Av Rolf G. Heitmann
Översättning: Ing-Marie Aronsson
Från Først nr 1, 2019

Ukraina har en lång historia av en betydande judisk närvaro. Samtidigt är det här som några av de svåraste pogromerna har ägt rum.  Ändå – trots utvandring och förföljelse – har landet en stor judisk befolkning. Vilka är de ukrainska judarna?

Historiska källor berättar att judar började bosätta sig i de grekiska kolonierna runt Svarta havet under det 4:e århundradet, huvudsakligen som handelsmän. Efter hand följde de handelsrutterna längs de stora floderna, bland annat Dnjepr, och kom till Kiev-området.

Många av de här judarna var troligen konvertiter. Man antar att stora delar av den turkiska Kazar-stammen konverterade till judendomen på 700-talet, och att de bosatte sig i Kiev-området, på Krimhalvön och i Kaukasien. Detta är grunden till att den första skriftliga källan vi känner till som omtalar Kiev, är en inskription på hebreiska från år 930 (”Kievan letter”). Fortfarande finner vi små grupper av kazarer på Krim.

Ett par århundraden senare börjar västliga (europeiska) judar att immigrera till det som vi idag kallar Ukraina, och som då låg under det polska storriket. Många flydde undan korsfararnas brutala framfart, och vi vet att senare blev många judar fördrivna från sina hem och städer. Runt år 1500 bodde det judar i 23 polsk-ukrainska städer, där jiddisch och judisk kultur växte och blev dominerande. Judarna fick ett visst självstyre. I gengäld måste de betala en egen skatt direkt till kungen.

I Kiev (Podil) växte det fram en stark och självständig judisk gemenskap, som också blev ett känt centrum för religiös undervisning.  Ändå var allt inte enkelt. I mötet med andra etniska grupper blev det kamp om positioner, makt och handel.

Särskilt uppstod det konflikter med kosacker och tatarer. Tatarerna vann en stor seger över judarna 1482, och förde bort många judar till slaveri och tvångsarbete i kolonierna på Krimhalvön. Kosackernas kamp mot den polska regimen drabbade också judar (och katoliker), då judarna anklagades för att vara allierade med polackerna. Detta kulminerade i ett angrepp på judarna i Podil (Kiev) och Volynia 1648, vilket enligt en historieskrivare (och ögonvittne), Nathan Hanover, ledde till 100–120 000 judars död. 300 judiska församlingar blev totalt ödelagda.

Tsartiden

Efter delningen av det polska riket på slutet av 1700-talet, räknar vi med att det bodde ca 900 000 judar i det som då kom under ryskt herravälde. Tsarerna införde efterhand flera restriktioner med begränsningar av rörelsefrihet, val av utbildning och yrken. Man gjorde också försök med tvångskonvertering till ortodox kristen tro.

Många judar, särskilt söderut, hade blivit väl så framgångsrika, bland annat genom handel med korn. Ukraina har alltid räknats som det ryska imperiets stora kornbod. 1817 var 30 % av alla fabriker i det rysk-ukrainska området i judiska händer.

Nya lagar och regler, kombinerade med ökande antisemitism och propaganda, ledde till dramatiska förändringar för den judiska befolkningen på 1800-talet. Judar blev tvångsförflyttade till utkanterna av tsarriket, i väst till det så kallade Pale-området, från Östersjön i norr till Svarta havet i söder. Judiska barn tvingades till militärtjänst, synagogförsamlingar upplöstes, hebreiska och jiddisch förbjöds och resande och rätt till egendom inskränktes.

Pogromen mot judarna i Odessa 1871 räknas som den första i en rad statligt understödda pogromer och mord på judar, även om det också förekommit angrepp tidigare. 1905 genomfördes, under loppet av en månad, 609 pogromer i 28 statligt administrerade områden. Bara i Odessa blev mer än 400 judar dödade och mer än 1600 judiska egendomar ödelagda under några oktoberdagar detta år.

Runt sekelskiftet hade Ukraina världens största judiska befolkning med 3 miljoner, vilket motsvarade 30 % av befolkningen. De dramatiska förföljelserna ledde till stor judisk emigration från Ukraina, särskilt till USA. Under åren 1880-1914 växte till exempel den judiska befolkningen i New York city från 60 000 till 1,5 miljoner. I Brooklyn blev en hel stadsdel kallad ”Little Odessa”. Samtidigt växte den sionistiska rörelsen fram, med uppmaning att bege sig till Palestina.

Tanken på ett nytt judiskt hemland föddes egentligen i Odessa, innan Theodor Herzl lanserade idén. Organisationen Hibbat Zion hade sitt huvudkvarter i staden, och var mycket kritisk till assimilation, som många menade var alternativet till pogromerna.

Den sydvästliga delen av Ukraina (Galicien och Bukovina) lydde under det habsburgska riket på 1800-talet. Här var situationen annorlunda. 1868 blev judarna tilldelade samma rättigheter som resten av befolkningen. Judarna utgjorde mer än 10 % av befolkningen, och 60 % av judarna sysslade med handelsverksamhet, och hade ofta höga positioner i samhällslivet.

Revolutionen

Det nationella rådet för Ukraina, som etablerades efter tsarrikets fall 1917, införde inre självstyrelse för de olika etniska grupperna, inklusive judarna. Jiddisch blev åter ett officiellt språk. Men friheten skulle bli kortvarig. En del gamla lagar återinfördes, samtidigt som bolsjevikerna – med stöd från tongivande judiska grupper – var starkt kritiska till nationalrådets beslut om en självständig ukrainsk republik. Judarna var splittrade, och nya pogromer uppstod. Under inbördeskriget 1917-19 blev 100 000 judar dödade.

Bolsjevikerna införde restriktioner på frihandel och privat näringsverksamhet, något som särskilt drabbade judarna. Religiösa sammanslutningar och religiös undervisning blev förbjudna, och många synagogor stängdes. Målet var total assimilering av judar. Men det uppstod också en stor grad av frihet. Judar som var för assimilering blev erbjudna positioner i den offentliga förvaltningen och i den kommunistiska partiapparaten, och var ofta bland de starkaste kritikerna mot den sionistiska rörelsen. En kort period av självständighet och frihet medförde en blomstringsperiod för judiskt kulturliv.

Friheten blev snabbt och energiskt nedslagen då Stalin kom till makten. Tusentals judar blev fråntagna sina ställningar, falska anklagelser framfördes, ofta med dödsstraff som följd. Åter blev religionsundervisning förbjudet och synagogor stängda. Under perioden 1945-1992 var Kiev Choral-synagogan den enda öppna synagogan i Kiev. Även här blev huvudingången stängd och fasaden omgjord till att likna ett vanligt herrgårdshus i Podil.

Förintelsen

Den tyska ockupationen av Ukraina under andra världskriget blev en tragedi för den judiska befolkningen. Under ledning av fältmarskalk Walter von Reichenaus och den sjätte armén blev Kievs judar kommenderade till att samlas på stadens torg den 29:e september 1941. Härifrån leddes de ut på en lång marsch till stadens utkant – till en stor ravin kallad Babij Jar. Här blev de uppställda och skjutna, en efter en. Under loppet av två dygn hamnade brutalt 33 771 judiska lik i ravinen, och blev snabbt övertäckta med jord. Ordern utförd. Många ukrainare deltog dessvärre i massakern på judarna. Det skulle därför ta många år innan man kom fram till ett erkännande och ett minnesmärke blev rest vid ravinen.

Men detta visade sig bara vara början. I sydväst samarbetade tyska trupper med det rumänska järngardet. Odessa var under rumänskt styre 1941-44. 22 oktober 1941 exploderade en bomb i det rumänska militära huvudkvarteret i Odessa och 67 personer dödades, kommendanten inräknad. Judarna fick skulden. 19 000 judar ombads att samlas i hamnområdet, där många av dem blev skjutna. Minst 20 000 judar blev bortförda till gettot Dalnik, där de antingen blev skjutna eller inlåsta i lagerlokaler, som sedan tändes på.

2,5 miljoner av Sovjets 4,8 miljoner judar dödades under förintelsen. Av dem får vi anta att mer än hälften var från Ukraina. Värst drabbades judarna i väst, där endast 2 % (17 000) överlevde.

Religiöst liv

Ukraina anses som födelseplats för den judiska chassidismen – en folklig väckelserörelse inom ortodox rabbinsk judendom, som lägger vikt vid mystik, personlig erfarenhet och kontakt med gudomen. Rörelsen startades av rabbi Israel ben Eliezer (1700-1760), bättre känd som Baal Shem Tov. Med sin betoning på faktorer som glädje, extas och bön vann han många anhängare, och kom delvis i opposition till den mer Talmud-orienterade ortodoxin.

Upplysningstiden påverkade även judiskt tänkande. Det mer rationella närmandet till judisk tro som uppstod i väst, spred sig också till Ukraina, och fick starkt fotfäste där. Kampen mellan den rätta läran, det rätta livet och människans insikt och förnuft påverkade alltså det judiska livet på samma sätt som den västliga kristna kyrkan: Kyrkans ortodoxi möttes av den pietistiska väckelserörelsen, som sedan blev utmanad av rationalismens förnuft och liberala hållning till uppenbarelsen och Ordet. Motsvarande brytningar finner vi alltså även inom det mosaiska trossamfundet.

Vi måste också framhålla en annan stor judisk rabbin från Ukraina, nämligen rabbi Nachman från Braslov, Baal Shem Tovs barnbarnsbarn, och grundare av den chassidiska lubavitcher-riktningen. Varje år, på hans dödsdag, vallfärdar stora mängder judar till hans grav i Uman. Den här riktningen har fått en särskild renässans under senare år, och bedriver idag en omfattande ”inre mission” bland judar världen över för att kalla dem tillbaka till ett rätt judiskt liv, och förbereda dem på Messias ankomst. Gruppen finns också representerad i Oslo med en egen rabbin och ”hussynagoga”. Många menar att deras sjunde rabbin, rabbi Schneerson, som dog 1994, var Messias, och hans hem i Brooklyn är därför i dag ett center för deras verksamhet.

Demografi

Den judiska befolkningen i Ukraina är starkt reducerad sedan andra världskriget. Då andra världskriget bröt ut, bodde det 3 miljoner judar i Ukraina. De utgjorde 60 % av judarna i hela Sovjetunionen, och 20 % av den totala judiska befolkningen i världen.

I dag räknar vi med en judisk befolkning på 3-400 000, ca 1 % av den totala befolkningen i landet. Nedgången efter kriget beror inte bara på massutrotningen under holocaust, utan också på låga födelsetal, blandäktenskap där den judiska identiteten överges, och inte minst utvandring.

Sedan 1971 har många ukrainare utvandrat till USA och Israel, även om det under några perioder har varit förbjudet att lämna landet. Den stora utvandringsvågen utlöstes då gränserna öppnades 1990, som följd av Glasnost. Hamnstaden Odessa blev ett center för judiska emigranter på väg till Löfteslandet. Den ryska invasionen och inbördeskriget i östra Ukraina under senare år har också lett till att många judar lämnat sina hem, sökt sig till storstäderna Kiev och Odessa eller rest till Israel.

Antisemitism

Antisemitism är dessvärre ett gammalt fenomen, som uppstått på nytt i Ukraina så väl som i andra östeuropeiska länder. Judisk egendom har blivit attackerad och minnesmärken vandaliserade. Antisemitiska slagord har klottrats både på synagogor och andra judiska byggnader, och demonstrationer arrangerade av nynazistiska grupper har samlat stora skaror, utan nämnvärda protester.

Ledaren för den ukrainska judiska kommittén, Eduard Dolinsky, uttalade sig för två år sedan till Jerusalem Post:

– Antisemitism och förintelseförnekelse hör till det som vårt samfund kämpar med. Vårt samfund saknar förmåga att övervaka antisemitism, hävdar Dolinsky, och pekar på en rad tillfällen där minnesmärken över förintelsen och judiska gravplatser har vandaliserats, samtidigt som förintelseförnekare har glorifierats.

Dolinsky pekar också på att nynazister firat nazikollaboratören Stephan Banderas födelsedag med att marschera längs gatorna på den judiska nyårsdagen och ropa slagord som ”judar försvinn” och judar ut ur Ukraina”. Polisen som bevakade marschen uttalade efteråt att det inte varit någon antisemitisk händelse.

Dolinsky är också mycket orolig med tanke på den judiska befolkningens framtid i Ukraina.

– Det judiska samfundet är i kris, särskilt på grund av kriget i öst och den ekonomiska situationen. Judar flyr och sprids, samtidigt som de saknar ett klart fundament. Detta leder till en identitetskris, säger Dolinsky. Antingen får vi besluta oss för att den siste juden släcker ljuset, eller så får vi fortsätta kampen. Dolinsky hoppas på det sista, och ber om hjälp från Israel.

Missionshistorien

Den stora judiska populationen tilldrog sig naturligt nog uppmärksamhet från kristen judemission. Europeiska organisationer mobiliserade för att nå judarna i Paleområdet, bland dem också Den Norske Israelsmisjon.

En av dem som fick stora anfäktelser i sitt trosliv var den unge rabbinstudenten Chaim Gurland (1831-1905). Han var rabbinson från Vilnius i Litauen, och var väl bekant med den talmudiska riktningen och dess betoning av den muntliga överföringen av läran. Han blev sänd till en rabbinskola i Ukraina för vidare utbildning, där han på nära håll fick möta chassidisk fromhet. Tillbaka i Litauen mötte han så den tredje riktningen, upplysningstidens rationalism.

Gurland gick igenom en kamp med sig själv, och drog den slutsatsen att den enda lösningen var att vända tillbaka till den nedtecknade uppenbarelsen och överföringen som fundament för lära och liv. Det kostade honom jobbet som rabbin i Wilkomir. Gurland berättar själv:

– För varje dag blir jag mer och mer övertygad om att stora delar av Talmud och Kabbala inte är autentiska, och inte heller kan erkännas som Guds Ord, då de motsäger sig själva. Den Heliga Skrift blir alltmer helig och kär för mig, medan Talmud mer verkar som ett galleri av bokstäver utan liv.

Gurland blev privatlärare i kalligrafi och hebreiska i Kishinev, där han mötte den tyske prästen och missionären Rudolf Faltin. Genom studier av skriften kom rabbinen Gurland till tro, och blev senare luthersk präst i Kishinev, där han fick leda flera judar till tro. Gurland stöddes under många år av Den Norske Israelsmisjon. Under åren 1867-76 gick mer än hälften av Israelsmisjonens intäkter till stöd till Gurland och hans arbete.

Efter några år som kringresande emissarie och missionär i Paleområdet blev han bibelmissionär i Odessa, stödd av amerikanska och brittiska bibelsällskapet och Mildmay Mission Society. Här fick han dela ut biblar och Nya testamenten på hebreiska och jiddisch till sina judiska vänner, men också bistå många av dem som var hotade till livet och mötte döden i pogromerna.

I Odessa mötte Gurland också den växande sioniströrelsen, något han förhåller sig lite ambivalent till:

– Jag följer den sionistiska rörelsen med varmt intresse och följer noga hur judiska tidningar bedömer den. Ändå tycks mycket vara oklart och förvirrande, säger Gurland.

En ny trend hade också uppstått bland judar som kommit till tro på Jesus. De anslöt sig inte utan vidare till etablerade kyrkor, utan bildade egna grupper och församlingar. Mest känd är gemenskapen ”Det nya förbundets israeliter”, som grundades 1884 i Kishinev av Josef Rabinowtz.

I Odessa uppstod gruppen ”Det nya Israel” under ledning av Jakob Priluker. Han ville bygga en bro mellan Jesustroende judar och kyrkan. Han valde därför söndag framför lördag som gudstjänstdag, och avvisade judarnas förpliktelse att följa de rituella föreskrifterna. På det sättet hoppades han också på att få samma rättigheter som andra kristna, av de ryska myndigheterna. Priluker emigrerade till England, och gruppen upplöstes efter hand.

I staden Elizabetgrad (nu Kirovograd) hade en grupp Jesustroende judar samlat sig i en jordbruksgemenskap under namnet ”Den andliga bibliska brodergemenskapen”. De avvisade den talmudiska judendomen, men brist på uppslutning samt press från myndigheterna ledde till att deras ledare Jakob Gordin emigrerade till USA 1891 tillsammans med 60 av församlingens medlemmar.

Messianska judar

1991 fick Israelsmisjonen återuppta arbetet i Ukraina. Den nya öppenheten i öst förde med sig att många judar var på andlig vandring. Många fick möta Jesus och kom till tro. Jews for Jesus var en av de organisationer som snabbt var på plats, under ledning av Avi Snyder. De konstaterade snabbt att det fanns behov av betydande insatser och utbildning, och frågade oss i Den Norske Israelsmisjon om vi var villiga att hjälpa till. Tillsammans med Jews for Jesus etablerade vi därför en bibelskola i Odessa för att utrusta och utbilda unga judar som kommit till tro. Många av dem är i dag själva missionärer och evangelister.

Efter en period utan något engagemang från vår sida, fick vi en ny förfrågan. Denna gång från en norrman bosatt i Odessa. Arne Tafjord arbetar som administrativ ledare för Jews for Jesus i Ukraina och de rysktalande områdena, och ville förnya kontakten med Norge. Under många år har vi därför haft glädjen av ett nära och gott samarbete, där tiotusentals traktater har delats ut, tusentals människor har fått höra evangeliet, och flera hundra judar har kommit till tro på Jesus som Messias.

Det finns idag många messianska församlingar och grupper i Ukraina. Ingen vet exakt antal, men en av de största messianska församlingarna i världen är Kiev Messianic Congregation, grundad 1995 under ledning av Boris Grysenko. Med sina mer än 1 000 medlemmar bedriver de ett omfattande arbete bland olika åldersgrupper och i olika miljöer i Ukrainas huvudstad. Boris kommer själv från en välrespekterad judisk familj, där hans oldefar var en erkänd rabbin.

– Jews for Jesus har idag fasta staber i 6 städer i Ukraina och det forna Sovjet. Därtill sänds team och enskilda personer in i områden som fortfarande betraktas som stängda för kristen mission.

Judarna i öst behöver fortsatt vårt stöd. Antisemitismen är på frammarsch och måste bekämpas. Mest av allt behöver judarna, också där, få höra de goda nyheterna om Jesus Messias.

Källor

Encyclopedia of Ukrine, vol.2 Jewish Communities of the World (Institute of the World Jewish Congress), 1996 Jerusalem Post 02.02.2017/steigan.no06.02.2017 Raymond Lillevik: “Apostates, hybrids or true Jews#, 2014 KJMC

Rolf G. Heitmann

Rolf Gunnar Heitmann har en Cand.Theol. grad från Det Teologiske Menighetsfakultet från 1983, samt Praktisk teologisk seminar från 1984.