”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror, juden först [grek: πρωτον] men också greken” (Rom. 1:16).

Om evangeliet är för absolut alla människor på hela jorden, varför omtalas då det judiska folket som en särskild adressatgrupp för evangeliet i Rom. 1:16? Är inte alla människor lika inför Gud?

Romarbrevet av aposteln Paulus är en av de kända och ofta omtalade skrifterna i Nya Testamentet. Bland annat var Martin Luthers studier av Romarbrevet väldigt viktiga för reformationen på 1500-talet. Sedan dess har Romarbrevet haft en speciell status i alla kyrkor med luthersk konfession, som t.ex. Svenska kyrkan.

En viktig vers från Romarbrevet som uttrycker hur en människa blir rättfärdiggjord och frälst kan vi läsa i Rom. 4:4–5:

Den som har gärningar får sin lön, inte av nåd utan som förtjänst. Men den som utan gärningar tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro tillräknad som rättfärdighet.

Insikten från bland annat det citerade avsnittet från Romarbrevet sammanfattades på följande sätt i de lutherska kyrkornas viktigaste bekännelseskrift, nämligen den Augsburgska bekännelsen:

Vidare lär de, att människorna inte kan rättfärdiggöras inför Gud genom egna krafter, egen förtjänst eller egna gärningar, utan att de rättfärdiggörs utan förskyllan för Kristi skull genom tron, när de tror att de upptas i nåden och att synderna förlåts för Kristi skull, vilken genom sin död åstadkommit tillfyllestgörelse för våra synder. Denna tro tillräknar Gud som rättfärdighet inför honom, Rom. 3 o. 4.

Evangeliet som Paulus predikade och som Kyrkan är ombedd att förkunna, handlar om att människor av nåd och utan förtjänst genom tro kan förklaras rättfärdiga inför Gud på grund av Jesus Messias/Kristus och hans verk.

En läsning av både den Augsburgska bekännelsen och andra skrifter från reformationstiden visar att budskapet från Romarbrevet om hur Gud tillräknar syndiga människor sin rättfärdighet har tagits emot väl.

Men på en punkt är skillnaderna mellan formuleringarna i Romarbrevet och de lutherska bekännelseskrifterna påtaglig. När de lutherska bekännelseskrifterna – och stort sett gäller detta också alla nuvarande lutheraner (samt de allra flesta kristna) vare sig de betecknar sig som klassiskt kristna eller är mera progressiva – talar om människans frälsning, så är språkbruket genomgående universellt. När evangeliet om Jesus Messias/Kristus formuleras och förkunnas på predikstolarna omtalas inte en eller flera folkgrupper som speciella för mottagandet av evangeliet.

När däremot aposteln Paulus anger temat för Romarbrevet och kort definierar detta som att evangeliet är ”Guds kraft till frälsning för var och en som tror”, så sätter inte Paulus punkt vid en sådan universell utsaga. Paulus fortsätter med att uttala sig om vilken folkgrupp som evangeliet är till för ”först” – nämligen det judiska folket – för att därefter säga att evangeliet ”också” är för greken. Eftersom grekiska var ”dåtidens engelska”, ger det bäst mening att förstå Paulus som att han med ”greken” menar ”alla andra icke-judiska folkgrupper”.

Varför skriver Paulus först att evangeliet är Guds kraft till frälsning för var och en som tror (universellt och ”rättvist”), för att sedan införa en distinktion mellan olika folkgrupper? Vadå ”juden först”?

Innan vi svarar på den frågan är det nyttigt att observera att Paulus i egen förkunnelse levde precis som han lärde. I Apostlagärningarna står det gång på gång att Paulus i varje ny stad sökte upp den judiska synagogan (Apg. 13:5.14; 14:1; 17:1f.10.17; 18:4; 19:8), och om det inte fanns någon synagoga i staden han kom till, så sökte han upp de judarna han kunde hitta (Apg 16:13), eller så bjöd han in de judiska ledarna till sig (Apg. 28:17) – för att dela budskapet om att judar kunde bli frälsta genom tro på Jesus. Det var bara först efter att den judiska gemenskapen i varje ny stad hade fått erbjudandet om evangeliet att Paulus vände sig till andra icke-judar.

Vad menar så aposteln Paulus med att använda adverbet ”först” när han ska säga vem evangeliet är för? Det helt uppenbara är att evangeliet kom först – i tid – till det judiska folket. Apostlarna var judar och de som firade pingst i Jerusalem det året Jesus dog och uppstod, var samlade för att fira den judiska högtiden shavu´ot (pingst). De första 3000 som ”tog emot hans ord döptes” (Apg. 2:41) var just judar. Evangeliet – Guds kraft till frälsning genom Jesus Messias – kom alltså först till judar. Adverbet ”först” i Paulus utsaga om att evangeliet är för ”juden först” (Rom. 1:16) är alltså ett tidsadverb.

Men kan adverbet ”först” i Rom. 1:16 bära med sig flera aspekter? Evangeliet förkunnades och togs emot av hedningarna (icke-judar) i den romerske officeren Cornelius hus. Senare och länge efter detta prioriterade aposteln Paulus ändå att predika evangeliet för judar först i varje ny stad. Flera gånger mötte Paulus motstånd hos sitt eget folk på grund av budskapet om att Jesus från Nasaret är Israels Messias som kan förlåta synder – till och med så att hans landsmän i Lystra stenade honom (Apg. 14:19-20). Även efter sådana avvisningar och efter att aposteln Paulus själv har predikat evangeliet för icke-judar i många städer – som t.ex. då han i Korint sa: ”Från och med nu går jag till hedningarna” (Apg. 18:7) – så visar Paulus egna handlingar att han håller fast vid principen ”juden först” också då han kommer som fånge till Rom: De judiska ledarna i Rom bjuds in till huset han satt fånge i:

Från morgon till kväll förklarade han för dem och vittnade om Guds rike och försökte övertyga dem om Jesus utifrån både Mose lag och profeterna” (Apg. 28:23).

Paulus egen praxis visar alltså att adverbet ”först” i Rom. 1:16 inte används bara som ett tidsadverb, men också som ett gradsadverb, d.v.s. att det evangeliet främst är tillägnat det judiska folket.

Talet som aposteln Petrus höll till sina judiska landsmän i templet i Jerusalem – där han också använder adverbet ”först” [grek: πρωτον] – kan ge oss en helare bild av varför evangeliet är för ”juden först”:

Mose har sagt: En profet lik mig ska Herren er Gud låta uppstå åt er, bland era bröder. Honom ska ni lyssna till i allt vad han säger er. Men var och en som inte lyssnar till den profeten ska utrotas ur folket. Alla profeterna, de som har talat från Samuel och framåt, har också förkunnat dessa dagar. Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med era fäder, när han sade till Abraham: I din avkomma ska alla folk på jorden bli välsignade. Det var först och främst [grek: πρωτον] för er som Gud lät sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna er genom att vända var och en bort från sina onda gärningar.” (Apg. 3:22-26, artikelförfattarens kursivering)

Folkbibeln översätter i Apg. 3:26 det grekiska ordet πρωτον med ”först och främst” och markerar därmed förståelsen av att adverbet här används som både tids- och grads-adverb. Tankegången hos Petrus är att eftersom

• Gud har slutit förbundet med det judiska folket – förfäderna till den generationen Petrus talade till –
• och att Gud är trofast och håller löften

så följer att det folket som fick löftet också har första rätten att ta emot uppfyllelsen av löftet – som är Israels Messias och hans evangelium.

Evangeliet är Guds kraft till frälsning för var och en som tror. Tids- och gradsadverbet ”först” [grek: πρωτον] anger att även om evangeliet är för alla folkgrupper på hela jorden, så finns det en prioriteringsordning inbyggd i själva evangeliet, nämligen att evangeliet är för ”juden först”. Det betyder att om inte (den hednakristna) kyrkan aktivt vittnar och förkunnar om Jesus Messias för det judiska folket (israelsmission), så undergrävs evangeliets – men kanske mest (den hednakristna) kyrkans – trovärdighet i världen.

Vi kan vara tacksamma för mycket från reformationen, men samtidigt måste vi vara redliga och erkänna att de som skrev den Augsburgska bekännelsen dessvärre bortsåg från det viktiga tids- och gradsadverbet ”först” [grek: πρωτον] då de formulerade denna bekännelseskrift.

(Använd bibelöversättning: Svenska Folkbibeln)

Andreas Johansson