin kallelse. (Rom. 11:29) Som vi har sett var Israels kallelse att förkunna Guds frälsning för alla folk. Den kallelsen består alltså fortfarande.

Aposteln Petrus hänvisar, i sitt första brev, till Guds ord till Israel vid Sinai berg: ”Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus.” (1 Petr 2:9)

Petrus var på ett särskilt sätt judarnas apostel (Gal 2:7f), och mycket pekar då också på att han skriver till övervägande judekristna församlingar i det nuvarande Turkiet. (1 Petr 1:1) Om så är fallet, måste det ha verkat mycket starkt på dem att höra kallelsen till Israel återupprepas i deras nya verklighet som Jesustroende judar.

Petrus påminner dem om att Israels uppdrag ännu inte är fullföljt och att det mer än någonsin tidigare är en frälsning som ska förkunnas.

Ska vi förstå vad Gud vill med Israel i vår tid behöver vi alltså först följa den röda tråden genom Bibeln, som handlar om Israels uppdrag i världen.

Detta lilla folk, som lever med hela världens uppmärksamhet, har Gud nämligen givit en kallelse som han inte ångrar. Därför bör vi med stor frimodighet bedja honom att föra sitt folk till tro på Jesus som Messias, så att de ännu en gång kan förkunna Guds frälsning för världen.

Poul Arne Nyborg är teolog och medlem i Ordet & Israels styrelse (Danmark)

En ögonöppnare för folken

Moses till Israels folk: ”Se, jag har lärt er stadgar och föreskrifter så som Herren, min Gud, har befallt mig, för att ni skall följa dem i det land dit ni kommer för att ta det i besittning. Ni skall hålla och följa dem, och det skall tillräknas er som vishet och förstånd av andra folk. När de får höra om alla dessa lagar skall de säga: ”I sanning, detta stora folk är ett vist och förståndigt folk.” Ty finns det något annat stort folk som har gudar som är så nära det som Herren, vår Gud, är nära oss, så ofta vi åkallar honom?” (5 Mos. 4:5-7)

Bibelcitat från SFB