Av Andreas Johansson

Joseph Wolff föddes år 1795 i Weilersbach i Bayern. Josephs far, David, var rabbin i det lilla judiska samhället där. Senare flyttade familjen till Kissingen och till Halle. Joseph skriver att hans far började undervisa honom i judisk tro och liv när han var fyra år gammal. Som barn ansåg Joseph att de kristna var ”tillbedjare av et träkors – avgudadyrkare”.

Vid sju års ålder (1802) lyssnade Joseph till sin far Davids samtal med besökande judar om när Messias kom skulle den judiska nationen få en lysande framtid och återföras till sitt land. Joseph hörde också sin far David berätta en historia från Talmud som omtalade Jesus. Han frågade sin far vem detta var, och hans far svarade: Han var en jude med stor talang, men eftersom han påstod sig vara Messias, så hade den judiska domstolen dömt honom till döden. Då frågade Joseph sin far varför Jerusalem förstörts och varför de befann sig i exil. Hans far svarade att det skedde eftersom judarna hade dödat profeterna. Joseph tänkte efter och tanken slog honom att Jesus kanske också var en profet – en oskyldig profet.

Joseph var ett barn som ställde många frågor.  Vid sju års ålder skulle Joseph hjälpa sin mor med att köpa mjölk från en barberare. Egentligen skulle han stå och se på när kon mjölkades för att försäkra sig om att inget orent hamnade i mjölken, men han tröttnade och gick in och pratade med barberaren och hans fru om Messias som han väntade på varje dag och som skulle bygga upp templet igen.

Barberaren och hans fru lyssnade till Joseph och sa så att Jesus var den sanne Messias, och så rekommenderade de honom att läsa Jesaja 53, något han också gjorde. Efteråt frågade han sin far: Kan du berätta för mig vem profeten talar om här? Hans far svarade inte honom, så Joseph gick till sitt rum och grät. Han hörde sin far säga: Gud förbarma sig över oss, vår son kommer inte att förbli jude.

Joseph blev mer och mer nyfiken, och redan som åttaåring gick han till en luthersk präst och bad om att få döpas. Prästen sa han var för ung, och bad honom komma tillbaka några år senare.

Joseph Wolff började vandra runt som helt ung. Han letade. Både ”kulturkristna” och judar gjorde en hel del narr av honom och hans egen vetgirighet och många frågor krävde mycket av honom. Han visste inte var han hörde hemma.

Som fjortonåring (1810) kom han till Wien och uppsökte ett kloster, men han kunde inte döpas eftersom österrikisk lag förbjöd dop för omyndiga utan föräldrarnas tillåtelse. Han fick dock bo kvar i klostret, tills munkarna började opponera mot att en jude bodde hos dem.

Joseph Wolff vandrade vidare. Som sjuttonåring döptes han av en abbot i ett benediktinkloster. Wolff reste sedan till Rom för att utbilda sig till missionär. Väl i Rom träffade han påven – och klappade påven på axeln, något man inte skulle göra. Wolff diskuterade också under sina studier huruvida påven verkligen var ofelbar. Det väckte uppsikt. Det var många saker som gjorde att Wolff inte helt passade in i Rom. När Wolff senare hamnade i England, blev han anglikan – även om han var grundläggande ekumenisk i sin teologiska inställning.

Wolff gick med i London Jews Society – som missionär. Då han skulle dela ut traktater i en synagoga i London, kastades han ut och blev ganska tilltygad – ett varsel om vad som skulle komma.

Joseph Wolff reste år 1821 ut på sin första missionsresa. I Gibraltar mötte han rabbiner och judiska lärde. På Malta kom han till en synagoga och fick höra: ”Må ditt minne och ditt namn utraderas från livets bok!”. Wolff lämnade synagogan. Wolff reste vidare till Egypten, och han diskuterade gladeligen med sina judiska landsmän – på hebreiska. De kunde hålla på i timmar. Wolff reste vidare till Jerusalem och samtalade mycket med sina judiska landsmän i tre månader, varpå han reste vidare norrut till Damaskus.

Överallt Wolff kom ville han prata mest om Jesus – han som kan trösta som ingen annan. Många ville debattera med Wolff och han var alltid redo. Då han kom till ett kurdiskt område togs han till fånga och hans fångvaktare frågade honom om han hade kommit för att förnärma deras religion. Wolff svarade att han hade kommit för att visa dem sanningens väg, varpå de band honom och gav honom 200 piskslag.

I Mosul delade han ut Nya Testamentet till den judiska befolkningen, medan de lokala kristna skällde ut honom och frågade varför han kastade pärlor för svin.

Då Wolff kom till Baghdad – som hade en stor judisk befolkning – upptäckte han att de hade biblar, testamenten och traktater med hans namn på – litteratur han hade delat ut i Jerusalem.

Efter en månad i Baghdad fortsatte Wolff till Basra och pratade om Jesus hela dagen. Wolff reste vidare till Persien och togs väl emot i synagogan i Isfahan då han kom dit med den Hebreiska Bibeln och Nya Testamentet. På vägen tillbaka till Europa reste han genom Turkiet och mötte stor öppenhet bland den judiska befolkningen för att höra om Jesus. År 1826 kom han tillbaka till Europa.

Joseph Wolff kunde vara mycket kritisk till den traditionella kyrkan. Han betonade starkt behovet för personlig frälsning, men också på profetiorna om Israels återupprättelse. En så kallad andlig uppfyllelse av profetiorna menade han var ett ruttet tolkningssystem.

År 1827 gifte sig Joseph Wolff med Lady Georgiana Walpole – från en helt annan samhällsklass än han själv. Tillsammans reste de ut till ännu en missionsresa till Jerusalem. Paret miste ett barn och de upplevde mycket sjukdom. Därefter återvände de till Malta, varpå Joseph Wolff ensam reste ut igen ända till Bukhara, Afghanistan och Indien. När han skulle sammanfatta sin resa skrev han: ”All judar, överallt, blev utom sig av undran över att se en av deras egna predika Jesus som Messias och Guds Son.”

De sista åren av sitt liv var Joseph Wolff präst i Isle Brewers i sydöstra England. Han dog 1862.

Joseph Wolff passade inte in någonstans. Han vandrade hela tiden vidare. Hans sanningssökande drev honom till tro på Jesus och hans radikala lärjungaskap förde honom till många ställen få andra reste till. Det viktigaste för honom var att lära känna Jesus och att förkunna Jesus för andra.