Av Maria Strøm, kommunikationsmedarbetare i Den Danske Israelsmission, 12/10 2017. Ur Først nr.2, 2018. Översättning: Ing-Marie Aronsson.

Steward Weinisch växte upp i ett judiskt-ortodoxt hem. I barndomshemmet var han stolt över sin judiska identitet, och upplevde en rikedom i de religiösa traditionerna. Men när han blev konfirmerad, fick han ändå en känsla av att det var något som
saknades. Även om han hade en gedigen religiös utbildning, visste han inte vem Gud var. Då avgav han ett löfte att han en dag skulle söka sig fram till sanningen.

Jag var bara fem år gammal och hade ingen aning om vad som försiggick då min familj samlats i mina besteforeldres finrum för Yom Kippur (den stora försoningsdagen). Jag minns fortfarande hur min far tog en kyckling, band samman dess fötter och svängde den över våra huvuden, medan kycklingen kacklade och fjädrar yrde runt. Det var svårt att tänka på annat än ljuden och fjädrarna, men pliktskyldigast upprepade vi alla strofen: ”Detta är mitt
ställföreträdande offer. Denna höna skall möta döden, men jag skall finna ett långt och behagligt liv i fred”. Min far tog med sig kycklingen ut i köket, och det sista vi hörde var en massa kackel följt av ett bump! Det var det.

”De kristna hatar judar”
I tonåren besökte jag en ortodox synagoga i nordostliga delen av New York, där jag fick religiös undervisning i fem dagar. Jag var stolt över att vara judisk. Men omkring ett år innan min bar mitzvah, hade jag mitt första möte med antisemitismen. Vi bodde omkring en och en halv kilometer från synagogan, och när min far och jag var på väg dit för att fira Rosh Hashanah (judiskt nyår), började några barn ropa glåpord och kasta saker efter oss. Jag kände barnen och förstod inte varför de uppträdde som de gjorde. Så hade de aldrig uppfört sig förr.

”Varför ropar de glåpord efter oss?” frågade jag. Min far var så upprörd att han inte hade lust att prata om det. Till sist sa han: ”Kristna hatar judar, och vi har inte något med dem att göra.
Vi förbannar Jesus”. Jag visste inte vem Jesus var; jag visste bara att min far reagerade våldsamt. Det var slut på diskussionen. Han lät mig aldrig återuppta ämnet igen.

Första och sista besöket i kyrkan
Några månader senare dog pappan till en av mina bästa vänner. Några av pojkarna jag brukade vara tillsammans med skulle gå på begravningen, och frågade mig om jag ville följa med. De stod alla utanför kyrkan, och jag sade till dem att jag inte kunde gå med in. De gick in, medan jag stannade kvar utanför. Tio minuter senare bestämde jag mig för att han var min vän, och att det inte hade någon betydelse vilken religion hans familj tillhörde. Jag tog ett
djupt andetag, gick in i kyrkan och smög mig fram genom altargången till mina vänner. Då jag skulle till att sätta mig tillsammans med dem på bänken, kom jag olyckligtvis att sparka
till en av bönpallarna, något som gav eko i hela kyrkan. Alla vände sig om och stirrade på mig. Jag kände mig skamsen, och övertygad om att Gud dömde mig, svor jag att jag aldrig skulle sätta min fot i en kyrka igen.

På bar mitzvah-dagen tittade jag lite i torah, och märkte att det fattades något – i mig själv. Jag hade en massa religiös utbildning, men jag förstod inte vem Gud var. Där och då gav jag Gud ett löfte: ”en dag ska jag avslöja sanningen om vem du är och vad du kräver av mig.”

Under loppet av några få månader glömde jag ändå av allt om det löftet jag hade gett. Även om jag fortfarande gick i synagogan, var Gud fjärran från mina tankar.

Vem är Jesus?
Då jag var femton, kom en god vän förbi min lägenhet och frågade om han kunde läsa högt ur sin bibel för mig. Det svarade jag ja till. Han läste kapitel 53 från Jesaja bok. ”Vem tror du att det handlar om?” frågade han. ”Jag har ingen aning,” svarade jag. Han sa: ”Jag tror att det är Messias, Jesus” Då det gick upp för mig att han försökte att pracka på mig Jesus, kastade jag ut honom ur lägenheten och bad honom att aldrig mer prata med mig.

Några år senare blev jag åter tvungen att konfrontera Jesus, mannen som min far hade nekat mig att prata om. Jag träffade en kvinna som utmanade mig att läsa bibeln tillsammans med henne. Då jag var uppväxt med den övertygelsen att det nya testamentet var förbannat, fokuserade vi enbart på de hebreiska skrifterna. Jag började jämföra den hebreiska bibeln med det gamla testamentet i den kristna bibeln, och märkte att översättningen var mycket lika, bortsett från profetiorna om Messias.

Ett barndomslöfte blir brutet
Efter att ha läst i skrifterna, beslutade jag mig för att bryta mitt barndomslöfte och besökte en kyrka. Prästen talade om hur Abraham var ”far” till judarna och de kristna – specifikt far till
alla dem, som tror på Jesus. Jag reflekterade över denna ”tro” och insåg att detta var något jag inte hade.

Inte så lång tid efter det här tittade jag i det nya testamentet för första gången. Min vän (han som jag kastat ut ur lägenheten) hade gett mig ett litet grönt exemplar av det nya testamentet. Jag hade virat in det i några gamla smutsiga strumpor och pressat in det längst in i min byrå.

Nu letade jag upp det igen. Efter att ha läst den första versen: ”Detta är berättelsen om Jesus Kristus, Davids son, Abrahams son…” förstod jag på ett eller annat sätt, att om det judiska folket var bestämt till att ha en Messias, så måste det vara Jesus! Inte långt efter det bad jag Jesus komma in i mitt hjärta.

Den ende juden som tror på Jesus
Till en början höll jag det för mig själv. Jag tänkte: ”Jag är nog den ende juden i världen som tror på detta.” Så mindes jag att en gång för länge sedan hade några människor från Jews for Jesus gett mig några häften på Manhattan. Jag hade en bunt som jag aldrig hade läst, som låg vid sidan av den gröna bibeln, och av en eller annan anledning hade jag behållit dem allesammans. Så det fanns andra judar som trodde på Jesus!

Inom en vecka hade jag berättat för mormor – den enda av mina besteforeldrer som fortfarande levde – vad jag hade bestämt mig för att tro på. Jag hade aldrig hört min mormor skrika innan, då hon ropade: ”Säg aldrig högt det namnet i min närvaro igen!” Hon måste ha berättat det för mina föräldrar, för när jag kom hem den kvällen, reagerade min far på liknande sätt. De förbjöd mig att berätta för andra i familjen vad jag trodde på. Då han hade lugnat sig lite sa han: ”Vad är detta? Något nytt?” ”Nej,” sa jag ” det är omkring två tusen
år gammalt.” Det fick honom att gå i taket igen.

Två saker stod snabbt klart för mig: för det första insåg jag att det var en ”all-or-nothing-deal”. Jag var tvungen att leva hela mitt liv för Gud. För det andra måste jag föra budskapet om Jesus till mitt eget folk.