Bibeltimmar DELK Nordreisa/Kåfjord 2019 av Andreas Johansson
Översättning av Ing-Marie Aronsson

Den pingstdagen som vi kan läsa om i Apg. 2 var långt ifrån den första pingstdagen som firades i Jerusalem. Det judiska folket hade – på Guds befallning – firat pingst (på hebreiska שבועות shavu’ot) under lång tid innan dess.

I denna genomgången av pingst skall vi försöka komma fram till vad Guds Ord säger om högtiden shavu’ot/pingst, så att vi kan få frimodighet att leva ut pingstens budskap, både nu när vi ska fira pingst och alla andra dagar:

I honom har också ni, sedan ni hört det sanna budskapet, evangeliet om er frälsning, ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill. Anden är en handpenning på vårt arv, att hans eget folk skall förlossas, för att hans härlighet skall prisas.(Ef.1:13-14)

Det är de här verserna vi ska komma fram till, för de sammanfattar pingstens budskap på ett bra sätt. För att förstå och leva ut shavu’ot/pingst, så behöver vi ta det från början.

Namnen på högtiden

Den här högtiden, som vi oftast kallar shavu’ot/pingst, har flera olika namn i Bibeln. Ordet shavu’ot är hebreiska och betyder ”veckor”, och det syftar på de sju veckorna mellan pesach/påsk och pingst. Därför kallas också högtiden för veckohögtiden:

Därefter skall du fira Herrens, din Guds, veckohögtid och bära fram din hands frivilliga gåva, som du skall ge efter måttet av den välsignelse som Herren, din Gud, har gett dig. (5 Mos 16:10)

På den dag då förstlingsskörden bärgas, då ni vid er veckohögtid bär fram ett offer åt Herren av den nya grödan, skall ni hålla en helig sammankomst. Då skall inget arbete utföras. (4 Mos 28:26)

I 4 Mos 28:16 ser vi ännu ett namn: Förstlingsskördens dag.

Det svenska ordet pingst kommer från det grekiska ordet pentekostes, som betyder ”femtionde” och det används bland annat i Septuaginta (den grekiska översättningen av Tanakh (GT) och i NT. Den syftar på dagen efter att de sju veckorna är över (7×7=49).

Högtiden kallas också skördehögtiden när du skördar förstlingsfrukten av ditt arbete:

Skördehögtiden skall du fira när du skördar förstlingsfrukten av ditt arbete, det du har sått på marken. (2Mos 23:16a)

Högtiden är en av de tre vallfartsfesterna (2 Mos 23:17) då folket skulle träda fram inför Herren.

Shavu’ot är ännu först och främst en judisk högtid – som Gud själv befallde att den skulle firas – och som också Jesus-troende judar och hednakristna har firat i 2000 år. Aposteln Sha’ul, eller Paulus för att använda hans latinska namn, vallfärdade till Jerusalem för att fira shavu’ot:

Han (Paulus) påskyndade resan för att om möjligt kunna vara i Jerusalem på pingstdagen. (Apg. 20:16)

Paulus var jude, så det var ganska uppenbart att han ville fira pingst i Jerusalem tillsammans med andra judar, såsom Gud befallt genom Moses angående vallfartsfesterna.

Förstlingsskörden av korn och vete

Pingsthögtiden är från början en typ av tacksägelsefest under våren. I Israel är det så att tidigt om våren, det vill säga i påsktiden, är det kornskörd. Lite senare på våren, det vill säga vid pingsttiden är det tid för veteskörden. Den underliggande poängen med pingst/ shavu’ot är att det är Gud som gör så att det växer på åkrarna, och därför är det Gud som ska ha tack när det blir tid för inbärgning.

I dagens sekulära kibbutzer i Israel har pingst blivit till en uppvisningsfest i hur avancerat jordbruk människorna har utvecklat, men i Bibeln understryks det motsatta budskapet i firandet av shavu’ot, nämligen att det är för att Gud låter det växa på marken, så förtjänar Gud att få förstlingsskörden som ett (vift-) offer (3 Mos 23:20). Därför kallas pingsthögtiden också förstlingsskördefesten. (4 Mos 28:26)

Både förstlingsskörden av korn och förstlingsskörden av vete bars fram inför Herren i templet (så länge det fanns). Ingen fick inbärga och förtära något från åkrarna innan Gud fått det första, det vill säga förstlingsskörden. Minns ni vad vi brukar be efter att ha samlat in tacksägelseoffret på våra gudstjänster? ”Herre vår Gud och Far, Din är jorden och allt vad därpå är. Av ditt eget ger vi dig tillbaka” Det är precis det som Gud vill att israelsfolket skall praktisera genom att ge Gud förstlingsskörden från åkrarna.

Vi läser om den första kärven med korn som blir framburen under påskhögtiden:

Herren talade till Mose. Han sade: Säg till Israels barn: När ni kommer in i det land som jag ger er och ni bärgar in dess skörd, skall ni ta den kärve som är det första av er skörd och bära den till prästen. Den kärven skall han vifta inför Herrens ansikte, för att ni skall räknas som välbehagliga. Dagen efter sabbaten skall prästen vifta den. Den dag ni viftar kärven skall ni offra ett felfritt, årsgammalt lamm som brännoffer åt Herren. Som matoffer till det skall ni offra två tiondels efa fint mjöl, blandat med olja, ett eldsoffer åt Herren till en ljuvlig doft, och som drickoffer till det en fjärdedels hin vin. Ingenting av den nya skörden, varken bröd, rostade ax eller korn av grönskuren säd, skall ni äta förrän på den dagen, inte förrän ni har burit fram offergåvan åt er Gud. Detta skall vara en evig stadga för er från släkte till släkte, var ni än bor. (3 Mos 23:9-14)

Det måste vara den allra första sädeskärven som skulle bäras fram inför Gud. Detta skulle göras för att ”räknas som välbehagliga”, dvs. att i en äkta relation med Gud så måste vi människor först och främst erkänna vad som tillhör Gud.  Det är Gud som har gett livet. Det är Gud som gör att det växer på åkrarna – och det ska vi tacka honom för. Om vi inte tackar Gud för livet och allt vi har, så har vi gjort oss själva till avgudadyrkare.

Så, från den dagen för förstlingsskörden av kornskörden, så räknar israelsfolket – den dag i dag är – 50 dagar fram till nästa högtid, nämligen dagen för att bära fram förstlingsskörden av vete:

Sedan skall ni räkna sju hela sabbater från dagen efter sabbaten, från den dag då ni bar fram viftofferskärven. Femtio dagar skall ni räkna, fram till dagen efter den sjunde sabbaten. Då skall ni bära fram ett nytt matoffer åt Herren. Från de orter där ni bor skall ni bära fram viftoffersbröd, två kakor gjorda av två tiondels efa fint mjöl, bakade med surdeg, de är en förstlingsgåva åt Herren. Och tillsammans med brödet skall ni föra fram sju felfria, årsgamla lamm, en ungtjur och två baggar som brännoffer åt Herren, med det matoffer och drickoffer som hör till. Det är ett eldsoffer till en ljuvlig doft för Herren. Dessutom skall ni offra en bock som syndoffer och två årsgamla lamm som gemenskapsoffer. Prästen skall vifta dem som ett viftoffer inför Herrens ansikte jämte förstlingsbröden som bärs fram tillsammans med de båda lammen. De skall vara helgade åt Herren och tillhöra prästen. Och på just den dagen skall ni utlysa en helig sammankomst, som ni skall hålla. Inget arbete skall ni då utföra. Detta skall vara en evig stadga för er från släkte till släkte, var ni än bor. (3 Mos 23: 15-21)

Till påsken befallde Gud att israelsfolket bara skulle äta osyrat bröd, betryckets bröd. (5 Mos 16:3) Därför kallas också påskfesten det osyrade brödets högtid. Surdeg eller jäst står i det här sammanhanget för något som är orent, för synd. På det sättet markerar påsken en nystart.

Varför står det då att de två bröden från den nya grödan skall bakas med surdeg och bäras fram för Herren när det är pingst?

De här två bröden, tillsammans med de två lammen som skulle viftas inför Herren, är de enda offentliga tack- och fridsoffren i Israel. Annars när det står om frids- och tackoffer i Bibeln, så var det enskilda personer som kom med offren, och sedan blev en liten del av djuret bränt på altaret, medan den som offrade fick äta köttet.

Vid pingst, då viftoffret med de två lammen och de två bröden bakade med surdeg skulle offras som tackoffer, så måste detta tackoffer offras tillsammans med ett syndoffer (getabock). Det finns ett annat undantag i den här texten också. Den som bär fram det här tackoffret med de två bröden och de två lammen fick inte äta offret, utan det står att ”De skall vara helgade åt Herren och tillhöra prästen”. Vilket offer var det prästen i templet skulle äta? Det var bara präster som fick äta syndoffer. (3 Mos 7:6)

Så vad betyder det att det här tackoffret av två bröd bakat med surdeg skulle offras tillsammans med ett syndoffer och sedan bara ätas av prästerna inne i templet? Det betyder att i sig själv är Israel och – faktiskt alla människor – syndare. Vi har surdegen i oss, och även det första och bästa vi bär fram till Gud är präglat av synd. Men till pingst visar Gud att han tar emot oss och det vi har, för att det offras tillsammans med ett syndoffer.

I Bibeln står det mycket om synd. De hebreiska profeterna i Bibeln förkunnar väldigt tydligt om Israels synder. Ett exempel på vad Gud säger:

”Jag vill dölja mitt ansikte för dem, jag vill se vilket slut de får. Ty de är ett förvänt släkte, barn utan trohet. De har retat mig med gudar som inte är gudar, väckt min vrede med sina tomma avgudar.” (5 Mos 32: 20-21a)

Men när det är pingstfest, och Gud tar emot förstlingsskörden av vetet i form av två bröd bakade på surdeg, så är det grundläggande att Gud vill ha gemenskap med sitt folk, och Gud anbefaller Israelsfolket att glädja sig inför Herren, inte glädja sig med en lite deprimerad hållning, men glädja sig ordentligt, för Gud älskar så sitt folk Israel:

Du skall räkna sju veckor. Från det att man börjar skära säden skall du räkna de sju veckorna. Därefter skall du fira Herrens, din Guds, veckohögtid och bära fram din hands frivilliga gåva, som du skall ge efter måttet av den välsignelse som Herren, din Gud, har gett dig. Inför Herrens, din Guds, ansikte skall du glädja dig på den plats som Herren, din Gud, utväljer till boning åt sitt namn, du med din son och din dotter, din tjänare och tjänarinna, med leviten som bor inom dina portar och främlingen, den faderlöse och änkan, som du har hos dig. Kom ihåg att du var slav i Egypten och följ noga dessa stadgar. (5 Mos 16:9-12)

Kom ihåg att du var slav, men nu ska du höra vad Gud säger. Det är en befallning: Du ska glädja dig inför Herren! Vilka är det Israelsfolket ska glädja sig tillsammans med? Hela familjen, slavarna (i dag motsvarar det kanske de anställda), de faderlösa och änkorna, det vill säga alla de som tillhör samhällets underklass. Men det viktigaste för oss är att det står att Israel ska glädja sig tillsammans med ”främlingen”, Vem är främlingen? Det är alla de som inte tillhör Israels folk, främst icke-judar som bor i Israel, men inbjudan sträcker sig vidare, till sådana som mig, som inte har något som helst judiskt blod i mig. Gud har haft en plan i flera tusen år – ja, faktiskt från evighet – att också icke-judarna ska inbjudas till att fira pingst inför Herren Israels Guds ansikte.

Ruts bok

I judiskt shavu’ot-firande är det en gammal tradition – vi vet inte hur gammal – att läsa Ruts bok. Det står om att Noomi och Rut som var från Moabs folk (avgudadyrkare) kom till Betlehem ”då kornskörden började” (Rut 1:22), dvs. det som sker i Ruts bok sker när pingsten närmar sig.

Kvinnan från det avgudadyrkande folket Moab fick komma till Israel, be till Israels Gud, tillhöra Israels folk genom att bli ingift i en av släkterna i Juda stam, och så blir Rut stammoder till självaste kung David.

I det här ligger ett budskap om att Israels Gud bjuder in människor som i utgångsläget inte tillhör Gud. Gud kan använda alla människor oavsett varifrån vi kommer.

Torah på Sinai

Det finns en annan stark judisk tradition för att räkna shavu’ot/pingst som högtiden då Torah, d.v.s. Moselagen blev given på Sinai. Därför kallas pingsten också ibland för זמן מתן תורתנו Tiden för då vår Torah blev given. Ser vi på tiden det tog för israelsfolket att färdas ut från Egypten vid påsken och komma till Sinai berg så är det inte omöjligt att det var ungefär vid pingsttiden som Torah blev given där. Men i Tanakh (GT) nämns inte detta.

Men det är ändå viktigt att veta om att judar – inte bara idag, men ända tillbaks till Andra templets tid – firar pingst också till minne av att Torah/Lagen blev given på Sinai, rätt och slätt för att Gud använde den traditionen för att berätta något viktigt. Vi återkommer till detta då vi ska läsa från Apg. 2 om Pingstdagen i Jerusalem.

Den judiska traditionen är att israelsfolket gick från att vara Faraos slavar och tjänare i Egypten till att bli Guds tjänare och slavar vid Sinai. Människan kan aldrig vara fri i meningen självständig och oavhängig. Antingen tjänar vi den ende sanne Guden, eller så tjänar vi avgudarna, vad vi än kallar de avgudar folk hade förr i tiden eller de avgudar vi kämpar med i dag.

En fisk är inte fri uppe i luften. Fisken är bara fri i vattnet, för det är vatten en fisk är skapad till att leva i. Människan blir fri bara genom att tjäna den Gud som skapade oss till att leva tillsammans med Honom. Vi människor blir inte fria genom att vara våra egna avgudar.

Då Gud – vid påsktiden – befriade israelsfolket från slaveriet i Egypten, visade han sig som folkets rätte Herre. Därför kommer Gud senare vid Sinai – vid pingsttiden – och talar om hur han vill att hans folk ska leva. Just den här ordningsföljden är viktig. När Gud ger sina tio bud vid Sinai, vad kommer då först – lag eller evangelium? Jag är klar över att i katekesen kommer lagen först och sedan evangelium i trosbekännelsen efteråt. Men hur är ordningsföljden i Bibeln?

Och Gud talade alla dessa ord: Jag är Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egyptens land, ur träldomshuset. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. (2 Mos:20:1-3)

Först frälser Gud från slaveriet, och sedan ger han regler för vem människorna skall tillbe och tjäna. Gud äger den han har frälst. Därför kan han definiera vilka regler som ska gälla.

Guds närvaro i eld och rök

Det råder inget tvivel om att Gud älskar sitt folk, och att Gud räddade israelsfolket ut ur Egypten av kärlek. Men då Gud steg ner på Sinai berg för att bo hos sitt folk, skedde det som sker när en helig Gud ska visa sig:

På tredje dagen, när det hade blivit morgon, började det dundra och blixtra. Ett tjockt moln lade sig över berget och ett mycket starkt basunljud hördes. Allt folket i lägret bävade. Men Mose förde folket ut ur lägret för att möta Gud och de ställde sig nedanför berget. Hela Sinai berg höljdes i rök därför att Herren hade stigit ner på berget i eld. Rök steg upp därifrån som röken från en smältugn och hela berget skakade våldsamt. Basunljudet blev starkare och starkare. Mose talade och Gud svarade honom med hög röst. (2 Mos 20:18-21)

Allt folket var vittne till dundret och eldslågorna, basunljudet och rökenfrån berget. Och när de såg detta bävade de och höll sig på avstånd. De sade till Mose: ”Tala du till oss så skall vi höra, men låt inte Gud tala till oss, för då kommer vi att dö.” Men Mose sade till folket: ”Var inte rädda, ty Gud har kommit för att sätta er på prov och för att ni skall frukta honom, så att ni inte syndar.” Folket stod på avstånd, medan Mose gick närmare töcknet där Gud var. (2 Mos 20:18-21)

Senare återberättade Moses den här skrämmande händelsen vid Sinai berg:

När ni hörde rösten ur mörkret, medan berget brann i eld, trädde ni fram till mig, alla huvudmän för era stammar samt era äldste. Och ni sade: ”Se, Herren, vår Gud, har låtit oss se sin härlighet och sin storhet, och vi har hört hans röst ur elden. I dag har vi sett att Gud kan tala med en människa och ändå låta henne leva. Varför skall vi nu dö? Denna stora eld kommer ju att förtära oss. Om vi ytterligare får höra Herrens, vår Guds, röst kommer vi att dö. För vem finns bland allt kött, som har hört den levande Gudens röst tala ur elden, som vi har gjort, och ändå blivit vid liv? Träd du fram och hör allt vad Herren, vår Gud, säger, och tala du till oss allt vad Herren, vår Gud, talar till dig, så vill vi höra det och göra därefter.”

Herren hörde era ord när ni talade till mig, och Herren sade till mig: ”Jag har hört de ord som detta folk har talat till dig. De har rätt i allt vad de har sagt. Om de ändå hade sådana hjärtan att de fruktade mig och alltid höll alla mina bud! Då skulle det alltid gå väl för dem och deras barn. Gå och säg till dem: Vänd tillbaka till era tält. Men du skall stanna kvar här hos mig, så skall jag tala till dig alla de bud och stadgar och föreskrifter som du skall lära dem, så att de följer dem i det land som jag ger dem till besittning.”

Var noga med att göra vad Herren, er Gud, har befallt er. Vik inte av, vare sig till höger eller till vänster. Den väg som Herren, er Gud, har befallt er att gå skall ni alltid följa, så att ni får leva och det går er väl och ni får ett långt liv i det land som ni skall ta i besittning. (5 Mos 5:23-33)

De av oss som har läst vidare till 2 Mos 32 om guldkalven, vet att även med så mycket eld, rök, och tordönsdån, så blev inte folket tillräckligt skrämda för att sluta dyrka andra gudar.

Senare skrev juden Paulus så här: Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden. (Rom. 8:3)

Omerräkningen

På det här sättet blir tiden mellan påsk/pesach och pingst/shavu’ot en andlig resa: från faraos slavar till Guds slavar. Räkningen av de 50 dagarna är spännande på flera nivåer. På hebreiska heter sädeskärve ’omer עומר. Därför kallas den här räkningen av de 50 dagarna för omer-räkningen. Omerräkningen handlar om en lite nedstämd period, men med en förväntan om vad som ska komma. Först för att vädret i Israel är ostadigt på våren. Varm och kall luft växlar från dag till dag, och frågan blir om både de grödorna som behöver kyla och de som behöver värme får sitt?

Men de 50 dagarna är spännande också för att det var lätt för Gud att under påsken få ut israelsfolket från slaveriet, men det var inte lika lätt att få ut slaveriet ur israelsfolket. Och just på den punkten är det ingen skillnad på svenskar eller andra folk heller. Lusten att dyrka avgudar är ganska konstant hos folkslagen på jorden.

Därför är de 50 dagarna en tid för att vänta, men också en tid för förväntan. Kan Gud skapa ett folk som tjänar den sanne Gud av de här slavarna som han tog ut ur Egypten?

När vi vet lite mer om den här omerräkningen, de 50 dagarna från påsk till pingst, så förstår vi lättare det som står om att apostlarna skulle vänta i Jerusalem tills de fick kraft:

Sedan öppnade han deras sinnen, så att de förstod Skrifterna. Och han sade till dem: ”Det står skrivet att Messias skall lida och på tredje dagen uppstå från de döda, och att omvändelse och syndernas förlåtelse skall predikas i hans namn för alla folk, med början i Jerusalem. Ni är själva vittnen om detta. Och se, jag skall sända er vad min Fader har lovat. Men ni skall stanna här i staden, tills ni har blivit beklädda med kraft från höjden.” (Luk 24:45-49)

Han visade sig för dem efter sitt lidande och gav dem många bevis på att han levde, då han under fyrtio dagar lät sig ses av dem och talade med dem om Guds rike. Vid en måltid tillsammans med apostlarna befallde han dem: ”Lämna inte Jerusalem utan vänta på vad Fadern har utlovat, det som ni har hört av mig. Ty Johannes döpte med vatten, men ni skall om några dagar bli döpta i den helige Ande.” (Apg. 1:3-5)

Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen.(Joh. 16:12-13)

Efter att Gud hade befriat sitt folk från slaveriet i Egypten, så gav Gud Torah, Lagen för att vägleda och ge en riktning. Det är den vägledning och kraft som Torah inte kunde ge ”sedan den stod maktlös för vi är av kött och blod”, som lärjungarna skulle vänta på i Jerusalem, medan de räknade de 50 dagarna i omerräkningen fram till pingst.

Mäktar Gud med att resa upp ett folk som med iver gör goda gärningar där du bor?

Han har offrat sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena åt sig ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar. (Tit. 2:14)

Pingst i Apostlagärningarna

När det samma år som Jesus dog och uppstod blev shavu’ot/pingstdag, så var hela Jerusalem full av judiska pilgrimer. Några var från Judéen och Galiléen, men väldigt många kom från den judiska diasporan i kringliggande länder:

Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från alla folk under himlen.(Apg. 2:5)

Sättet på vilket Petrus hänvänder sig till folkmassan visar också att han talade till judar:

Då trädde Petrus fram tillsammans med de elva och tog till orda och talade till dem: ”Ni judiska män och alla ni som bor i Jerusalem, detta bör ni veta, och lyssna nu på mina ord. (Apg. 2:14), Israeliter, lyssna till dessa ord… (Apg. 2: 22). Därför skall hela Israels folk veta… (Apg. 2:36) Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar. (Apg. 2:39)

Diasporajudarna var kanske lika många som de judarna som bodde i landet. Diasporajudarna hade synagogor där de bodde, de betalade tempelskatt och de vallfärdade till Jerusalem till högtiderna. Filon från Alexandria och Saulus från Tarsus är kanske de mest kända diasporajudarna från den tiden.

I synagogorna bad de på hebreiska, men annars talade dessa diasporajudar det lokala språket i det land där de bodde. Så när det står i vers 9-11 om människor från alla möjliga områden, så var de judar. De 3 000 som blev döpta den här pingstdagen var judar (om det hade varit hedningar (bortsett från proselyter, men de räknades som judar) bland de döpta på pingstdagen, så hade det inte väckt uppseende att Kornelius och hans hus blev döpta i Apg. 10)

De judar som var i Jerusalem för att fira pingst, de var där för att bära fram förstlingsskörden från sina åkrar – för att erkänna att det är Israels Gud som har gjort att det växer på åkrarna och att allt tillhör honom.

På Andra templets tid var alla eniga om att de firade pingst också till minne av att Torah blivit given på Sinai. Till exempel skrev den judiske filosofen Filon från Alexandria (ca 20 f.Kr. – 50 e. Kr.) om den här händelsen: ”från mitten av elden som strömmade från himmelen ljöd det till deras stora förvåning en stämma, för flamman blev till tydligt tal på det språk som var känt för åhörarna, och orden var så klara och tydliga att det verkade som de såg dem snarare än hörde dem” (Dekalogen 45-46 i Brickner s.117).

Nu ska vi läsa från Apg. 2, och lägg då märke till hur det som skedde den pingstdagen liknar det som skedde då Torah blev given på Sinai:

När pingstdagen hade kommit var de alla samlade. Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt.  Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala.

Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från alla folk under himlen. Och när dånet hördes samlades folkskaran, och alla blev mycket uppskakade, eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. Häpna och förundrade sade de: ”Är de inte galileer, alla dessa som talar?  Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? Vi som är parter, meder eller elamiter, vi som bor i Mesopotamien, Judeen eller Kappadocien, i Pontus eller Asien i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller Libyen åt Cyrene till eller är inflyttade främlingar från Rom, vi som är judar eller proselyter, kretenser eller araber – vi hör dem tala på vårt eget språk om Guds väldiga gärningar.” De var alla mycket häpna och förvirrade och frågade varandra: ”Vad kan detta betyda?” Men andra sade hånfullt: ”De har druckit sig fulla av sött vin.”

Då trädde Petrus fram tillsammans med de elva och tog till orda och talade till dem: ”Ni judiska män och alla ni som bor i Jerusalem, detta bör ni veta, och lyssna nu på mina ord. Det är inte som ni tror att dessa är berusade. Det är ju bara tredje timmen på dagen. Nej, det är detta som är sagt genom profeten Joel: Och det skall ske i de sista dagarna, säger Gud:

Jag skall utgjuta av min Ande över allt kött. Era söner och era döttrar skall profetera,

era unga män skall se syner, och era gamla män skall ha drömmar. Ja, över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande, och de skall profetera. Jag skall låta under synas uppe på himlen och tecken nere på jorden, blod, eld och rök. Solen skall vändas i mörker och månen i blod, innan Herrens dag kommer, den stora och härliga. Och det skall ske att var och en som åkallar Herrens namn skall bli frälst. (Apg. 2:1-21)

Sedan predikar Petrus vidare om Jesus, att han är Messias, att han dog, att han uppstod, och att det är genom Jesus som den helige Ande blir utgjuten. Predikan avslutas så här:

Petrus svarade dem: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar.” (Apg. 2:38-39)

Huvudlikheterna mellan när Torah blev given vid Sinai, och när den helige Ande blev utgjuten i Jerusalem?

1. Alla ljud- och ljuseffekterna som tecken på Guds närvaro var på plats båda gångerna.
2. De människorna som var med, de hörde till israelsfolket, löftesfolket.

Vad är då huvudskillnaderna mellan när Torah blev given på Sinai och när den helige Ande blev utgjuten i Jerusalem?

1. Guds närvaro var inte skrämmande på samma sätt längre – orsaken till det måste vara att det inte var möjligt för döden att behålla Jesus.  (Apg. 2:24 Norsk Bibel) Jesus seger på korset och särskilt hans uppståndelse, gör att Gud kan komma nära.
2. Den helige Ande är för alla som omvänder sig och tror; för söner och döttrar, för slavar och slavinnor. Alla som omvänder sig och låter sig döpas erbjuds den helige Andes gåva, och det är profeterat att alla ska profetera och drömma drömmar.

På grund av Jesus död på korset och hans uppståndelse, så kan Gud själv, den helige Ande, bo i oss människor, först och främst hos de judar som tror på Jesus, men också hos hedningar. Detta var profeterat sedan länge genom profeten Jeremia:

Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder den dag då jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egyptens land – det förbund med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre – säger Herren. Nej, detta är det förbund som jag efter denna tid skall sluta med Israels hus, säger Herren: Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. Då skall de inte mer behöva undervisa varandra, ingen sin broder och säga: ”Lär känna Herren!” Ty alla skall känna migfrån den minste bland dem till den störste, säger Herren. Ty jag skall förlåta deras missgärningar och deras synder skall jag inte mer komma ihåg. (Jer. 31:31.34)

Ser ni sambandet mellan förbundet som Gud slöt vid uttåget ur Egypten (sinaiförbundet) och det nya förbundet?  Lagen i Sinaiförbundet var ett yttre bud och det var en skrämmande upplevelse när Gud kom nära. Det nya förbundet handlar om att Gud ska lägga in sin lag inuti människorna. Först och främst Israels hus och Juda hus, precis som det skedde på pingstdagen i Jerusalem. Då märkte apostlarna och alla de 120 som var tillsammans och bad, att Guds Ande fyllde dem – och samma närvaro av Guds Ande utlovades till alla som omvänder sig, blir döpta och som tror. Guds Ande i oss, helt till i dag.

När Guds Ande, sanningens Ande, bor i en människa, då blir kärleken sådan att den visar sig i en god livsföring. Jesus sa:

Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud. Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, sanningens Ande, som världen inte kan ta emot. Ty världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, eftersom han förblir hos er och skall vara i er. (Joh. 14:15-17)

Så har vi ännu en profetia om Andens närvaro över sitt folk Israel som inte är färdiguppfylld än:

Ty jag skall hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land. Jag skall stänka rent vatten på er, så att ni blir rena. Jag skall rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem. Så skall ni få bo i det land som jag gav åt era fäder, och ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud. (Hes. 36:24:28)

När Guds Ande flyttar in i en människa, då är den människan märkt och avskiljd, d.v.s. är helgad i Herren, Guds egendom. Gud ska särskilt visa på sitt eget folk att de verkligen är hans folk – genom att ge dem sin Ande.

Förstlingsskörden – med löfte om att det ska komma mer

Grundbudskapet i shavu’ot/pingst är, som vi började med att säga i dag, att Gud markerar att hela jorden är hans, och särskilt allt det som växer och har liv, det tillhör Gud. För att Gud har skapat allt – inklusive dig – så vill Gud ha det första och bästa av allt som ett tecken på att du erkänner vem som är Gud och vem som är HERREN. Vad har du som du inte fått från Gud?

Gud ber dig att ge honom förstlingsskörden av ditt liv, som ett tecken på att hela du tillhör honom. Israels land blir presenterat som ett land med ”vete och korn, med vinstockar, fikonträd och granatträd, ett land med ädla olivträd och med honung”. (5Mos 8:8) De här sju sorterna ska vara extra känsliga för väderomslag i Israel, så det att ge Gud förstlingsskörden av det som är osäkert, visar att du litar på Gud.

På samma sätt är det ett gott pingstfirande att ge tionde till Gud, som en förstlingsskörd av varje lön. Ett tecken på att också din lön tillhör Gud. När du ger förstlingsskörden till Gud, så litar du på att Gud äger dig och att Gud ska sörja för dig.

Guds plan för att sörja för dig visar sig genom en annan förstlingsskörd, den förstlingsskörd som motsvarar förstlingsskörden av kornskörden som blev buren fram i templet vid påsken:

Men nu har Kristus uppstått från de döda som förstlingen av de insomnade. Ty eftersom döden kom genom en människa, så kom också de dödas uppståndelse genom en människa.

Liksom i Adam alla dör, så skall också i Kristus alla göras levande. Men var och en i sin ordning: Kristus som förstlingen och sedan, vid hans ankomst, de som tillhör honom. Därefter kommer slutet, då han överlämnar riket åt Gud, Fadern, sedan han gjort slut på varje välde, varje makt och kraft. Ty han måste regera tills han har lagt alla fiender under sina fötter. Som den siste fienden berövas döden all makt, ty allt har han lagt under hans fötter. Men när det heter att allt är lagt under honom, så är det uppenbart att den är undantagen som har lagt allt under Kristus. Och när allt har blivit lagt under honom, då skall Sonen själv underordna sig den som har lagt allt under honom, för att Gud skall vara allt i alla.(1Kor. 15:20-28)

Gud är på erövringståg. Det är mycket synd och ondska i den här världen, men Gud ger inte upp. Gud ska återupprätta allt – och den förste, dvs. förstlingsskörden, som stod upp med nytt liv är Jesus Messias. Efteråt ska människorna följa Jesus i en uppståndelse som hans – ända till Gud är allt i alla, ända till Gud är kung i sitt rike, i Guds rike.

Som tecken på att Guds rike är på väg, som tecken på att krafterna som verkade i Jesus då han gick ut ur graven, verkar i oss människor också, så är den Helige Ande utgjuten i oss. Guds Ande i oss är en förstlingsskörd av det som kommer:

Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, också vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. (Rom. 8:22-23)

(Vi vet at helt til denne dag sukker og stønner alt det skapte samstemt, som i fødselsrier. Ja, enda mer: Også vi som har fått Ånden, den første frukt av høsten som kommer, sukker med oss selv og lengter etter å bli Guds barn fullt og helt når kroppen vår blir satt fri. (Rom 8,22-23) (Bibel 2011, norska bibelsällskapets översättning.)

Vi har inte fått hela Guds rike utbetalat. Vi suckar och våndas fortsatt över många saker, och vi längtar efter att kroppen ska bli fri, dvs. vi längtar inte efter att bli fria från kroppen, men vi längtar efter att vår kropp ska bli lika full av liv som Jesus kropp var efter uppståndelsen. Vi suckar och våndas och längtar – men vi har fått Anden, förstlingsfrukten som en förskottsbetalning. Gud har märkt oss med sitt sigill genom Anden. Ungefär som när en renägare märker renen med sitt märke. Gud själv bor i oss – och vi märker det.

Alla de första troende på ett nytt ställe är Guds förstlingsfrukt där de är. (Rom 16:5, 1 Kor 16:15). En förstlingsfrukt som är ett tecken på att vittnesbördet till dessa första troende skall sprida sig så att Guds Ande kan märka ännu fler människor med sitt bomärke.

De 3 000 som blev döpta var förstlingsfrukten av Guds folk Israel som ska komma in. De är i förväntan om att det ska komma en ännu större andeutgjutelse bland israelsfolket:

Men över Davids hus och över Jerusalems invånare skall jag utgjuta nådens och bönens Ande, så att de ser upp till mig som de har genomborrat. De skall sörja honom så som man sörjer ende sonen, och de skall gråta bittert över honom, så som man gråter över sin förstfödde. (Sak. 12:10)

Att leva i pingstens förväntan

Pingst är förstlingsfruktens högtid. Den Helige Ande som bor i oss är förstlingsfrukten av det som ska komma mer av. Att fira pingst är att vara helgade åt Herren – och tillhöra Herren.

Så vad innebär det då att leva i pingstens budskap? Det betyder att leva i förväntan om att Gud är på väg att bli kung på riktigt i sitt rike. I Guds rike är det Gud som är kung. Gud är på väg att lägga allt under sig. Gud är på väg att återerövra sitt skapelseverk, och Gud har gett oss sin helige Ande som ett sigill på vad han är i färd med att göra.

Därför firar vi nattvard ”till dess han kommer”:

Ty så ofta ni äter detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. (1Kor. 11:26).

Vi väntar på att Jesus ska komma tillbaka. Vi förvaltar det skapelseverk vi har fått på ett sådant sätt att vi erkänner i ord och handling att allt vi har omkring oss i naturen tillhör Gud – och inte oss själva. Vi följer Andens röst inom oss om att vara lydiga mot Gud och hans bud och vi följer Andens röst inom oss när vi måste be om förlåtelse för bud som vi brutit. Vi är vittnen om Guds gärningar med oss och i oss. Vi berättar om Jesus och vad Jesus har gjort för oss och i oss för dem vi möter och på det sättet bidrar vi till Gud Ande kan få ta sin boning i ännu fler människor också i länder långt borta och särskilt bland det judiska folket, Guds eget folk.

Men mest av allt längtar vi efter att vi som Guds folk skall bli satt fria, Gud till ära:

I honom har också ni, sedan ni hört det sanna budskapet, evangeliet om er frälsning, ja, i honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade helige Ande som ett sigill. Anden är en handpenning på vårt arv, att hans eget folk skall förlossas, för att hans härlighet skall prisas. (Ef. 1:13-14)