Av Søren Bladt

Varje år firar judarna lövhyddohögtiden till minne av den gången Gud beskyddade israeliterna under ökenvandringen, efter befrielsen från slaveriet i Egypten.

Som en ganska konkret påminnelse om de tillfälliga bostäder israeliterna bodde i under ökenvandringen, har judiska familjer i generationer byggt hyddor av grenar och palmblad, som de bor och uppehåller sig i under lövhyddohögtiden.

Lövhyddohögtiden firas i sju dagar under hösten. Högtidens första dag infaller bara fem dagar efter judarnas största helgdag, den stora försoningsdagen (yom kippur), och fjorton dagar efter det judiska nyåret.

På templets tid var lövhyddohögtiden också det samma som en folkfest. Den var nämligen en av judendomens tre vallfartsfester, då alla israelitiska män var förpliktigade att resa upp till helgedomen för att bringa en tackoffergåva för den välsignelse som Gud hade tillsänt

Lövhyddohögtidens innehåll och betydelser

Två av de helt centrala teman som präglar firandet av lövhyddohögtiden är:

1) Israeliternas frälsning ur den egyptiska fångenskapen och

2) Tacksägelse för höstskörden.

Båda dessa teman hör tätt samman med de offerritualer, som ursprungligen var den centrala kärnan i lövhyddofesten.

Under loppet av de sju dagarna lövhyddohögtiden varade, skulle de israelitiska prästerna på templets tid, bringa olika offer. Offren var oupplösligt knutna till förbundet mellan Gud och folket och det upprätthölls och eventuellt återupprättades genom dem.

Det som kännetecknar de offer som blev förrättade i samband med lövhyddohögtiden, är gemenskapen mellan Gud och folket, samt tacksägelsen till Gud för frälsningen och för skörden.

Att få skörden bärgad innebär för en lantbrukare en stor glädje och lättnad. Skördetiden skapar därför en helt naturlig inramning runt en glädjefest: ”I sju dagar ska ni dansa och jubla inför Herren”, står det om lövhyddohögtiden i 3 Mos. 23:40. (”ni skall glädja er i sju dagar inför HERRENS er Guds, ansikte.” SFB Övers. anm.)

I det moderna Israel är lövhyddohögtidens skördetema ett av de mest iögonenfallande. Palmkvistar, olika lövkvistar och inte minst citronfrukter används vid synagogegudstjänsterna som ett uttryck för glädje och tacksägelse till Gud.

Bön om frälsning

En av de ceremonier, som äger rum i de dagliga synagogegudstjänsterna under lövhyddohögtiden, är de så kallade ”hoshanot”, som är en form av frälsningsböner. En av dessa frälsningsbönerna finner vi i Psalm 118:25, där det står: ” O, HERRE, fräls! O, HERRE, låt allt lyckas väl!” Bönernas innehåll kretsar kring det judiska folkets frälsning, samlandet av folket i Zion, återuppbyggandet av templet och Messias ankomst.

I bönerna fokuseras det på Guds egenskaper och Guds storhet, liksom förfädernas stora bedrifter framhålls.

De manliga deltagarna i gudstjänsterna samlas under frälsningsbönen runt predikstolen i en procession, medan de bär på en av församlingens skriftrullar.

Den här ceremonin är en påminnelse om en liknande ceremoni, som ägde rum i templet, där processionen utfördes runt altaret. Långa pilgrenar blev resta längs sidan av altaret, så att de böjdes in över altaret och på det sättet formade en lövhydda över det.

På den sjunde och sista dagen i lövhyddohögtiden, som också kallas den stora hoshana, upprepas ceremonin, men den här gången kommer alla skriftrullarna fram och bärs med runt predikstolen. Processionen kulminerar i en gigantisk glädjefest med dans, sång och bön i synagogan.

Messiasförväntningar

Enligt den judiska traditionen försvann den molnstod, som följde och beskyddade israeliterna under ökenvandringen, då folket syndade genom att tillbe guldkalven. Då Moses återvände från Sinai berg med de nya stentavlorna beordrade han folket att bygga tabernaklet.

Efter att ha samlat materialet påbörjades bygget på lövhyddohögtidens första dag. Samma dag återvände Guds beskyddande molnstod tillbaka över israeliternas läger.

Denna berättelse kan ge anledning till att reflektera över den messianska förväntningen i judendomen.

Dels är Messiasförväntningen särskilt stark under lövhyddohögtiden, dels är den judiska frälsningsläran nära förbunden med judarnas inställning och religiösa engagemang som individer och som folk. Frälsningsbönerna, som beds under lövhyddohögtiden, uttrycker i hög grad den messianska förväntningen i judendomen, där förutsättningen för Messias ankomst är, att hela det judiska folket ska hålla hela den judiska lagen, Toran.

I judendomen bestämmer den enskildes andliga tillstånd graden av närvaro och gemenskap med Gud. Genom syndabekännelse och mottagande av försoning skapas en förnyad väg till gemenskap med Gud. Därtill kommer en tradition inom judendomen om, att i fall hela det judiska folket skulle söka Gud genom den judiska lagen, syndabekännelse och försoning, så skulle det bana vägen för Messias framträdande.

I den förståelsen är lövhyddohögtiden inte enbart en historisk upprepning, för den rymmer också en dyrbar reflektion över att världen inte går mot sin avslutning, utan att världshistorien fortsätter fram i tiden, mot fullkomlighet – mot en värld där det råder fullständig harmoni och gemenskap mellan Gud och människor, och där det är fred och broderskap mellan människorna.

Den messianska förväntningen är dessutom förbunden med en längtan efter Jerusalems och Israels storhetstid under Messias ledning.

Lövhyddohögtiden och Gudsriket

I den kristna tradition har lövhyddohögtiden aldrig haft någon större betydelse. Påsken och pingsten däremot, är judiska högtider som har fortsatt i den kristna traditionen, där de har helt central betydelse. Lövhyddohögtiden firas dock endast mycket sällan i den kristna kyrkan.

Men faktiskt innehåller den teman och element som är mycket relevanta för den kristna församlingen. Lövhyddohögtiden förmedlar nämligen förväntningen om att Herren vill ta boning bland sitt folk.

På det viset pekar lövhyddohögtiden in i framtiden, när Gud och människor också fysiskt ska bo och leva tillsammans i Gudsriket på den nya jorden. (Upp.21:2-4)

Lövhyddohögtiden påminner oss om att det ultimata förverkligandet av Guds rike ännu inte har kommit. I kristen teologi understryks det att Guds rike på samma gång är något nuvarande/närvarande och något kommande. Det illustreras mycket starkt i lövhyddohögtidens påminnelse om, att Guds rike allaredan har kommit till oss. men ännu inte har brutit fullt igenom.

Som kristna kan vi således i hög grad be med i den bön som bes inom judendomen under lövhyddohögtiden: ”O, HERRE, fräls! O, HERRE, låt allt lyckas väl! Välsignad vare han som kommer i HERRENS namn!” (Ps: 118: 25-26)

Ur Ordet & Israel, oktober 2015. Översättning: Ing-Marie Aronsson